Jag är i en liten svacka just nu. Det börjar närma sig midsommar och det är snart dags att lämna Mallorca efter 3 månader. Tankarna är många och frågorna snurrar i mitt huvud. Har jag tränat tillräckligt bra? Har jag tränat tillräckligt mycket? Har jag utnyttjat Mallorca och min lediga tid tillräckligt? Befinner jag mig formmässigt där jag borde vara? Jag har inga svar på frågorna. Jag vet inte. Och jag kan inte hjälpa att tvivlen börjar komma. Innan jag åkte ner hade jag nog trott att jag skulle ha tränat mer här. Fler timmar. Jag hade också förväntat mig att komma hem till Sverige i bättre form än jag någonsin har varit. Men inget av det är uppfyllt. Volymmässigt har jag sedan Ironman 70.3 Mallorca i början av maj legat på ca 12 tim/veckan vilket spontant inte låter så mycket när man tränar på heltid. Jag vet att volym inte per automatik gör en bra, att det inte heller är facit eller svaret på om jag blivit tillräckligt bra under dessa tre månader. Istället kör skiten ur mig på nästan alla pass jag genomför. Mjölksyra, illamående och tårar. Om och om igen. Vissa dagar gör jag bra ifrån mig, andra dagar får jag slåss hårdare än någonsin mot mina hjärnspöken och min kropp som säger åt mig att sluta.
Svackan jag är inne i nu handlar nog om att jag inte får någon belöning. Jag tror jag funkar så. Att när jag utfört något jag inte trott mig kunna göra, då behöver jag belönas. I det här fallet är min belöning ett tydligt steg mot målet. Jag förväntar mig resultat av det jobb jag lägger ner, att få något kvitto på att jag är på rätt väg. Än så länge kan jag inte se det och det är vansinnigt frustrerande och jag tappar motivation. Jag har nu 6 st mjölksyrapass kvar tillsammans med en liten ökning i volym. Sen är jag på svensk mark igen och ett nytt träningsblock väntar. Så jag räknar ner och bockar av antal hårda pass. Dom blir allt svårare att genomföra. Samtidigt som jag önskar att tiden kunde stanna, att jag inte behövde lämna mitt träningsparadis.
Jag tänker en del på hur det kommer bli att träna hemma igen. På vägar med arga och elaka bilister som vill meja ner mig. På det svenska sommarklimatet som kommer tvinga mig anpassa min träningstid utifrån väder och vind. På hur vilan och återhämtningstiden kommer att minska med transportsträckor, studier, hus, jobb och övriga måsten. Kommer jag lyckas hålla planen? Kommer jag lyckas utvecklas på hemmaplan så pass mycket som krävs? Men jag ser också fram emot att komma hem. Träffa vännerna igen, alla mina härliga klubbkompisar, mina katter, familjen och mitt hus och mina egna saker. Så det är med blandade känslor jag ser hur dagarna fram till hemfärden minskar.
Fram tills dess ska jag i min svacka försöka njuta av den tid jag har kvar här, försöka hitta motivationen och styrkan igen till att bränna ur det där sista ur kroppen. Ett pass i taget.
