Race rapport Ironman 70.3 World Championship, South Africa

Jag lämnar hotellet strax efter halv sju på morgonen och går mot växlingsområdet. Det har börjat ljusna och jag går ensam i mina egna tankar. Jag känner mig lugn och förväntansfull. Pumpar däcken, kollar cykeln, fäster mina skor på pedalerna och stoppar flaskorna i flaskhållaren. Byter om till våtdräkt och lämnar växlingsområdet precis när de stänger det 07.30. Promenerar bort mot starten och möter Johan som tar hand om pump och min jacka. 

På väg till växlingsområdet på tävlingsdagen. Många sköna känslor!

Min start gick sist av alla grupper vilket gjorde att jag hade 90 minuter på mig där på Kings beach, Nelson Mandela Bay, att ladda och njuta av det som snart skulle bli en fantastisk dag. Stranden var full med atleter och publik. Mr Ironman voice Paul Kay höjde stämningen genom sin förmåga att få oss att känna oss både speciella och odödliga. -Ni här är de bästa triathleterna i världen i denna distans annonserade han i högtalarna. Jag kände pirret i magen, tacksamhet att få vara en del av detta och ödmjukhet inför alla de otroliga starka och duktiga tjejerna omkring mig. 

En tumme upp i väntan på start tillsammans med de andra tjejerna i min åldersklass. Foto: Måns Höiom

Tiden gick fort där på stranden. Vi tittade på de andra starterna som gick. Det är ett rätt lugnt hav men stora vågor som bryter mot land och som skapar en del turbulens innan man kommer ut och kan börja simma. Starterna var välordnade, med flera fållor som vi slussades in i fördelat efter startgrupp. Varje grupp har en egen färg på simmössan så det var lätt att se de olika grupperna. Stämningen inne i fållorna var härlig! Tjejer från alla möjliga olika nationer som önskar varandra lycka till och utdelar high fives till höger och vänster. Jag dricker min Intend och efter en stund känner jag det välbekanta stickandet i huden. Jag ler och känner mig nu helt redo. När vi slussas in i den sista fållan och tar plats på led bjuder speakern på en låt han tycker passar in bra. ”Girls just wanna have fun” väller ur högtalarna och vi sjunger med och dansar till musiken. Men ju närmare start vi kommer desto tystare blir det omkring mig. Var och en går in i sina tävlingsbubblor. Jag ser Johan på strandkanten och vinkar till honom. Rättar till mina glasögon en sista gång när första startsignal ljuder. Jag står i led sju vilket är i den främre delen av fältet. Min hjärna och kropp ställer automatisk in sig på race och när min signal ljuder och mitt led släpps iväg rusar jag utan att tänka ut ur fållan med hög fart. När jag når vattenlinjen är jag först och tvekar en sekund. Var tog alla andra vägen? Tjuvstartade jag? Men så kommer dem och jag springer ut i vågorna.

Min start! Jag ledde en liten stund i alla fall. Foto: Måns Höiom

Vattnet är kallt, bara strax över 15 grader. Detta besvärade mig inte det minsta, jag kom snabbt in i ett bra flyt. Hade bestämt mig för att simma på ordentligt så länge allt kändes bra. Lägger mig på insidan av banan, dvs så nära bojarna jag kan och simmar om folk hela tiden. Känns skönt att känna att jag inte tappat all min simform. Banan är enkel, formad som ett U. Vattnet är fräscht, salt och hyfsat klart. Ute vid vändbojarna upptäcker jag en rörelse under mig och hickar till i tron att det är vithajar, men det var bara 2 st glada dykare som positionerat sig där nere för att hålla koll på oss. Slår bort tanken på hajar och simmar på, vidare in mot land. Efter sista bojen får jag lite svårt att se vart uppgången är men ser grönklädda människor vid strandkanten och navigerar efter dem. De är volontärer som visar oss vägen upp. Jag utnyttjar vågorna så mycket jag kan och får en rejäl fart in mot stranden. Reser mig upp och börjar springa. Pulsen är hög och benen tunga i vattnet och vågorna. Ser Johan på kanten och springer vidare mot chipmattan som ligger en bit upp på stranden. Där avslutas simtiden och jag är angelägen om att få en bra simtid. Passerar den och kommer sedan till volontärerna som har till uppgift att hjälpa oss av med våtdräkterna. Detta har jag inte varit med om förr. Jag har tagit av mig våtdräkten ner till höfterna på min väg upp och de ropar åt mig att lägga mig ner. Jag lyder och innan jag ens fattat vad som hänt så har de dragit av mig min våtdräkt och hjälpt mig upp igen. Jag fortsätter in till växlingsområdet, får min påse av en volontär och plockar snabbt upp mina glasögon, hjälm och energi ur den. Volontären hjälper mig med att stoppa ner våtdräkten i den andra påsen och vips är jag på väg mot min cykel. Har memorerat vägen dit bra och hittar den snabbt. 

Klar med simningen, pigg och glad. Foto: Johan Fogel

På cykeln tar jag några djupa andetag och påminner mig själv om att jag inte är här för att tävla, bara uppleva. Har en tanke om vilken watt jag bör kunna hålla men låter känslan styra. På väg ur stan känner jag hur mycket vind det är. En rejäl motvind väntar på sträckan ut till vändpunkten. Jag överraskas också av att det lutar uppför och trots att jag bara håller en fart på strax under 25 km/h så visar wattmätaren på höga siffror. Cykelbanan går en hel del längs kusten och det är verkligen spektakulära vyer som möter oss. Vackra sanddyner blandade med klippor och det storslagna havet. Jag känner mig glad och avslappnad och kan faktiskt utan problem hålla mig till planen att ta det lugnt och njuta. Jag bryr mig inte det minsta om att jag blir omcyklad av många tjejer, som annars brukar frustrera mig så mycket. Själv cyklar jag också om flera stycken, de flesta är unga tjejer från startgruppen före mig. Asfalten är tyvärr väldigt knagglig. Den har inga hål eller så, men är väldigt skumpig. Cykeln skakar ordentligt och det skvätter hela tiden ur klibbig sportdryck ur min flaska från styret. Det är ca 600 möh på banan och det mesta är ute vid vändpunkten. Tre rejäla stigningar som ska tas från båda håll. Inga branta backar, mer långa och sega. Och så motvinden. Sa jag att vi hade motvind?

På väg ut på banan, ”tofflar”i skorna och gör mig redo för 9 mil cykling

Efter vändpunkten, vid ca 40 km, och efter att man kommit upp igen från backarna är det relativt lättcyklat. Vinden kommer nu snett bakifrån och i takt med att farten höjs sjunker också mina wattsiffror. Jag känner mest trötthet i överkroppen av att sitta och hålla i styret så hårt och jag har troligtvis spänt mig en del i axlarna, armarna och nacken. Sista milen in mot staden kommer man äntligen till en sträcka slät asfalt, det är som en befrielse. På något sätt sitter skakandet kvar i kroppen och jag känner mig lite konstig och styret känns som om det glappar. Lite oroligt känner jag efter om skruvarna sitter kvar vilket som så klart gjorde. Överraskas plötsligt av några apor som kommer skuttande ur snåret från höger sida, men de håller sig på avstånd och jag slappnar av igen. Passerar en tjej som står och lagar en punktering med bara 3 km kvar. Osis! Sista kilometern kommer man in längs med löparbanan och där är nu många tjejer ute och springer. Jag tofflar ur mina cykelskor, stänger av min cykeldator och glömmer bort hur jag brukar göra för att kliva av cykeln. Bromsar in och stannar före linjen och blir stående med båda benen på var sida om cykeln. Amatör tänker jag och kliver osmidigt av. Hör någon ropa på mig och vinkar till Johan och Måns som står och hejar. 

Kan knappt fatta att jag redan är på det sista delmomentet, att cyklingen kändes så bra. Slänger en blick på min klocka och tiden visar någonstans runt 3 tim och 19 min, vilket är mycket bättre än jag trodde jag skulle kunna köra. Får av mig hjälm, pulsbälte och sätter på mig strumpor och löparskor. Sätter på mig skärmkepsen, nummerlappsbältet och tar min energi i händerna och trippar iväg till volontärerna som sköter solkrämsinsmörjningen. Ber dem om kräm på axlarna och ryggen och sen sticker jag iväg. Johan står vid sidan på vägen ut och hejar igen. Han frågar om det känns bra. Jag har inte riktigt känt efter och blir lite blockerad av hans fråga. Men jo, det känns nog rätt bra och får upp en hand att vifta med för att visa det. Sen är jag ute på löparbanan. 21, 1 km ska springas, fram och tillbaka i två varv. Jag har inte sprungit så långt på hela året så lite överväldigad blir jag. Jag släpper iväg benen och låter dem hitta in i en jämn och fin rytm. Det känns faktiskt riktigt bra. Funderar på taktiken, om jag ska varva gång och löpning redan från början eller om jag bara ska fortsätta att springa på så länge det går. Bestämmer mig för det sistnämnda. Det är mycket publik längs banan och jag tar mig tiden att njuta och ta in upplevelsen att delta i ett världsmästerskap.

Förvånas lite över att jag springer om så många, troligtvis de som är ute på sitt andra varv tänker jag. De som startat långt före mig i morse. Banan är platt förutom i de två ”ändarna” där man ska springa uppför en backe och vända. Vid den första ”änden” är backen brantare men kort så den ger mig inga större problem. Den andra backen däremot är längre och segare och dessutom i motvind.Första varvet känns fantastiskt. Jag stannar till vid varje vätskestation och dricker min egna sportdryck som jag blandad starkt samt sköljer ner den med vatten. En väl beprövad nutritionsplan jag använt mig av de senaste åren. Det är rätt varmt och solen lyser så vid stationerna tar jag också två svampar fyllda med kallt vatten som jag kramar ur över mitt huvud samt över halsen för att kyla ner mig. Jag möter klubbkompisen Veronica vid två tillfällen och vi hejar kort på varandra. Johan står också längs banan och hejar. Jag tänker att om han frågar mig igen, hur det det känns, så kommer jag att svara FANTASTISKT. För det är faktiskt så! Visst kroknar jag lite på slutet och det känns i kroppen att jag inte är tränad för denna distans, men jag har anpassat farten hela dagen efter det och jag är här och jag kommer ta mig igenom med värdigheten i behåll. Så klart att det känns fantastiskt då!

Vid ett tillfälle på banan vid vätskestationen vid den korta backen är det ett väldigt ståhej och jag förstår att skådespelaren Kelly Lang, från min ungdomsserie Glamour är framför mig som tävlande. Känns helt absurt och jag blir tvungen att springa ikapp henne där i uppförsbacken för att verkligen kolla om det är hon. Och det var det! Hamnar bredvid henne och volontärerna runt om blir som galna och ska ta selfies med henne. Hon är fantastiskt tålmodig, pustar och ler. Vi börjar prata lite medan vi springer sida vid sida. Önskar henne sedan lycka till och springer vidare. Inser att jag nu inte har så långt kvar och fortsätter springa på känsla. Har ingen koll på hur fort det går, men det känns som om jag håller en stabil fart ändå. Vid en vätskestation står 4 tjejer och sjunger och dansar medan de delar ut vatten till oss. Jag stannar och tackar dem för deras fantastisk jobb och ger en av dem mitt röda band som vi fick vi incheckningen. Bandet är till för att vi ska ge till någon längs banan som vi tycker gjort ett bra jobb. Tjejen blir överlycklig och jublar och jag fylls av en glädje så stor att jag nästan spricker. Efter sista vändpunkten får jag bita i lite men jag känner nu lukten av målgång. Jag flirtar med publiken och fotograferna jag ser efter banan. Rättar till mina kläder, sätter glasögonen på huvudet och får då till slut svänga ner mot upploppet.

Gör mig redo för målgång och en snygg finisherbild.

Det är fullt med publik efter kanten, Johan ger mig en high five och jag överväldigas än en gång av känslor. Skrattar högt, njuter av upploppet och gråter en skvätt. Blir passerad av en tjej som har bråttom men jag struntar helt och hållet i det. Det här är min stund och jag tänker ta tillvara på varje sekund. Det känns nästan som min målgång i min allra första Ironman. Så mäktigt och en sån seger för mig själv efter mitt jobbiga år som varit kantad av skador som avlöst varandra.  Idag har jag bevisat för mig själv att ”ingenting är omöjligt, bara olika svårt”. Känslan är obeskrivligt! 

Känslorna tar över

Nu var det ju inte resultatet som hade fokus men det är ju ändå en tävling och då måste man ju kanske nämna det ändå. Jag simmade på 34,36 min, växlade i T1 på 04,19 min, cyklade på 03,19 tim, växlade i T2 på 04,51 min och sprang slutligen på 02,01 tim. Detta ger en totaltid på 06,04,20 tim vilket gav en placering på 108 av 182 damer i min åldersklass. Jag är både nöjd och lite överraskad av det! Och oerhört glad över att vara tillbaka. Kroppen mår bra efteråt, knät lite stelt och ömt men inte mer än det var innan. Och visst gav det mersmak! Detta vill jag göra igen! Och då vill jag kunna göra mig själv och världsmästarskapet rättvisa genom att också kunna köra hårt och tävla fullt ut. Så motiverad och sugen är det nu dags att planera för nästa säsong! 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *