När jag gjorde min första Ironman trodde jag att jag mötte min största mentala utmaning. Jag undrade innan om jag verkligen hade det där pannbenet som alla pratade om. Pannbenet som får en att göra saker man inte tror man kan. Pannbenet som får en att orka fortsätta kämpa när varje cell i ens kropp skriker -Sluta! Ge upp! När jag då fick sätta mina fötter på den röda mattan, lyftas fram mot mållinjen av ljudet från publiken, speakern och musiken, ja, då trodde jag att jag fick svaret. -Visst har jag pannben!
Målgången på min första Ironman. Jag tror bilden säger mer än tusen ord.
Nu står jag inför en utmaning ännu större än då. Det är utmaningen att komma tillbaka till en stark och tävlingsbar kropp igen. Tillbaka till tävlingsbanorna igen från ett nästan sex veckor långt soffläge med total inaktivitet, en sjuk och skadad kropp och för mycket dålig mat. Det är en mental utmaning större än jag hittills stått inför. Varför då tänker ni kanske? Vad är det som är så svårt? Många har undrar om jag klättrar på väggarna och har det jobbigt av att inte ha kunnat tränat. Jag önskar att det var så! Men det är tvärtom. Från början var jag för sjuk för att ens tänka tanken på träning. Och ju längre tiden gick, desto längre ifrån tanken kom jag. Nu är det som om jag aldrig varit en hårt satsande triatlet. Jag har inget sug kvar efter träning och inte heller någon motivation. Min infektion är borta men sviterna är kvar. Jag är stel i mitt knä och haltar fortfarande när jag går. Vilket gör att träning som jag är van vid inte är tänkbar. Jag har rullat på cykeln vid två tillfällen och det känns inte bra. Förutom att jag inte kan cykla med belastning pga knät så har jag tappat all styrka och kondition. Allt verkligen. Och jag avskyr känslan. Fullkomligt avskyr det. Min kropp gör ont på alla möjliga ställen när jag försöker belasta den och det hela slutar med att jag lägger mig i soffan istället. Jag blir för deppad helt enkelt av att veta var jag en gång befann mig och den nu krassa verkligeheten.
Och jag vet hur mycket det kommer att kräva av mig nu för att komma tillbaka. Om det ens går. Jag är inte ung direkt, kroppen beter sig inte som förr, och jag tvivlar nu än en gång på mig själv och mitt pannben. Har jag verkligen pannbenet som krävs för att ta mig tillbaka? Vill jag? Orkar jag? Jo, visst vill jag! Jag saknar träningen tillsammans med alla mina vänner! Saknar att ha ett mål att sträva emot, saknar pirret och spänningen inför en tävling och framför allt så saknar jag att tävla. Det är det jag älskar att göra! Det är därför jag tränar. Utan tävlingarna så har jag ingen motivation till träning.
Jag vet vad jag måste göra. Bryta ihop och komma igen. Just nu är jag i bryta-ihop-stadiet. Och kanske måste jag vara där en stund. Men sen måste jag ur det och börja om från början, ett steg i taget. Och den här gången ska jag göra det ensam och på darriga ben. Efter alla motgångar jag haft det senaste året valde jag till slut att lämna min coach. Efter 4 år tillsammans. Det var ett svårt beslut. Och kändes som en hård och tuff skilsmässa mentalt och känslomässigt. Men beslutet var rätt. Jag behöver komma igenom mina problem först och hitta tillbaka ut på vägen igen. Och för att göra det behöver jag hjälp från annat håll. Just nu är det min man och mina vänner som fungerar som inspiratonskälla. Där hämtar jag den kraft och energi jag behöver för att mobilisera mig och ta mig tillbaka igen. Kravlöst och utan uppstyrd kalender. Jag ska försöka hålla bloggen lite mer uppdaterad oavsett åt vilket håll det går åt. Men jag kan behöva en knuff eller två ifrån er!
Ensam och på darriga ben försöker jag än en gång att resa mig upp. Foto: Matilda Karlsson
