Run Forrest, run

Nu har jag sprungit varje dag i 150 dagar. Känns nästan lite overkligt. Det går fortsatt bra, även om jag har haft några dippar med förkylningar som bromsat upp min väg tillbaka. Jag har fått frågan några gånger hur jag kan hålla min runstreak när jag är förkyld. Jag har tack och lov hittills inte haft hög feber eller halsont för då skulle jag nog välja att bryta. Men en vanlig förkylning springer jag mig igenom. Dessa dagar så springer jag väldigt, väldigt långsamt och kortast möjligast. Med en kropp som numera är van vid rörelse varje dag så blir belastningen av en långsam och kort jogg väldigt låg. Kommer jag bli en bättre triathlet av min runstreak? Nej, inte direkt. Men om den hjälper mig att hitta motivation och därmed förbereda min kropp för triahtlonträningen igen så ja, troligtvis! 

Tyvärr tappade jag bort min styrketräning på vägen. Har väldigt svårt att motivera mig för att träna styrka trots att jag vet att jag så väl behöver det. Vet inte riktigt vad och hur jag ska träna och tycker det är skittråkigt helt enkelt. Men däremot så har jag hittat vägen till simhallen igen. Ett par gånger har jag varit nere på klubbens träningar och känt på vattnet. Som väntat så är det segt som sirap och jag saknar både kraft och uthållighet. Men det har ändå varit glädje i passen jag har gjort. Mycket tack vare mina fantastiska klubbkompisar som ger både motivation och många goa skratt. Underskatta aldrig kraften av gemenskap!

Ännu är min tävlingskalender för nästa år tom. Om den kommer att fyllas eller inte kan jag inte svara på. Inte förrän jag är tillbaka i full träning igen. Med full träning menar jag, när jag åter tränar de tre grenarna igen och kroppen är med på det. Planen är att nu lägga till simningen och till våren cyklingen.

Jag kommer att avbryta min runstreak när de andra grenarna börjar ta plats i träningsschemat igen. Till dess så fortsätter jag att springa! Run Forrest, run!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Från avsky till kärlek på 78 dagar

Mitt lilla experiment med Runstreak jag nämnde i mitt förra inlägg (löpning varje dag) har nu varat i 78 dagar. Tänkte jag skulle dela med mig lite utav hur det har varit.

De första 14 dagarna sprang jag endast 20 minuter varje dag. Farten var väldigt långsam. Det var inget jag valde, jag hade helt enkelt inte förmågan. Det långsammaste jag kunde springa var också det snabbaste. Fanns ingen som helst fartreglering utan jag fick kämpa med att överhuvudtaget hålla mig löpandes i 20 minuter. Och känslan var fruktansvärd. Hög puls och bly i benen. Inte bara benen, hela kroppen kändes tung. Jag blev till och med trött i armarna.

Efter 14 dagar utökade jag en dag i veckan med att göra några fartökningar efter de sedvanliga 20 minuters jogg. Det blev 4×200 respektive 6×200 den andra veckan.

Efter 30 dagar ökade jag veckans intervallpass ganska rejält då jag började följa med på klubbens löpträning. Jag valde också att utöka ännu en dag i veckan genom att springa lite längre i lugn fart. Detta distanspass ökar jag på för varje vecka. Och jag började också styrketräna några gånger i veckan från dag 30. Känslan var fortfarande tung. Jag fick verkligen bita ihop för att fortsätta och här har just konceptet med Runstreak hjälpt mig att fortsätta. Det är en häftig känsla att se hur dagarna av kontinuerlig löpning fylls på och intresset över att se hur länge det går att hålla streaken ökar i samma takt!

Dag 54 kom äntligen förändringen! Första gången det varken kändes tungt eller vidrigt att springa. Det resulterade i en stor skillnad i fart men framför allt var det känslan som var det stora genombrottet. Känslan av att det faktiskt inte var så hemskt att springa. Benen var inte längre blytunga och löpsteget kändes annorlunda. Jag minns dagen tydligt! Jag var på Mallorca och kom inte ut på mitt löppass förrän på eftermiddagen och värmen och solen var obarmhärtig och temperaturen dallrade runt 33 grader. Vilken dag det var!

Sedan den här dagen så går det bättre och bättre. På intervallpassen kan jag nu ta i ordentligt och bli rejält trött på och mina distanspass känns stabila i både fart och puls. Jag är uppe i 11 km på dem nu så här långt. Jag kunde också utöka ytterligare en dag i veckan där jag springer lite längre än 20 min. Här springer jag bara på känsla och det kan bli upp till 40 minuter.

Någonstans runt dag 65 började jag längta efter mina löppass. Jag vill bara ut och springa! Det är fantastiskt härligt att känna hur de tidigare 20 minuters vidriga löpkänsla nu är utbytt mot en lätthet och glädje! Jag har inget mål med min runstreak. Den är en metod som fungerar för mig just nu för att få mig tillbaka till kontinuerlig träning. Just löpning har alltid varit min svaghet när det gäller triathlon. Det ska bli intressant att se hur den kommer att utveckla sig efter det här experimentet och sedan när jag åter börjar träna triathlon.

Det som började med en löpvolym på 21 tunga kilometrar per vecka har nu fördubblats och förvandlats till ca 41 lätta kilometrar per vecka. Jag springer alltså i snitt ett marathon i veckan och det är mer än jag någonsin har gjort! Och min kärlek till löpningen bara växer!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nu gör jag slut med min kropp

Det är svårt att hålla igång en blogg som handlar om vägen till ett högt ställt mål när motgång efter motgång avlöser varandra. De senaste årens blogginlägg känns som en enda lång klagan och det minskar lusten att skriva. Men min ambition med den här bloggen från början var att jag hoppades på att kunna inspirera andra i sin strävan att nå sina mål. Så nu tänker jag återuppta mina inlägg och inte bara skriva om motgångar. För även om de ibland är svåra att upptäcka så finns där också framgångar. Jag måste lära mig att se dem bara.

Jag har inte kunnat acceptera att allt som hänt under de senaste åren, framför allt denna vårens händelse (se tidigare blogginlägg ”Ska jag dö nu?”), tagit all tidigare fysik ifrån mig. Jag trodde länge att det ändå fanns någon form av grund som jag kunde stå på, jag har ju trots allt varit i en väldigt bra form och jag körde ju nyligen Vätternrundan. Och med det mindsetet försökte jag träna igång mig själv igen. Men så var det inte. Det fungerade helt enkelt inte. Jag har inte längre den grunden, inte heller den energin och återhämtar mig väldigt långsamt. Min ämnesomsättningen har satts ur spel och sömnsvårigheter gör mig ständigt trött.

När jag ser mig själv i spegeln känner jag inte igen kroppen jag ser. Och det jag ser gillar jag definitivt inte. Nu menar jag inte enbart utseendemässigt utan också den funktionella delen. Den del som gör mig stark och energifull. Allt jag gör jämför jag med min gamla kropp. Hur den såg ut och vad den kunde göra förr. Jag måste sluta tro att den döljs där bakom den nya kroppens större och slappare former, och sluta tro att den kan göra sånt som den tidigare kunde. För alla dessa falska förhoppningar gör mig deprimerad och får mig att träna fel. Istället har jag bestämt mig för att göra slut med den. Sörja att den är borta och acceptera mitt nya utgångsläge. Sluta jämföra mig med mitt gamla jag och istället börja jämföra mig med de förutsättningar och den kropp jag har nu. På så sätt kommer jag att kunna se utveckling igen, och utveckling är för mig lika med framgång. Det här är lättare att säga än att göra och det kommer nog att gå lite upp och ner.

Sedan jag har börjat accepterat mitt utgångsläge känns det lite bättre. Jag har bestämt att jag inte ska sätta upp några tävlingsmål förrän jag känner att jag har en kropp som kan klara av den hårda träning som krävs för mig för att kunna tävla. Min träning nu består i att hitta kontinuiteten igen. En klubbkompis till mig (tack Camilla!) presenterade mig för konceptet ”Runstreak” som innebär rörelse varje dag. Målet är att springa minst 1,6 km eller 20 minuter varje dag. Hur långsamt man vill. Jag har valt att springa som minst 20 min och 3 km per dag och idag har jag gjort detta i 40 dagar! Det har inte varit några lätta 20 minutrar. Blytunga ben och hög puls trots att jag sprungit så långsamt det går. Efter 30 dagar så gjorde jag en förändring, måndagens löpning består nu av intervallträning med klubben där jag anpassar min insats till vad jag klarar och inte låter det bli för hårt. Och så springer jag distans en dag i veckan. Min distans är uppe i 9 km och i jämförelse med min nya kropp så är detta en stor framgång! Och på en vecka så blir det mer löptid än jag faktiskt någonstans haft. Förra veckan adderade jag styrketräning. Jag kör nu 4 styrkepass i veckan, två överkroppspass och två underkroppspass. Styrketräning har aldrig varit min grej och är inte det nu heller. Men jag inser vikten av den och har därför tagit hjälp av en fitnesscoach för att få den gjord på ett bra sätt. Hur länge jag kommer träna så här vet jag inte. Jag går på känsla och kommer inte tillföra någon mer träning förrän jag blivit starkare.

Så, farväl till min starka gamla kropp, må du vila i frid. Och så säger jag hej till min nya kropp, låt oss se vad vi två kan åstadkomma!

Firar att jag sprungit varje dag i 40 dagar med att provspringa en snutt av Ironman Kalmars löparbana innan hjältarna gör entré på banan.
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vätternrundan Sub10.se

Projektet är över! Det har tagit lite tid för mig att få det att sjunka in men jag har njutit av känslan! Känslan av att överträffa. Känslan av att det omöjliga ibland faktiskt inte är omöjligt. Låt mig dela med mig av den till dig.

Efter en realistisk analys av min egen förmåga hade jag ett par veckor före start beslutat mig för min strategi för projekt Sub10.se (Vätternrundan under 10 timmar tillsammans med mitt lag). Jag skulle förbereda mig för att nå vårt gemensamma mål och hänga med så länge det gick. Det troliga var att jag skulle ”hålla” till Jönköping, dvs i 10 mil och där bryta och ta bussen tillbaka till Motala. Jag hade ingen ambition att gå i mål på en annan tid än vår måltid. Jag fick förlita mig på att den lilla träning jag gjort var tillräcklig samt mitt pannben och min rutin för långa och hårda prövningar. Och räckte det inte hela vägen utan bara till Jönköping så skulle jag ändå vara nöjd med det. Vad jag missade att ta med i beräkningen helt var laget! Jag underskattade helt krafterna med att vara en del av ett lag. Jag är triathlet och som triathlet är jag van att förlita mig helt på mig själv. Puscha mig själv, berömma mig själv och lida själv. Den här gången var det ett gemensamt mål med likasinnade och en laginsats. Det var för mig helt avgörande och det som gjorde att jag nådde målet.

Vår starttid var kl 03.34 på lördagens morgon. Solen var redo för sitt skift och tryckte långsamt undan nattens mörker. Den färgade det tunna molntäcket med ett kallt och blått sken som matchade färgen på våra tröjor. Fförväntan dallrade i den vindstilla luften på Motalas torg, där vi väntade på att få starta den 30 mil långa cyklingen runt Vättern. Vi kände kullerstenarna under våra cykelskor, rättade till kläderna och kontrollerade en sista gång att allt satt på sin plats. Vi var redo.

Vi ställde oss längst fram i vår startgrupp och när motorcykeln som skulle leda oss ut ur staden började rulla formerade vi oss i vår laguppställning. Jag intog min plats längst bak i vår klunga där min uppgift var att bara hänga med och inte släppa in någon utomstående i vår grupp. De första fem milen flöt på fint. Jag försökte att inte tänka på hur långt det var kvar utan istället på hur fort vi lade alla kilometrar bakom oss. Med de fina väderförutsättningarna vi hade tjänade vi in värdefull tid som vi skulle behöva till de delar av banan som är lite mer tungkörda med backar och kullerstenar. Vårt första av två planerade stopp var efter ca fem mil. Snabbt ner med byxorna och huka sig ner sig vid vägkanten utan att låtsas om alla de hundratals cyklister som passerade som åskådare till vår kisspaus. Två av våra lagkamrater hade från start valt att släppa vår grupp här och köra vidare själva. Det innebar att vi nu var en slimmad grupp på tio personer med målet att hålla 31,5 km/h runt sjön. Som väntat var det många som ville hänga med bakom oss och vi hade hela tiden en svans av förföljande cyklister, ibland upp till flera hundra.

På vägen ner till Gränna gick det fort. Det lutar nedför och hastigheten var vid ett tillfälle över 50 km/h. Vår klunga hade då legat bakom en större grupp under en längre sträcka och under ett utsatt läge valde vår grupp att göra en omkörning. Detta innebar att vi låg över mittlinjen och in i mötande körbana. I samma stund gör ett lag bakom oss samma val att påbörja en omkörning. Vi fyllde nu helt de båda körfälten, och vi i mitten hade ingenstans att ta vägen mer än att ligga kvar där och be till de högre makterna att vi inte skulle få möte. Jag var livrädd i det här läget och många tankar hann fara igenom mitt huvudet. När vägen sedan smalnar av med hjälp av refuger på båda sidor trodde jag min stund var kommen. Skriken och varningarna om hinder på vägen kom haglande framför oss när vi trycktes ihop på mitten för att samsas om den asfalt som fanns ledig. Det kändes som ett mirakel att det inte skedde en olycka där. Full av adrenalin gapade jag nog några för hårda ord till mina lagkamrater när vi väl hade lyckats samla ihop vår grupp igen.

Framme i Jönköping hade jag inte en tanke på att bryta. Vårt andra planerade stopp var efter ungefär fjorton mil. Där fanns en rastplats för påfyllning av vatten i våra flaskor. Vi hade planerat 12 minuter totalt i stopptid. Slutresultatet blev 17 minuter då vi behövde stanna för att kissa ett par gånger extra.

Foto: Göran Digné

Efter att vi passerat Hjo har man cyklat ca sjutton mil och vid det laget så kände jag att jag verkligen ville hänga med hela vägen in i mål. Efter att ha cyklat så långt helt enligt vår tidsplan ville jag inte bryta. Jag ville inte heller släppa min grupp för att sedan cykla ”själv”. Det skulle inte göra mindre ont, bara ta längre tid. Jag ville inte heller sluta att vara en del av det grymma laget som slet så hårt för varandra. Så här långt in i loppet så kändes det i hela kroppen. Benen började bli stumma, nacken stel och bröstryggen kändes om den gått av. Mina handflator ömmade, fingrarna värkte och känslan i rumpan behöver vi nog inte gå närmare in på.

Mina lagkamrater med lagkapten Göran Digné i spetsen var helt fantastiska! De gjorde hela jobbet. Fina förningar, stabila växlingar och höll både farten och humöret uppe. De säkerställde att alla var med hela tiden, särskilt vi där bak i ”caféet” som mot slutet fick hojta ”Lucka!”, ”Tagga ner!”, ”Håll ihop paren!”, allt oftare. Det var en imponerande syn att ligga där bakom och se deras insatser och hur bra dom arbetade tillsammans för att vi alla skulle nå vårt mål. Vi blev tyvärr vittne till ett flertal krascher och olyckor längs med vägen. Ambulanser och räddningspersonal hade en hektiskt dag vilket inte är särskilt ovanligt under detta dygn. Vi hade turen på vår sida men också ett lag som tränat och pratat ihop sig för att göra cyklingen så säker och trygg som vi bara kunde göra.

Min cykeldators batteri räckte bara de första tjugo milen. Därefter körde jag lite i blindo, utan vetskap om hur vi låg till eller hur fort vi cyklade. Självklart hade vår lagkapten med flera av lagkamraterna full koll. Och jag visste nu att vi hade goda möjligheter att nå vårt mål om vi bara fortsatte i samma fart och höll oss ifrån incidenter. Sista milen ville jag bara att allt skulle vara över. Varje del i min kropp värkte, även de mest konstiga ställen. Det kändes som om mina fotsulor hade lossnat från skelettet och åkte runt i mina skor som lösa sulor.

Jag slappnade inte av förrän vi gjorde den sista vänstersvängen till målrakan inne i Motala. Nu visste jag att det skulle gå vägen! Vilken tid vi skulle nå hade jag ingen som helst aning om. Klarade vi vårt mål precis eller hade vi marginal? Rörd av stunden och lyckan av att ha klarat det jag inte trodde, fällde jag några tårar som rann längs mina kinder, samtidigt som vi passerade mållinjen till publikens applåder. -Vad blev tiden?, frågade jag min lagkamrater. -Nio och tjugosju!, ropade någon glatt.

Resultatet i siffror:

  • Totaltid: 09,27 timmar
  • Distans: 297 km
  • Stopptid totalt: 17 min fördelat på 4 tillfällen
  • Rullsnitt: 32,3 km/h

Tack bästa Göran Digné för coachningen av laget mot vårt mål! Och tack bästa Sub10.se för att ni lät mig ”åka med”!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Sub 10.se

För väldigt länge sedan, innan jag började träna, så körde jag Vätternrundan några gånger. Den första gången gjorde jag det på min nyinköpta mtb från Intersport. Vi stannade i Jönköping och åt korv och mos och även i Hjo där lasagnen serverades. Tog det som en utflykt helt enkelt. Jag minns inte hur lång tid det tog men runt 15 timmar. Jag har aldrig kört i en organiserad klunga och inte heller har jag haft en tid jag har jagat. Sedan började jag med triathlon och intresset för Vätternrundan försvann.

När jag för en tid sedan fick frågan om jag ville vara med i ett team med målet att köra under 10 timmar tackade jag ja. Frågan kom från en av mina närmsta vänner och teamet skulle ledas av en person med det mest strukturella sinnet jag mött. Kombinationen var oslagbar. Klart jag ville vara med! Sagt och gjort. Teamets namn är Sub 10.se och består av 16 st grymma personer. Vi har tränat tillsammans några gånger och börjar få till flytet i klungan. För mig har detta med klungkörning varit tufft efter min cykelolycka så det är väldigt bra att få träna på det ordentligt. Och det börjar kännas bra.

Min cykelform är obefintlig, men än så tänker jag inte låta det stoppa mig. Jag gör mitt bästa för att få gång träningen och hålla mig frisk. Än har jag varken farten eller uthålligheten som krävs och Vätternrundan är bara några veckor bort. Så träningspassen med teamet har för mig varit tuffa och vi har inte kunnat hålla vår sub 10 fart än då jag inte orkat det. Det är både positivt och negativt att vara en del av ett team. Det skapar en press att leverera som ger mig inspiration och motivation men också en stress över att vara den svaga länken i gruppen och inte riktigt hänga med i farten. När det väl är dags vet jag att klungan kommer köra i den planerade farten från start och då visar det sig om jag kan hänga med.

Just nu tillbringar jag en vecka på Mallorca för att göra ett sista försök att få igång kroppen. Om det lyckas, det återstår att se. Stay tuned!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ska jag dö nu?

En enkel med ack så laddad fråga. En fråga jag inte trott jag skulle ställa på länge. En fråga jag nyligen ställde både till mig själv och till det läkarteam som vårdade mig. En fråga jag ställde till min man som vakade vid min sida.

Efter årets ständiga bakslag med olyckor och komplikationer så trodde jag inte att det kunde bli värre. Så fel jag hade.

Än en gång hamnade jag på sjukhus och denna gång blev jag kvar där under en hel veckas tid. Svårt sjuk med ohyggliga magsmärtor. Så sjuk att jag till slut innan diagnosen blev ställd och behandlingen påbörjades gav upp livet och bad om att få dö. Jag orkade inte kämpa längre, min kropp var fysiskt tömd på all energi och mentalt var jag redo att acceptera mitt öde och släppa taget. Men med rätt behandling svarade min kropp snabbt och krisen var över. Efter den svåraste kampen i mitt liv återstår det nu att återhämta sig. Både fysiskt och mentalt. Väl hemma efter sjukhusvistelsen var jag svårt medtagen och svag. Vilade ett par veckor hemma innan jag kunde återgå till jobbet igen. Fått fantastiskt fint stöd från min grymma arbetsgivare, chef och kollegor!

Min status just nu är 100 % frisk. Jag är ännu svag och fysiskt orkar jag inte så mycket. Men jag blir starkare för varje dag! Började denna vecka med lite lätt träning igen. Låg puls och korta rullpass på trainern samt lätt rörelse och styrketräning. Jag har en väldigt lång väg tillbaka men tar dag för dag utan stress eller press.

Om en vecka åker jag till Mallorca för två veckors träningsläger. Det ger mig en perfekt möjlighet till fortsatt återhämtning och återuppbyggnad utifrån mina förutsättningar. Jag kan knappt vänta och ser så mycket fram emot att få komma dit igen! Särskilt att få umgås 24/7 med mina vänner kommer göra gott för både hjärta och själ!

Även denna triathlonsäsong får jag stryka ett streck över, nu innan den ens har börjat. Jag är anmäld till Ironman 70.3 Jönköping i början på juli, men det är ytterst osäkert om jag kommer till start. Förutom den har jag endast ett projekt till som jag hoppas kunna genomföra, mer om det sedan när jag kommit på banan igen.

Ta hand om varandra och gör det du vill idag, inte i morgon!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Det är i motvind draken flyger


Men just nu är det inte ens motvind och jag kan inte lyfta överhuvudtaget. Efter hemkomsten från VM i Sydafrika i september gick jag nog mest runt och mös med ett leende på läpparna. Jag var tillbaka! Men sedan hamnade jag i någon slags post race depression och ingenting kändes roligt. Jag kände mig nedstämd och energin räckte inte till mer än att jobba. Förkylningarna har avlöst varandra. Jag har inte varit frisk på två månader och kommer inte igång med min grundträning. Jag har heller inga nya mål färdiga för nästa säsong och det känns lite tomt och meningslöst. 

Innan jul valde jag att sluta på mitt jobb för att ta mig an nya utmaningar. Jag har varit där i 8 år och stormtrivts. Ser mycket fram emot mitt nya jobb, men jag saknar redan mina fantastiska kollegor så otroligt mycket! Känns overkligt att inte få träffa dom varje dag. Det har också kostat en hel del energi av mig för att kunna avsluta på ett så bra sätt som det bara går och när jag slutligen gjorde min sista dag gick luften ur mig totalt. Jag blev tvärsjuk med feber och halsont och juldagarna tillbringades i soffan med tusen koppar te och marathontittande på serier. 

En stund för egna tankar, på Mallorca. Här trivs jag som bäst. Foto: Johan Fogel

Nu är jag på Mallorca och gör allt jag kan för att återhämta mig, både till kropp och själ. Jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att göra det på! Än så länge är jag för förkyld för träning, men jag hoppas på att kunna komma ut på min cykel på en liten runda innan hemfärden om en vecka. Här är det runt 16 grader på dagen och solen lyser från en klarblå himmel. Med oss har vi min underbara svägerska Eva och hennes lika underbara man Thomas. Att ha dem här är supermysigt! Vi spelar brädspel, gör utflykter och skrattar mycket. 

Jag har ett litet projekt i början av nästa säsong som jag ser fram emot med lite skräckblandad förtjusning. Återkommer med det lite senare! 

Gott slut önskar jag er alla! Ta hand om varandra!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Race rapport Ironman 70.3 World Championship, South Africa

Jag lämnar hotellet strax efter halv sju på morgonen och går mot växlingsområdet. Det har börjat ljusna och jag går ensam i mina egna tankar. Jag känner mig lugn och förväntansfull. Pumpar däcken, kollar cykeln, fäster mina skor på pedalerna och stoppar flaskorna i flaskhållaren. Byter om till våtdräkt och lämnar växlingsområdet precis när de stänger det 07.30. Promenerar bort mot starten och möter Johan som tar hand om pump och min jacka. 

På väg till växlingsområdet på tävlingsdagen. Många sköna känslor!

Min start gick sist av alla grupper vilket gjorde att jag hade 90 minuter på mig där på Kings beach, Nelson Mandela Bay, att ladda och njuta av det som snart skulle bli en fantastisk dag. Stranden var full med atleter och publik. Mr Ironman voice Paul Kay höjde stämningen genom sin förmåga att få oss att känna oss både speciella och odödliga. -Ni här är de bästa triathleterna i världen i denna distans annonserade han i högtalarna. Jag kände pirret i magen, tacksamhet att få vara en del av detta och ödmjukhet inför alla de otroliga starka och duktiga tjejerna omkring mig. 

En tumme upp i väntan på start tillsammans med de andra tjejerna i min åldersklass. Foto: Måns Höiom

Tiden gick fort där på stranden. Vi tittade på de andra starterna som gick. Det är ett rätt lugnt hav men stora vågor som bryter mot land och som skapar en del turbulens innan man kommer ut och kan börja simma. Starterna var välordnade, med flera fållor som vi slussades in i fördelat efter startgrupp. Varje grupp har en egen färg på simmössan så det var lätt att se de olika grupperna. Stämningen inne i fållorna var härlig! Tjejer från alla möjliga olika nationer som önskar varandra lycka till och utdelar high fives till höger och vänster. Jag dricker min Intend och efter en stund känner jag det välbekanta stickandet i huden. Jag ler och känner mig nu helt redo. När vi slussas in i den sista fållan och tar plats på led bjuder speakern på en låt han tycker passar in bra. ”Girls just wanna have fun” väller ur högtalarna och vi sjunger med och dansar till musiken. Men ju närmare start vi kommer desto tystare blir det omkring mig. Var och en går in i sina tävlingsbubblor. Jag ser Johan på strandkanten och vinkar till honom. Rättar till mina glasögon en sista gång när första startsignal ljuder. Jag står i led sju vilket är i den främre delen av fältet. Min hjärna och kropp ställer automatisk in sig på race och när min signal ljuder och mitt led släpps iväg rusar jag utan att tänka ut ur fållan med hög fart. När jag når vattenlinjen är jag först och tvekar en sekund. Var tog alla andra vägen? Tjuvstartade jag? Men så kommer dem och jag springer ut i vågorna.

Min start! Jag ledde en liten stund i alla fall. Foto: Måns Höiom

Vattnet är kallt, bara strax över 15 grader. Detta besvärade mig inte det minsta, jag kom snabbt in i ett bra flyt. Hade bestämt mig för att simma på ordentligt så länge allt kändes bra. Lägger mig på insidan av banan, dvs så nära bojarna jag kan och simmar om folk hela tiden. Känns skönt att känna att jag inte tappat all min simform. Banan är enkel, formad som ett U. Vattnet är fräscht, salt och hyfsat klart. Ute vid vändbojarna upptäcker jag en rörelse under mig och hickar till i tron att det är vithajar, men det var bara 2 st glada dykare som positionerat sig där nere för att hålla koll på oss. Slår bort tanken på hajar och simmar på, vidare in mot land. Efter sista bojen får jag lite svårt att se vart uppgången är men ser grönklädda människor vid strandkanten och navigerar efter dem. De är volontärer som visar oss vägen upp. Jag utnyttjar vågorna så mycket jag kan och får en rejäl fart in mot stranden. Reser mig upp och börjar springa. Pulsen är hög och benen tunga i vattnet och vågorna. Ser Johan på kanten och springer vidare mot chipmattan som ligger en bit upp på stranden. Där avslutas simtiden och jag är angelägen om att få en bra simtid. Passerar den och kommer sedan till volontärerna som har till uppgift att hjälpa oss av med våtdräkterna. Detta har jag inte varit med om förr. Jag har tagit av mig våtdräkten ner till höfterna på min väg upp och de ropar åt mig att lägga mig ner. Jag lyder och innan jag ens fattat vad som hänt så har de dragit av mig min våtdräkt och hjälpt mig upp igen. Jag fortsätter in till växlingsområdet, får min påse av en volontär och plockar snabbt upp mina glasögon, hjälm och energi ur den. Volontären hjälper mig med att stoppa ner våtdräkten i den andra påsen och vips är jag på väg mot min cykel. Har memorerat vägen dit bra och hittar den snabbt. 

Klar med simningen, pigg och glad. Foto: Johan Fogel

På cykeln tar jag några djupa andetag och påminner mig själv om att jag inte är här för att tävla, bara uppleva. Har en tanke om vilken watt jag bör kunna hålla men låter känslan styra. På väg ur stan känner jag hur mycket vind det är. En rejäl motvind väntar på sträckan ut till vändpunkten. Jag överraskas också av att det lutar uppför och trots att jag bara håller en fart på strax under 25 km/h så visar wattmätaren på höga siffror. Cykelbanan går en hel del längs kusten och det är verkligen spektakulära vyer som möter oss. Vackra sanddyner blandade med klippor och det storslagna havet. Jag känner mig glad och avslappnad och kan faktiskt utan problem hålla mig till planen att ta det lugnt och njuta. Jag bryr mig inte det minsta om att jag blir omcyklad av många tjejer, som annars brukar frustrera mig så mycket. Själv cyklar jag också om flera stycken, de flesta är unga tjejer från startgruppen före mig. Asfalten är tyvärr väldigt knagglig. Den har inga hål eller så, men är väldigt skumpig. Cykeln skakar ordentligt och det skvätter hela tiden ur klibbig sportdryck ur min flaska från styret. Det är ca 600 möh på banan och det mesta är ute vid vändpunkten. Tre rejäla stigningar som ska tas från båda håll. Inga branta backar, mer långa och sega. Och så motvinden. Sa jag att vi hade motvind?

På väg ut på banan, ”tofflar”i skorna och gör mig redo för 9 mil cykling

Efter vändpunkten, vid ca 40 km, och efter att man kommit upp igen från backarna är det relativt lättcyklat. Vinden kommer nu snett bakifrån och i takt med att farten höjs sjunker också mina wattsiffror. Jag känner mest trötthet i överkroppen av att sitta och hålla i styret så hårt och jag har troligtvis spänt mig en del i axlarna, armarna och nacken. Sista milen in mot staden kommer man äntligen till en sträcka slät asfalt, det är som en befrielse. På något sätt sitter skakandet kvar i kroppen och jag känner mig lite konstig och styret känns som om det glappar. Lite oroligt känner jag efter om skruvarna sitter kvar vilket som så klart gjorde. Överraskas plötsligt av några apor som kommer skuttande ur snåret från höger sida, men de håller sig på avstånd och jag slappnar av igen. Passerar en tjej som står och lagar en punktering med bara 3 km kvar. Osis! Sista kilometern kommer man in längs med löparbanan och där är nu många tjejer ute och springer. Jag tofflar ur mina cykelskor, stänger av min cykeldator och glömmer bort hur jag brukar göra för att kliva av cykeln. Bromsar in och stannar före linjen och blir stående med båda benen på var sida om cykeln. Amatör tänker jag och kliver osmidigt av. Hör någon ropa på mig och vinkar till Johan och Måns som står och hejar. 

Kan knappt fatta att jag redan är på det sista delmomentet, att cyklingen kändes så bra. Slänger en blick på min klocka och tiden visar någonstans runt 3 tim och 19 min, vilket är mycket bättre än jag trodde jag skulle kunna köra. Får av mig hjälm, pulsbälte och sätter på mig strumpor och löparskor. Sätter på mig skärmkepsen, nummerlappsbältet och tar min energi i händerna och trippar iväg till volontärerna som sköter solkrämsinsmörjningen. Ber dem om kräm på axlarna och ryggen och sen sticker jag iväg. Johan står vid sidan på vägen ut och hejar igen. Han frågar om det känns bra. Jag har inte riktigt känt efter och blir lite blockerad av hans fråga. Men jo, det känns nog rätt bra och får upp en hand att vifta med för att visa det. Sen är jag ute på löparbanan. 21, 1 km ska springas, fram och tillbaka i två varv. Jag har inte sprungit så långt på hela året så lite överväldigad blir jag. Jag släpper iväg benen och låter dem hitta in i en jämn och fin rytm. Det känns faktiskt riktigt bra. Funderar på taktiken, om jag ska varva gång och löpning redan från början eller om jag bara ska fortsätta att springa på så länge det går. Bestämmer mig för det sistnämnda. Det är mycket publik längs banan och jag tar mig tiden att njuta och ta in upplevelsen att delta i ett världsmästerskap.

Förvånas lite över att jag springer om så många, troligtvis de som är ute på sitt andra varv tänker jag. De som startat långt före mig i morse. Banan är platt förutom i de två ”ändarna” där man ska springa uppför en backe och vända. Vid den första ”änden” är backen brantare men kort så den ger mig inga större problem. Den andra backen däremot är längre och segare och dessutom i motvind.Första varvet känns fantastiskt. Jag stannar till vid varje vätskestation och dricker min egna sportdryck som jag blandad starkt samt sköljer ner den med vatten. En väl beprövad nutritionsplan jag använt mig av de senaste åren. Det är rätt varmt och solen lyser så vid stationerna tar jag också två svampar fyllda med kallt vatten som jag kramar ur över mitt huvud samt över halsen för att kyla ner mig. Jag möter klubbkompisen Veronica vid två tillfällen och vi hejar kort på varandra. Johan står också längs banan och hejar. Jag tänker att om han frågar mig igen, hur det det känns, så kommer jag att svara FANTASTISKT. För det är faktiskt så! Visst kroknar jag lite på slutet och det känns i kroppen att jag inte är tränad för denna distans, men jag har anpassat farten hela dagen efter det och jag är här och jag kommer ta mig igenom med värdigheten i behåll. Så klart att det känns fantastiskt då!

Vid ett tillfälle på banan vid vätskestationen vid den korta backen är det ett väldigt ståhej och jag förstår att skådespelaren Kelly Lang, från min ungdomsserie Glamour är framför mig som tävlande. Känns helt absurt och jag blir tvungen att springa ikapp henne där i uppförsbacken för att verkligen kolla om det är hon. Och det var det! Hamnar bredvid henne och volontärerna runt om blir som galna och ska ta selfies med henne. Hon är fantastiskt tålmodig, pustar och ler. Vi börjar prata lite medan vi springer sida vid sida. Önskar henne sedan lycka till och springer vidare. Inser att jag nu inte har så långt kvar och fortsätter springa på känsla. Har ingen koll på hur fort det går, men det känns som om jag håller en stabil fart ändå. Vid en vätskestation står 4 tjejer och sjunger och dansar medan de delar ut vatten till oss. Jag stannar och tackar dem för deras fantastisk jobb och ger en av dem mitt röda band som vi fick vi incheckningen. Bandet är till för att vi ska ge till någon längs banan som vi tycker gjort ett bra jobb. Tjejen blir överlycklig och jublar och jag fylls av en glädje så stor att jag nästan spricker. Efter sista vändpunkten får jag bita i lite men jag känner nu lukten av målgång. Jag flirtar med publiken och fotograferna jag ser efter banan. Rättar till mina kläder, sätter glasögonen på huvudet och får då till slut svänga ner mot upploppet.

Gör mig redo för målgång och en snygg finisherbild.

Det är fullt med publik efter kanten, Johan ger mig en high five och jag överväldigas än en gång av känslor. Skrattar högt, njuter av upploppet och gråter en skvätt. Blir passerad av en tjej som har bråttom men jag struntar helt och hållet i det. Det här är min stund och jag tänker ta tillvara på varje sekund. Det känns nästan som min målgång i min allra första Ironman. Så mäktigt och en sån seger för mig själv efter mitt jobbiga år som varit kantad av skador som avlöst varandra.  Idag har jag bevisat för mig själv att ”ingenting är omöjligt, bara olika svårt”. Känslan är obeskrivligt! 

Känslorna tar över

Nu var det ju inte resultatet som hade fokus men det är ju ändå en tävling och då måste man ju kanske nämna det ändå. Jag simmade på 34,36 min, växlade i T1 på 04,19 min, cyklade på 03,19 tim, växlade i T2 på 04,51 min och sprang slutligen på 02,01 tim. Detta ger en totaltid på 06,04,20 tim vilket gav en placering på 108 av 182 damer i min åldersklass. Jag är både nöjd och lite överraskad av det! Och oerhört glad över att vara tillbaka. Kroppen mår bra efteråt, knät lite stelt och ömt men inte mer än det var innan. Och visst gav det mersmak! Detta vill jag göra igen! Och då vill jag kunna göra mig själv och världsmästarskapet rättvisa genom att också kunna köra hårt och tävla fullt ut. Så motiverad och sugen är det nu dags att planera för nästa säsong! 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

På lördag tävlar jag

Nu är stunden här. Min första tävling på över 1 år. Ironman 70.3 World Championship 2018. Bara att skriva orden gör mig nervös. Och jag älskar det! Tävlingsnerverna, stämningen, arrangemanget och alla härligt nördiga triathleter. De sista förberedelserna på hemmaplan är klara. Träningen är gjord och utrustningen tip top.

Foto: Johan Fogel

Nu väntar några härliga dagar på plats i Sydafrika. Registrering, koll av banan, provsimning, incheckning av utrustning, race breafing och nationsparad är bara en del av de aktiviteter som sker dagarna innan.

Registrering. Foto: Johan Fogel

Nationsparad. Foto: Måns Höiom

Kvällsjogg. Foto: Johan Fogel

På lördag tävlar damerna, vi är totalt ca 1600 varav 219 är i min åldersklass. Det blir mitt första race med bara kvinnliga startande. Starten är uppdelad i åldersklasser. Dvs det blir startvågor per klass och i varje klass självseedar man sig efter hur snabbt man tror man kommer att simma. Sedan släpps vi iväg 10 åt gången. Ingen trängsel alltså. Blir lätt för hajarna att välja ut sin frukost. Jag tävlar i åldersklass 45-49 och av någon anledning har man valt att släppa denna grupp sist av alla grupper. Det betyder att jag går i vattnet ca 08.58. Inte det bästa för mig mentalt att vara efter redan från start. Men mitt mål är att genomföra detta race och med någon slags värdighet ta mig till mållinjen. Jag vågar inte ens ge mig på en gissning om vilka tider i de respektive grenarna jag kommer att göra denna gång. Det blir vad det blir. Jag ska istället försöka njuta av att jag trots allt har tagit mig tillbaka till tävlingsarenan igen och att jag är sugen på mer! Och framför allt att jag får vara en del av Ironman 70.3 World Championship i Nelson Mandela Bay, Sydafrika!

Incheckning i T2. Foto: Johan Fogel


 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

2 veckor kvar och det mesta är gjort

De senaste två veckorna har varit framgångsrika vad det gäller min träning. Min kropp börjar äntligen bli redo att tåla lite mer träning igen och de senaste passen har gått riktigt bra! Ännu ett par 9-mila pass på cykeln är avklarade med högre belastning och bättre känsla. Den största framgången var nog ändå lördagens löppass. Jag hade bestämt mig för att prova en sammansatt löpning, alltså istället för mina korta intervaller på 500 m eller 1000 m så ville jag kunna springa minst 3 km utan att behöva promenera eller känna några problem i benen. Så jag bestämde mig för att prova 3×3 km men låta känslan bestämma mer än det bestämda passet. Efter 3 km kändes det både bra och lätt och jag fortsatta att springa. Kilometerna tickade på och vips hade jag avverkat 6 km och stod vid ett vägval. Svänga vänster och ta närmaste vägen hem eller svänga höger och få lite längre distans. Efter kanske en minuts promenerande i cirklar, funderade jag över vad som var det rätta beslutet att ta, bestämde jag mig. Glad och med en del hybris svängde jag höger och avverkade ytterligare 5 km sammansatt löpning! Inget smärtande knä och inga spända vader! Bara rejält trötta och slitna ben som klagade lite på att den är typen av pass har vi inte gjort på länge.  Det var mentalt viktigt att ha fått in det här passet på kontot innan VM. Det gav mig ett självförtroende om att jag nog ska kunna tassa mig igenom 21,2 km innan ”kvastbilen” tar mig. Jag har aldrig tidigare behövt titta igenom Ironmans regler om vilka cut-off tider som gäller förrän nu. (Cut-off tiderna är tider man måste klara för att få fortsätta vara kvar på banan). Man har 5 tim och 10 minuter på sig att fullfölja simningen, T1 och cyklingen. Gör man inte det blir man avplockad från tävlingen. Sedan måste man komma i mål innan 8 timmar från det att man startat. Dessa cut-off tider borde inte vara ett problem för mig men jag har djup respekt för distansen och att jag inte är tillräckligt tränad för den än. Jag vet faktiskt inte hur min kropp kommer att klara av det, även om jag så klart tror på mig själv och en målgång, så är det en lång dag där mycket kan hända.

Lördagens framgång! Foto: Johan Fogel

Men med helgens volymträning i ryggsäcken känns kroppen stark och sugen på mer. Jag har nu nått upp till nivån där jag tål en högre träningsvolym och normalt så skulle jag ha börjat med en mer strukturerad träning och även en mer tävlingsspecifik sådan. Om tiden hade funnits. Men nu gör den ju inte det, för om bara 2 veckor står jag där på startlinjen i Nelson Mandela Bay och ska köra årets A-race! (som dessutom blir årets både första och sista race!) Jag har gjort precis allt jag har kunnat för att få kroppen så pass redo att jag ska kunna ta mig till mållinjen. Det kommer bli tufft men också helt underbart!

Kvällens träning bjöd på en rejäl portion mjölksyra. Det är en fantastisk känsla att kunna pressa kroppen hårt igen och känna att den svarar!

Kvällens time trial – Syratomten. Bakom mig manar (läs skriker) klubbkompis Pontus på mig sista biten in i mål. Gav allt jag hade. Foto: Johan Fogel

De två sista veckorna handlar nu om att hålla igång, äta, sova, hålla mig frisk, kontrollera och planera utrustningen och sätta nutritionsplanen. Och så klart resa ner och låta hela den där härliga Ironmanbubblan ta över hela min själ och sinne! Vi reser på tisdag kväll, och resan tar ca 1 dygn innan vi får Sydafrikansk mark under våra fötter.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer