You are invited to the 2018 Ironman 70.3 World Championship

Livet som triathlet är som en känslomässig berg och dalbana. I alla fall när man är en person som jag med ett emotionellt sinne. När det går bra, då formligen sprutar det lyckohormoner ur öronen. Och när det går dåligt, ja då blir hela livet lite nattsvart.  Ibland får jag höra att jag inte borde ta mitt tävlande på sånt stort allvar, så att jag inte påverkas så hårt när jag drabbas av motgångar. Det är ett väldigt bra och omtänksamt råd och jag har tänkt på det en del. Men att ändra på det är som att ändra på den jag är. Hur gör man det? Och varför skulle jag vilja göra det? Jag skulle inte vilja vara utan varken det ena eller det andra. Som min man sa en gång, -Man måste uppleva en misär för att verkligen kunna bli riktigt lycklig! 

Foto: Johan Fogel

Under midsommarhelgen fick jag ett mail från Ironman. Rubriken var ”You are invited to the 2018 Ironman 70.3 World Championship”. Jag trodde det var ett skämt. Läste skeptiskt vidare och kunde inte tro mina ögon. Jag hade blivit erbjuden en plats till tävlingen som jag haft på näthinnan sedan 2017 och som var denna säsongs stora mål! Bara så där! Eller kanske inte bara och bara. Jag erbjöds platsen genom Ironmans könskvotering och mina poäng i världsrankingen. Dvs tack vare mina fina resultat från förra året, innan jag drabbades av järnbristen och allt som följde därefter. Ibland kan man tydligen leva på gamla meriter! Den första känslan som for genom mig var ilska. Här får jag till slut en plats när jag inte kan tävla, är sämst tränad, med ett skadat knä och ett pannben som nästintill slängt in handduken för gott. Men den känslan byttes sedan mot glädje blandat med en portion osäkerhet. Det här är ju det jag ville och har jobbat så hårt för! Sättet jag fick platsen på var kanske inte vad jag hade tänkt mig eller önskat men faktum är att jag fick platsen! Och att säga nej till den då, nej det kan jag bara inte göra! 

Foto: Johan Fogel

Och med det så fick jag den bästa motivationen man kan tänka sig till att försöka ta mig tillbaka till träningen igen. Om bara två månader ska jag åka över halva jordklotet, till Sydafrika för genomföra en Ironman 70.3 i ett startfält som består av världens bästa triathleter. Det är både skrämmande och fantastiskt! Och jag kan knappt tro att det är sant! Jag har lång väg att gå på väldigt kort tid. Det i sig är ett problem. Men min ambition är att kunna starta och genomföra tävlingen. Hur fort eller långsamt det går är helt ointressant. Även om jag kommer sist så kommer det inte påverka mig negativt. Jag kommer åka dit för att bevisa för mig själv att mitt triathlonliv inte på något sätt är över. Jag vill bara kunna ta mig till mållinjen. Gör jag det kommer det att vara en stor seger för mig! 

Foto: Matilda Karlsson

Så nu har min träning börjat. Det gäller för mig att träna smart, inte hårt. Mitt knä är inte helt återställt. Det är stelt och gör ont vid för mycket belastning. Resten av min kropp? Ja, den lämnar mycket att önska. Otränad och tung blir jag andfådd av att bara promenera. Men nu har jag något att träna för! Jag är grymt motiverad och har siktet inställt på VM i Ironman 70.3, Port Elisabeth, Sydafrika den 1 september.

Vad tror ni, fixar jag det?

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *