När kroppen svarar

Igår körde jag min tredje tävling här nere på Mallorca. Det var en triathlon på olympisk distans (1500 m simning, 40 km cykling, 10 km löpnng) i Can Picafort som ligger i nästa by, bara ett stenkast från vår lägenhet. Så banan gick på välkända vägar och oförskämt nära. Cyklingen gick på böljande vägar, men här räknas de som ”på platten” och löpningen på strandpromenaden som vi har fikat på typ 100 gånger. Även den platt. Så en snabb bana alltså!

Växlingsområdet låg på strandpromenadens ena ände, i anslutning till Ferrer hotel vilket var lite kul och annorlunda med ett stort hotellkomplex som tävlingsområde. Växlingsområdet var nog det mest smalaste jag sett. I gången mellan de två raderna var det bara plats för en person med cykel i taget så där blev trångt och rörigt, dels vid incheckningen men särskilt vid växlingarna. Men verkade som om alla tävlande var vana vid det för det visades hänsyn för varandra och gick smidigare än jag trodde.

image

Målsättningen med tävlingen var att bara köra den som en träning, men en riktigt hård och tuff träning. Jag har tränat hårt hela veckan innan så lite sliten stod jag på startlinjen. Vi var ca 100 deltagare totalt, varav 20 damer bara. Det mesta av informationen ges så klart på spanska, men minuten innan start förklarade speakern på engelska hur starten skulle gå till. Alla licensierade män startade på första signalen, några minuter efter alla damer och efter oss de olicensierade deltagarna (motionärerna). Så med bara 20 damer i mitt startfält blev det varken trångt eller stökigt. Jag bestämde mig för att köra varje gren hårt utan att tänka på nästa. Som om jag bara skulle simma. Och sen som om jag bara skulle cykla. Och ja, sen som om jag bara skulle springa….och där stämmer det ju faktiskt. Jag brukar begränsa mig själv annars med att tänka på att jag ska orka köra nästa gren också, men inte denna gång.

Simbanan var två varv med varvning på land. Jag navigerade bra och simningen flöt fint men hittade aldrig någon att ligga bakom och fick göra jobbet själv. Kom ikapp en hel del av männen som startade innan och fick simma om en del vilket gav gott självförtroende. Kom upp som 6:e dam av de 20 startande, helt okej.

Ut på cyklingen inledde jag som jag brukar, dvs lite lugnt tills dieselmotorn kommit igång. Trodde jag. Men wattsiffrorna på min mätare, som visar hur mycket kraft jag lägger i pedalerna, var riktigt höga och kroppen var med på noterna! Så höga så jag funderade ett tag på om det verkligen stämde. Och sen funderade jag på att om de faktiskt stämde så kör jag hårdare än jag gjort på länge. Men jag fortsatte och tänkte att jag kör på så här så länge det håller. Jag kände visserligen att benen var trötta av all träning men det gick att pressa på och det höll hela vägen. Sjukt nöjd! Kände lite krampkänning i vänstra låret mot slutet och tog det lite lugnare in mot växlingen.

Växlade ut på löpningen och det kändes också bättre än väntat. Struntade i att titta på klockan för att kontrollera farten, istället sprang jag på känsla. Så hårt det gick och sen försöka hitta ett sätt att stå ut med obehaget det ger. Vi sprang två varv, fram och tillbaka. Lättsprungen bana men den kändes evighetslång. Sista kilometern bet jag mig fast i ryggen på en man som sprang om mig men med bara lite högre fart. Höll honom hela vägen in i mål och en titt på klockan då visade att jag sprungit på en tid jag hade när jag var i bäst löpform förra säsongen. Ett kvitto på att kroppen svarat bra på träningsperioden hittills!

Resultatet och placering var helt oviktigt denna gång men ska väl kanske ändå nämnas. Motståndet var brutalt. Det är ena riktiga fartmonster till damer här och jag är full av beundran. Hon som vann i min agegroup gjorde det på 2,25 tim. Jag slutade på 4:e plats på tiden 2,42 tim. (6 st damer totalt i min agegroup) Totalt av alla damer var jag 11:a av de 20 startande. Jag tappar mest under cyklingen, det är min absoluta svaghet och också där som man kan vinna/tappa mest då det är den gren som tar längst tid. Sen hänger jag inte med på löpningen heller men där är tidsavståndet mindre än på cyklingen.

image

Slutsummerat så är jag riktigt nöjd med hur kroppen svarade och vad jag kunde prestera. Nu fortsätter träningen enligt plan, i jakt på toppformen. I jakt på målet . Mot Ironman Malaysia!

Kram på er!

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.