Som vanligt när man tävlar inom Ironmans organisation så blir det en väldigt tidig morgon. Upp 04.30 för en liten frukost bestående av två toast med smör och marmelad på och ett glas juice. Så här tidigt och på tävlingsdagen äter jag lättsmälta kolhydrater och inte så mycket så magen blir full. Jag fyller på lite mer närmare starten men då med sportdryck. De flesta tävlingar har ett enda växlingsområde (T1 och T2) dvs på samma plats så du startar på samma område som du går i mål. Men en del tävlingar har detta splittrat pga logistik, funktion och säkerhetsskäl. För att ha allt på samma ställe krävs det att det finns ett tillräckligt stort område direkt i anslutning till en sjö eller ett hav samt direkt anslutning till en säker cykelbana samt löparbana. I Hefei så låg T1 (transition 1, simstarten och där man startar cyklingen) ca 2,5 mil skiljt från T2 (Transition 2, där man kommer in från cyklingen och startar löpningen). Då vi bokat Ironmanpaketet (boeende, service och transporter) så var det bara att kliva utanför hotelldörren så stod där en buss som körde oss till Swan Lake där starten låg. Bussresan tog ca 1 timme så jag var på plats ca 06.30 och hade därmed ca 1 timme på mig att förbereda min start. Fäste skorna på cykeln, pumpade däcken och placerade mina två flaskor på cykeln fyllda med sportdryck.
Sen var det dags för en av de viktigaste uppgifterna innan start – toalettbesöket. Innan man går ut på en så här lång tävling så vill man ha tömt tarmarna, det är inget du varken vill göra eller har tid till under tävlingen. I Kina är det en rejäl utmaning då det är bajamajor med hål i golvet som gäller. Eller rättare sagt så är det en rätt stor porslinskål med plats för fötterna på var sin sida om ”skålen”. Sen är det bara att huka sig ner och försöka hålla balansen och slappna av. Det här var bland det äckligaste jag gjort. I princip alla tävlande gör nr 2 och det finns ingen spolfunktion i såna här bajamajor utan då och då sprang det funktionärer (vilka hjältar) in och slängde en skopa vatten på det värsta. Alltså stanken därinne, synen samt den obeskrivbara rädslan att tappa balansen och behöva ta i något är nåt jag helst inte vill uppleva igen. Jag gjorde det jag kunde så snabbt jag kunde och försökte hålla kräkreflexerna under kontroll. (Ber om ursäkt för denna äckliga del i min race rapport)
Efter den upplevelsen satte jag på mig våtdräkten och sen gick vi ner till starten. Tyvärr fick vi höra i högtalarna att ingen uppvärmning i vattnet var tillåten och det var så trångt om utrymme i den kö som bildades av startgrupperna så all tid gick åt att ta sig fram. Jag hade bestämt mig för att ställa mig i startgruppen för de som tror de simmar under 30 min. Jag vet att jag inte gör det men vis av erfarenhet av det nya startsättet Ironman har med sk rullande start så vet jag att folk seedar upp sig ett hack och om jag då väljer 30-35 min gruppen så fastnar jag bakom de som simmar långsammare än så. Men det var för trångt och fanns inte plats i den främsta fållan så vi tog oss så nära den vi kunde och kom ner hyfsat långt fram i 30-35 min gruppen. Vi slussades ner till startpontonen i smågrupper och jag och Johan hamnade i varsin, så han kom iväg före mig. Nere på startpontonen ställde man sig på led, fyra och fyra, och där skickades man över startmattan med ca 15 sek lucka. I detta sista led innan start sög nervositeten till för första gången och mitt huvud och kropp ställdes om för tävling. En både skön som skrämmande känsla som jag hade hoppats skulle infinna sig. Kastade mig i vattnet och började simma hårt. Vattentemperaturen låg runt 20 grader och det kändes ungefär som att simma hemma i Norrviken. Ingen sikt och med lite smak av sjö.
Det var inte särskilt trångt men många var mer hänsynslösa i vattnet än jag brukar uppleva. Det märktes att de som startade här framme jagade en Kona slot. Efter månadens brutalt dåliga simträning jag haft på Phuket trodde jag att jag tappat lite i simningen, men känslan var bra och jag upplevde att jag simmade fort. Försökte hitta någon jag kunde ta fötter på men inte förrän efter första vändbojen noterade jag en tjej som jag haft bredvid mig rätt länge som hade bra koll på navigeringen samt var brutalt hänsynslös i sitt sätt att ta sig fram. Lade mig på hennes fötter och lät henne rensa vägen. Sparade mycket kraft här. Kom bort från henne på sista sträckan och gick hårt igenom alla luckor jag kunde hitta för att ta mig fram mot land snabbt. Kom upp på 32,13 min och låg då 2:a i min agegroup. Det visste jag så klart inte då men kände att jag simmat bra och när jag gör det så är jag med där framme.
Gjorde en snabb växling, hade ju bara hjälmen att ta på mig samt mina två miniflaskor med min energi att stoppa på mig och sprang mot min cykel. Hör då Johan komma upp bakom mig och hojta -”Bra simmat Mia!” Yes! Trots att han startat före mig hade jag simmat ikapp och om. Den prestigefyllda familjekampen var vunnen!
Kommer ut på cykelbanan och kan knappt fatta att det jag ser är cykelbanan. I en storstad som Hefei så är ju vägarna flerfiliga i båda riktningarna och dessa är nu helt avstängda för trafik och enbart för oss. Kravallstaketen lyser vita längs hela sträckan och kantas av poliser var 15 meter. På båda sidor! Tänk dig hela E4:an avstängd och tömd på trafik hela vägen in till Stockholm så får du en liten aning om hur sjukt stora vägarna var. Första 3 milen går riktigt snabbt och det känns bra i kroppen. Som vanligt så blir jag omkörd av många, mestadels män. När den första damen dök upp försökte jag hänga med. Vi var ännu inne på den del av banan som körs genom staden som innehåller en del svängar. Hon körde fort på rakorna så där drog hon ifrån men vid varje kurva tog jag in. När kurvorna minskade kunde jag inte göra mer än att släppa iväg henne. Jag snittade redan 36 km/h och låg på min planerade belastning. När vi passerat hotellet och målområdet så det var bara att borra ner huvudet och köra. Nu hade jag nått fram till den del av banan som gick längs sjön Chaohu, inga tekniska delar alls utan bara rak lite lätt böljande väg ner till vändpunkten vid ca 60 km och tillbaka.
Tyvärr började jag känna mig stum i låren redan här efter bara 3 mil och tvingades jag släppa på belastningen lite. Fler damer kom ikapp mig och blåste om. En låg och draftade hårt bakom en kille som körde riktigt fort. När den femte damen passerade gick frustrationen inte att hejda och lång rad fula ord for ur min mun. Jag har känt mig så stark på cykeln de senaste veckorna och hade både självförtroende och tron med mig på att jag denna gång skulle kunna hålla mina konkurrenter ifrån mig. Besvikelsen fyller mig men jag slår bort den och vill göra det bästa jag kan för att cykla snabbt. Efter vändpunkten blir det riktigt tungt. Jag möts av motvind och kantvind och det finns inget att gömma sig bakom. Jag lyckas komma ifatt en dam, oklart om hon är en av dem som kört om mig tidigare eller om det är någon som startat tidigare än mig och simmat snabbt. Hon gjorde inte en ansats till att försöka hänga på så jag lämnade henne nöjt bakom mig. Men nu är jag rejält trött i benen. Låren känns som stockar och ländryggen börjar värka. Jag har följt min nutritionsplan och känner mig ändå rätt pigg i huvudet och har pulsen under kontroll. Det är benen som inte orkar hålla trycket. Blir omkörd av ännu en dam på slutet. Totalt har 7 st damer kört om mig och jag kört om 1. Oklart hur många av dem som var i min age group men jag tappade 5 placeringar på cyklingen. Kom in på 2,49 tim. Det är exakt samma tid som jag gjorde i Vansbro i somras.
Får springa långt med cykeln då min plats i växlingsområdet låg längst bort. Får till ännu en hyfsad snabb växling och tassar iväg. Känner direkt att benen är med mig. Det är skönt att få sträcka ut höftböjarna och låren känns avslappnade till skillnad mot min senaste tävling på Åland där jag fick kramp nästan direkt. Fylls av glädje och springer lätt och börjar ta in omgivningarna. Banan kantas även här av poliser längs vägen. Banan ska löpas två varv, en liten loop inne i Wanda City och övriga delen på en stor motorväg fram och tillbaka. Sneglar ner på min klocka som visar att jag springer i 5,15 fart. Perfekt tänker jag. Ser ganska snabbt ryggen på en tjej som skulle kunna vara i min age group. Kommer långsamt närmare och när jag springer om tar hon rygg på mig. Hon flåsar högt och ansträngt men biter sig fast. Jag tänker att med det där flåsandet så hon släpper snart. Men det gör hon inte och tillsammans springer vi ner mot vändningen. Efter ca 4 km börjar det ta emot lite för mig och hon springer förbi. Jag håller mig bakom och hon får en lucka. Inga andra damer passerar och jag möter de som tidigare cyklat om mig så jag vet att jag minst har 6 st andra framför mig. Dessa har stort försprång och springer snabbt. Men jag bestämmer mig för att denna gång ska jag försöka se om jag har förmågan att pressa mig hårdare än tidigare och bestämmer att hon, den flåsande damen där framme, är den som leder och det står mellan henne och mig vem som ska få sloten till Kona. Jag bestämmer mig för att inte låta några negativa tankar från min långsamma cykeltid ta över eller ta ut ett misslyckande i förväg. Jag vet att jag inte har en chans på en Kona slot efter den cykeltiden och alla som passerat mig men ingen ska kunna säga till mig efteråt att jag ändå inte försökte, trots det. Jag tänkte inte ge upp.
Allt annat försvinner, jag ser bara ryggen på henne. Ibland närmare, ibland längre bort. Benen blir dessvärre snabbt tyngre och tyngre och jag tappar fart. Jag är noga med att fylla på med energi vid varje station. Har med mig två små flaskor med en starkt blandning av Umara sportdryck som jag tar små sippar av och sköljer ner med vatten. Jag är sjukt fokuserad nu på att inta energi enligt plan och att komma ifatt den flåsande damen. Allt annat bleknar omkring mig och jag har nog aldrig haft så lite koll på det som händer omkring mig som nu. Jag är så galet trött men vägrar att ge upp. Den flåsande damen ser jag inte längre men jag tänker att jag bara måste fortsätta så snabbt jag bara kan och tänka att allt kan hända och att hon kan få kramp eller krokna helt. Och då kan jag ta henne. Om jag bara håller ut ett tag till. Om jag bara uthärdar och håller min fart. Efter vändpunkten på mitt sista varv bävar jag för den långa sega bron som vi ska springa över. Slår bort tankarna och vet faktiskt inte riktigt vad jag tänkte eller hur jag gjorde för helt plötsligt så ser jag staden men inte bron. Har redan passerat den men minns det inte ens. Mycket märkligt. Och så där! Där ser jag henne igen! På långt håll, men jag ser henne. Hon har kroknat! Jag gräver djupt och puschar mig lite till, närmar mig och stannar av lite ca 10 meter bakom henne. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag är ikapp! Vågar inte passera av rädsla för att få hennes flåsande i min nacke igen. Jag vet att jag inte kan öka farten mer och tänker att jag kanske kan överraska henne i en slutspurt. Men vi är ännu flera km från målet och bestämmer mig för att försöka rycka ifrån nu. Ökar lite till och sträcker på mig lite extra för att se så oberörd ut jag bara kan och passerar henne. Vet inte om hon hänger på, jag vågar inte titta efter utan lägger all min energi på att fortsätta framåt så fort jag kan. Pressar mig själv nu, steg för steg. Då känner jag höger lår dra ihop sig och krampen är nära. Nej, nej, nej! Slår av en liten gnutta på farten, tänker på att slappna av så mycket det bara går i hela kroppen. Har nu kanske en kilometer kvar, kämpar mot krampen och mina nu helt stumma ben. Det går, krampen håller sig precis där på gränsen, det drar i muskeln men inte mer. Når varvningen där jag nu får svänga vänster och in på upploppet. Då kastar jag en snabb blick bakåt men ser ingen.
För första gången kan jag inte beskriva den otroligt härliga känslan att få springa på den röda mattan och genom målportalen. För jag minns den inte ens! Mitt nästa minne är att jag står inne i målzonen bakom portalen där jag hör speakern Paul Kaye ropa mitt namn. I nästa stund är det några som fångat upp mig och släpat bort mig till läkarteamet, mina ben bär mig inte. Får en stol att sitta på och får vatten och något i en liten pipett. Är så slut. Blir sittandes en stund tills jag fått hämtat andan och styrkan i benen nog för att stå upp igen. Inte mitt snyggaste avslut direkt och min första missade finisherbild. Men jag satt där med en liten skön känsla av att ha vunnit något. Jag såg den flåsande damen passera i målområdet, ja, hon kom in en stund efter mig. Jag log lite åt henne. Hon log inte tillbaka.
Jag slutade på en 8:e plats på tiden 05,24 tim vilket är ett personbästa gällande både tiden och placeringen. Löptiden blev 01,55 tim. Jag åkte hit för att hitta glädjen och hade inte större ambitioner än så med det här racet efter det som hänt. Jag är glad att jag till slut kunde tävla. Jag förstår också att jag inte var på topp efter de tunga veckorna då jag varit insvept i en tung och blöt sorgefilt och att det har påverkat mig negativt. Därför blir det också svårt att utvärdera och analysera min prestation på ett rättvist sätt.
Men om jag ska summera något som plus och minus så gör jag det så här:
+ Min simning – var bara 34 sekunder efter 1:an. Jag är väldigt nöjd, och lite förvånad att simningen satt där den skulle. Det känns väldigt skönt.
+ Jag kan inte låta bli att vara glad för att jag kan cykla hårt utan smärtan i baklåret som jag dragits med de två senaste säsongerna.
+ Jag sätter också på plussidan att jag verkar ha hittat mina verktyg till den mentala delen, att kunna kämpa vidare och inte ge upp.
– Min cykling – här hade jag faktiskt för första gången självförtroende med mig in till tävlingen och trott på en bättre tid. Det känns tråkigt att inte prestera bättre än jag gjorde för ett par månader sedan på tävlingen i Vansbro.
– Min löpning har inte visat sig vara i närheten av förra årets fina form. Jag sprang som jag själv förväntade mig. Dock fick jag slita hårdare för tiden som säkert har sin förklaring i dagsformen. Besvikelsen här ligger mer i att jag upplever att jag är en sämre löpare nu än jag var förra säsongen. Efter den säsongen så visste jag att jag hade en 1,45 löpning i mig som jag trodde skulle utvecklas under den här nu 7 månaders långa träningsperioden men inte gjorts.
Kona slotsen då? Det fanns totalt 50 slots till VM i Ironman på Hawaii och 50 slots till VM i Ironman 70.3 i Chattanooga som fördelades ut i de olika age groupen. Det var bara möjligt att säga ja till en av tävlingarna. I min AG 40-44 fanns bara 1 slot till Hawaii och vinnaren tackade ja till den. Hon vann på den snabba tiden 04,57 tim precis som jag hade trott innan. 2:an erbjöds då slot till Chattanooga och hon sa också ja till den. Det var i princip inga roll downs alls i någon av dam eller herrklasserna och så gott som alla slots tog av utlänningar. Det var verkligen dedikerade Kona hunters som var där och slukade platserna.
I AG 45-49 som jag kommer att tillhöra om bara ett par månader så hade min tid räckt till en 4:e plats med bara några sekunder upp till 3:e platsen. I denna AG fanns 2 slots, där den andra sloten krävde en tid på 5,14 tim för att säkras.
