4 veckor kvar till touchdown

Tiden springer iväg! Nu är det bara 4 veckor kvar till VM Ironman 70.3 i Sydafrika och jag gör vad jag kan för att komma i form. Det senaste veckornas träning har gått rätt bra. Jag drabbades tyvärr av en kortare förkylning som bröt min fina kontinuitet och backade tillbaka mig några snäpp. Men nu är jag på rätt väg igen.

Jag simmar ett par gånger i veckan. Ibland blir det OW pass men jag simmar också i bassäng. Jag tycker jag får till bättre kvalité på simningen om jag kör i bassäng. Där håller jag ett mer strukturerat pass med koll på tider och vila.

Cyklar gör jag också ca 2-3 gånger i veckan och har äntligen lyckats få in ett par pass på 9 mil. Jag har inte riktigt uthålligheten ännu och kroknar efter 5-6 mil. Men med några fler långpass så tror jag det kommer lossna. I förra veckan körde jag mitt första hårda intervallpass, 4×4 min. Det kändes bra att äntligen kunna trycka på hårt utan någon begränsning.

Foto: Marcus Linnarsson

Det är löpningen som är min stora utmaning just nu. Det har varit väldigt trögt att komma igång. Jag springer nästan varje dag och försöker lära min kropp att springa igen. Efter en period med många promenader med korta inslag av löpning började jag med att springa tusingar så lugnt jag kunde med lite längre promenad mellan. Jag fick ihop 3 x 1000 m. Det var tunga ben och enormt hög puls och tyvärr för tidigt och för hårt för benen som svarade med spända vader och ömmande knä. Jag testade då att gå ner i distans till 500 meter löpning, 1 min promenad och kunde göra 6 st. Detta visade sig vara en bra taktik! Istället för de ömmande vaderna och knä som tvingade mig till löpvila så kan jag nu löpträna nästan varje dag. Och successivt har jag kunnat öka på antalet femhundringar! Jag är nu uppe i 14 x 500 m och känslan i både benen och pulsansträngning är bättre. Jag provade också springa 4 x 1000 m härom dagen och det funkade fint och följde upp med ett till pass där jag även lade in lite fart. Och när jag ser resultat så blir det så himla roligt att träna igen!

Det två kommande veckorna kommer att innehålla en del träning där jag hoppas kunna både öka farten men också få in lite mer distans. Jag tror inte jag kommer kunna träna löpning utan täta inslag av promenad, istället vill jag kunna hålla igång lite längre. Det är ändå en halvmara jag ska ta mig igenom snart.

Jag ser otroligt mycket fram emot Sydafrika! Känner mig lite nervös över att min första tävling på över ett år kommer att vara ett världsmästerskap. Nu när formen inte kommer vara på plats så får jag förlita mig på att min rutin kommer ge mig lugnet när jag väl står där ute på startlinjen. Oavsett kommer det bli ett riktigt äventyr!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Matchen mellan Mia – Soffan 1-0

Sedan jag fick kvalplatsen i midsommar till Världsmästarskapet i Ironman 70.3 har jag tränat nästan varje dag. I snitt har det blivit 8 timmar i veckan. I mitt huvud är detta inte mycket träning men min kropp påminner mig varje dag om att jag har gått från noll till 8-timmars veckor, vilket är mycket! Jag har inte något planerat träningsschema jag följer utan jag lägger upp min egen träning dag för dag beroende på hur kroppen känns. Jag har dock en grundplan. Planen är under det första blocket på ca 4 veckor träna lugnare pass där fokus ligger på att utöka volymen i alla tre grenarna. Därefter hoppas jag att kroppen är redo för att börja ta i lite mer och öka intensiteten i träningen. I simningen så är jag upp i 60 minuters pass och jag kan trycka på lite mer. Det ger ungefär en distans på ca 2000 m.

Efter flera korta och lugna cykelrundor på bara 60 minuter så har jag nu fått in ett par längre pass på ca 2,5 timme med en distans på 70 km. Jag saknar verkligen styrkan i både benen och kroppen. 7 mil på cykeln känns som 12 mil i kroppen. Men min möjlighet till att träna cykel är rätt stor då knät inte begränsar mig, så jag är positiv till att snart kunna nå 90 km som är distansen jag ska tävla på i Sydafrika.

Foto: Pontus Bohlin

Löpningen är den som är tuffast. Jag har börjat om från början helt och hållet vilket innebär att jag promenerar och gör några korta inslag av löpning. Här begränsar knäet mig men också den långa period jag legat i soffan. Jag får ont i fötterna, vristerna, vaderna, ljumskarna och jag får till och med träningvärk i magen. Jag testade att springa lätt i 3 km utan inslag av gång vid ett tillfälle vilket gav ett stort bakslag i överansträngda vader och inställd löp/gångträning under flera dagar. Lärde mig att det är viktigt att ha tålamod och skynda långsamt. Så nu har jag ”backat tillbaka” till kortare löpsträckor. Jag får fokusera mycket på mitt löpsteg för att inte halta mig fram istället för springa och det går under korta stunder. Så fort jag inte längre kan springa ”rent” så slår jag av och går en stund. Jag har nu kommit upp i 1 kilometer löpning och varvar det med promenad. Och har hittills lyckats få till 2×1 km de senaste 3 passen. Planen är att få till detta oftare först istället för längre sträckor, innan jag utökar distansen. Att jag ska kunna springa 21 kilometer om 8 veckor är inte så troligt men jag hoppas jag kommer kunna springa halva sträckan i alla fall i någon form av varannan km jogg/gång strategi, och på så sätt ta mig i mål.

Det är fortfarande en dragkamp mellan soffan och träning, men nu vinner träningsmotivationen över soffan och känslan efter varje genomförd träning jag gjort är fantastisk!

Efter några dagars kalas med vänner i Nice är jag nu tillbaka i Sverige igen och fokus på träning. 7 veckor kvar till touchdown!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

You are invited to the 2018 Ironman 70.3 World Championship

Livet som triathlet är som en känslomässig berg och dalbana. I alla fall när man är en person som jag med ett emotionellt sinne. När det går bra, då formligen sprutar det lyckohormoner ur öronen. Och när det går dåligt, ja då blir hela livet lite nattsvart.  Ibland får jag höra att jag inte borde ta mitt tävlande på sånt stort allvar, så att jag inte påverkas så hårt när jag drabbas av motgångar. Det är ett väldigt bra och omtänksamt råd och jag har tänkt på det en del. Men att ändra på det är som att ändra på den jag är. Hur gör man det? Och varför skulle jag vilja göra det? Jag skulle inte vilja vara utan varken det ena eller det andra. Som min man sa en gång, -Man måste uppleva en misär för att verkligen kunna bli riktigt lycklig! 

Foto: Johan Fogel

Under midsommarhelgen fick jag ett mail från Ironman. Rubriken var ”You are invited to the 2018 Ironman 70.3 World Championship”. Jag trodde det var ett skämt. Läste skeptiskt vidare och kunde inte tro mina ögon. Jag hade blivit erbjuden en plats till tävlingen som jag haft på näthinnan sedan 2017 och som var denna säsongs stora mål! Bara så där! Eller kanske inte bara och bara. Jag erbjöds platsen genom Ironmans könskvotering och mina poäng i världsrankingen. Dvs tack vare mina fina resultat från förra året, innan jag drabbades av järnbristen och allt som följde därefter. Ibland kan man tydligen leva på gamla meriter! Den första känslan som for genom mig var ilska. Här får jag till slut en plats när jag inte kan tävla, är sämst tränad, med ett skadat knä och ett pannben som nästintill slängt in handduken för gott. Men den känslan byttes sedan mot glädje blandat med en portion osäkerhet. Det här är ju det jag ville och har jobbat så hårt för! Sättet jag fick platsen på var kanske inte vad jag hade tänkt mig eller önskat men faktum är att jag fick platsen! Och att säga nej till den då, nej det kan jag bara inte göra! 

Foto: Johan Fogel

Och med det så fick jag den bästa motivationen man kan tänka sig till att försöka ta mig tillbaka till träningen igen. Om bara två månader ska jag åka över halva jordklotet, till Sydafrika för genomföra en Ironman 70.3 i ett startfält som består av världens bästa triathleter. Det är både skrämmande och fantastiskt! Och jag kan knappt tro att det är sant! Jag har lång väg att gå på väldigt kort tid. Det i sig är ett problem. Men min ambition är att kunna starta och genomföra tävlingen. Hur fort eller långsamt det går är helt ointressant. Även om jag kommer sist så kommer det inte påverka mig negativt. Jag kommer åka dit för att bevisa för mig själv att mitt triathlonliv inte på något sätt är över. Jag vill bara kunna ta mig till mållinjen. Gör jag det kommer det att vara en stor seger för mig! 

Foto: Matilda Karlsson

Så nu har min träning börjat. Det gäller för mig att träna smart, inte hårt. Mitt knä är inte helt återställt. Det är stelt och gör ont vid för mycket belastning. Resten av min kropp? Ja, den lämnar mycket att önska. Otränad och tung blir jag andfådd av att bara promenera. Men nu har jag något att träna för! Jag är grymt motiverad och har siktet inställt på VM i Ironman 70.3, Port Elisabeth, Sydafrika den 1 september.

Vad tror ni, fixar jag det?

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Min största utmaning hittills

När jag gjorde min första Ironman trodde jag att jag mötte min största mentala utmaning. Jag undrade innan om jag verkligen hade det där pannbenet som alla pratade om. Pannbenet som får en att göra saker man inte tror man kan. Pannbenet som får en att orka fortsätta kämpa när varje cell i ens kropp skriker -Sluta! Ge upp! När jag då fick sätta mina fötter på den röda mattan, lyftas fram mot mållinjen av ljudet från publiken, speakern och musiken, ja, då trodde jag att jag fick svaret. -Visst har jag pannben!

Målgången på min första Ironman. Jag tror bilden säger mer än tusen ord.

Nu står jag inför en utmaning ännu större än då. Det är utmaningen att komma tillbaka till en stark och tävlingsbar kropp igen. Tillbaka till tävlingsbanorna igen från ett nästan sex veckor långt soffläge med total inaktivitet, en sjuk och skadad kropp och för mycket dålig mat. Det är en mental utmaning större än jag hittills stått inför. Varför då tänker ni kanske? Vad är det som är så svårt? Många har undrar om jag klättrar på väggarna och har det jobbigt av att inte ha kunnat tränat. Jag önskar att det var så! Men det är tvärtom. Från början var jag för sjuk för att ens tänka tanken på träning. Och ju längre tiden gick, desto längre ifrån tanken kom jag. Nu är det som om jag aldrig varit en hårt satsande triatlet. Jag har inget sug kvar efter träning och inte heller någon motivation. Min infektion är borta men sviterna är kvar. Jag är stel i mitt knä och haltar fortfarande när jag går. Vilket gör att träning som jag är van vid inte är tänkbar. Jag har rullat på cykeln vid två tillfällen och det känns inte bra. Förutom att jag inte kan cykla med belastning pga knät så har jag tappat all styrka och kondition. Allt verkligen. Och jag avskyr känslan. Fullkomligt avskyr det. Min kropp gör ont på alla möjliga ställen när jag försöker belasta den och det hela slutar med att jag lägger mig i soffan istället. Jag blir för deppad helt enkelt av att veta var jag en gång befann mig och den nu krassa verkligeheten.

Och jag vet hur mycket det kommer att kräva av mig nu för att komma tillbaka. Om det ens går. Jag är inte ung direkt, kroppen beter sig inte som förr, och jag tvivlar nu än en gång på mig själv och mitt pannben. Har jag verkligen pannbenet som krävs för att ta mig tillbaka? Vill jag? Orkar jag? Jo, visst vill jag! Jag saknar träningen tillsammans med alla mina vänner! Saknar att ha ett mål att sträva emot, saknar pirret och spänningen inför en tävling och framför allt så saknar jag att tävla. Det är det jag älskar att göra! Det är därför jag tränar. Utan tävlingarna så har jag ingen motivation till träning.

Jag vet vad jag måste göra. Bryta ihop och komma igen. Just nu är jag i bryta-ihop-stadiet. Och kanske måste jag vara där en stund. Men sen måste jag ur det och börja om från början, ett steg i taget. Och den här gången ska jag göra det ensam och på darriga ben. Efter alla motgångar jag haft det senaste året valde jag till slut att lämna min coach. Efter 4 år tillsammans. Det var ett svårt beslut. Och kändes som en hård och tuff skilsmässa mentalt och känslomässigt. Men beslutet var rätt. Jag behöver komma igenom mina problem först och hitta tillbaka ut på vägen igen. Och för att göra det behöver jag hjälp från annat håll. Just nu är det min man och mina vänner som fungerar som inspiratonskälla. Där hämtar jag den kraft och energi jag behöver för att mobilisera mig och ta mig tillbaka igen. Kravlöst och utan uppstyrd kalender. Jag ska försöka hålla bloggen lite mer uppdaterad oavsett åt vilket håll det går åt. Men jag kan behöva en knuff eller två ifrån er!

Ensam och på darriga ben försöker jag än en gång att resa mig upp. Foto: Matilda Karlsson

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Utslagen

Nej, det går verkligen inte bra nu. Såret på knäet blev ordentligt infekterat och jag fick prova på den svenska sjukvården. Hade nog kanske lite naivt trott att Sverige hade en bra sjukvård och var till en början inte så orolig. Detta byttes rätt snabbt mot både oro, frustration och hopplöshet.

Efter 4 akutbesök och 5 dagar senare hamnade jag till slut hos ”rätt” läkare, en ortoped på Danderyd akutmottagning med intresse och vilja att hitta problemet och göra mig frisk. Då var jag så dålig att jag inte längre kunde gå och inte heller sitta ner. Smärtan i benet var mer än jag kunde uthärda och innan jag väl låg på sjukhusbritsen hade jag flera gånger varit på väg att svimma av den.

Såret öppnades upp på nytt då det var rejält infekterat och sprängfyllt med var. Jag fick en ny antibiotika intravenöst och linjer utritade längs med den rodnad som spridit sig över hela vaden. Linjerna är till för att hålla koll på att infektionen inte sprider sig mer utan istället går tillbaka.

Foto: Johan Fogel

Nu efter snart 2 veckor är jag lite mer rörlig och kan ta mig fram korta sträckor med hjälp av krycka. Smärtan blir mindre och mindre. Jag tillbringar dagarna mest i soffan och har förlikat mig med tanken att det inte kommer att bli någon triathlonsäsong för mig i år heller. Det enda jag vill nu är att bli frisk och stark igen.

Over and out.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Motgångarna fortsätter

Det händer inte så mycket här på bloggen just nu. Tyvärr speglar det även min träningsdagbok. Den är väl kanske inte helt tom, det vore nog att ta i men den är långt ifrån vad den brukar vara. Både träningsdagboken och min form. Det känns som det var länge sedan jag var positiv i mina inlägg och jag förstår om det inte så inspirerande för er att att återigen behöva läsa ett inlägg fullt med förklaringar till min uteblivna form. Men jag tänker att då får ni sluta läsa här helt enkelt. För min blogg handlar om min väg mot det stora målet, hur krokig den än må vara! Och jag skriver från mitt hjärta, om hur det faktiskt är. Och krokig är nog det minsta man kan säga just nu. 

Jag kämpar ännu med mina järnvärden som återigen sjönk efter olyckan. Varken kroppen eller knoppen orkar träna i någon större omfattning. Jag kan inte hålla någon träningsplan utan istället har jag tränat när jag orkat och i den intensitet jag klarat just den dagen. På Mallorca i påskas så cyklade jag en hel del, mest i medel eller lågintensiv fart. Jag slappnar av mer och mer på cykeln nu och kan återigen uppleva stunder av äkta lycka när jag susar fram på vägarna. Jag har en bit kvar till jag kan cykla bakom någon igen men jag kommer närmare och närmare för varje gång. 

Foto:Anna Fiorillo

Mest av allt längtar jag efter att få komma i form. Att få känna mig stark. Ha energi och kraft att ta i så där hårt så man nästan tror man ska dö. Stå på startlinjen och känna att jag faktiskt kan utmana andra. Att jag kan tävla. På riktigt. Känna stämningen. Nervositeten. Hur kroppen svarar. Den känslan. Det längtar jag efter!

Därför fortsätter jag, trots alla motgångar det senaste året. För att än en gång få känna den där känslan. Men jag måste erkänna att jag nu faktiskt börjar nå en gräns. Denna helg blev nämligen inte alls som planerad. Istället för träning i det fantastiska vädret så tillbringar jag min tid på akuten och hemma i soffan. I fredags kväll under löppasset så trampade jag lite snett. Parerade men miste balansen och gick ner på knä i gruset. En väldans massa vassa stenar skar sönder mitt knä och fredagsfyset byttes snabbt till en kväll på akuten. Efter att de grävt ut allt grus och sten ur mitt 5 cm långa jack så syddes jag ihop med fem stygn. Jag trodde knappt att det var sant! Ännu ett sjukhusbesök och ännu en gång under händerna hos en kirurg.

Jag fick vansinnigt ont dagen efter och när min kroppstemperatur höjdes var det dags för ett nytt akutbesök. Troligtvis en infektion i knäet. Antibiotika, smärtstillande tabletter och kryckor blev ordinationen. Så istället för att förbereda mig för Ironman 70.3 Mallorca som jag skulle ha kört på lördag ligger jag i soffan och tycker synd om mig själv. Det går verkligen inte bra nu.

Jag hoppas jag kan åka ner till Mallorca ändå som planerat, om så inte för att tävla så för lite lättare träning och avkoppling om nu bara benet vill läka fort. Under tiden får jag drömma om de tillfällen då jag befunnit mig i storslag, som här, ett temporace där jag kände mig urstark och odödlig!

Foto: Pontus Bohlin

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Är du rädd för att cykla?

Efter min våldsamma kollision på Kanarieöarna för 3 veckor sedan har jag fått många frågor om jag är rädd för att cykla igen. På det har jag nog mest svarat att jag inte vet det. Jag var snabbt uppe i sadeln igen och cyklade de sista dagarna på lägret med mycket känslor. Mest glädje, lättnad och tacksamhet. Men visst fanns där en viss nervositet över hastiga rörelser från höger sida. Och nog spanade jag lite mer i diken än jag gjort tidigare. (Det var därifrån hunden vi körde på kom ifrån).

Bra minnen från sista dagen på Kanarieöarna i grymt bra sällskap. Foto: Johan Fogel

Jag befinner mig nu på årets andra träningsläger och på mina drömmars ö, Mallorca för 10 dagars träning tillsammans med underbara vänner. Jag hoppas på att åter igen kunna komma tillbaka till full träning under denna period. Det har varit alldeles för många avbrott under en lång tid där jag har fått börja om hela tiden och min frustration börjar bli svår att hålla inne. Jag har läkt bra även fast spåren av hård asfalt tydligt finns kvar i mitt ansikte. Kanske kommer den mentala läkningen ta lite längre tid. För nu har jag ett svar på frågan -Är du rädd för att cykla?

Ja. Jag har helt klart några hjärnspöken att hantera. Min hjärna spelar upp kollisionen i huvudet på mig, gång på gång. Detta gör mig spänd och orolig på cykeln och jag vågar inte köra i samma hastigheter som tidigare, varken på platten eller utför. Så nu har jag ett rejält jobb att göra. Om någon upplevt detsamma någon gång och har tips på hur man lär sig att hantera hjärnspöken tas dem tacksamt emot.

Annars är det fantastiskt härligt att vara här på ön, i vår alldeles egna underbara lägenhet! Jag älskar att vara här! Vi har varit ute på två kortare cykelpass och idag ett längre med en sväng upp i bergen. Jag vet inte riktigt hur träningen kommer att se ut den kommande veckan, jag behöver känna mig för och ta det steg för steg. Jag vill så gärna få känna mig stark och i form igen, känna att kroppen svarar och träna mig så där härligt trött. Jag kan nog inte tänka mig ett bättre ställe att vara på i jakten på att utrota hjärnspöken!

Foto: Matilda Karlsson

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Bra träningsläger men inte som planerat

Nu är jag hemma igen efter en veckas cykelläger på Gran Canaria med Calle Friberg och Lisa Nordén. En omtumlande vecka som jag nog aldrig kommer att glömma. En vecka där jag bokstavligt talat fick testa tjockleken på mitt pannben, men också mun och haka.

Gruppen bestod av 12 st härliga människor och mycket duktiga cyklister och triathleter. Tillsammans har vi tränat hårt och skrattat mycket. Jag saknar dom redan fantastiskt mycket! Söndagens första träningspass blev ett bra ”lära känna pass” där vi cyklade ca 3,5 timme mestadels på platten. Min garmin säger att vi tog 800 höjdmeter på denna ”platta” runda. Att cykla på Gran Canaria innebär många höjdmeter var man än kör.

Foto: Johan Fogel

Dag 2 var det dags att jobba lite och vi körde gemensamt mot den coola stigningen i Soria. Passet innehöll långa tröskelintervaller och korta hårda backintervaller. På vägen tillbaka skulle vi köra partempo och jag parades ihop med starka Sara. Vi körde iväg och hade ett fint flyt och en bra fart på den lätt nedåtsluttande sträckan. Från höger, ur diket under vägräcket kommer det plötsligt en stor hund utspringande precis framför oss. Vi hade inte en chans. Sara som ligger först kör rakt in i sidan på hunden och jag in i Sara. Jag hinner se asfalten komma närmare innan jag med full kraft drämmer ansiktet rakt ner i den. Min panna och därmed hjälmen tar den första och största smällen, därefter slår jag ner hakan i marken. Det som händer sen är i en dimma. Sara skriker av smärta. Jag försöker förstå var någonstans jag har ont samtidigt som jag vet att jag behöver komma undan från vägen. Det är folk omkring mig, någon pratar lugnande med mig. Det gör ont i min mun och det smakar blod. Jag spänns fast i en stol inne i ambulansen. Sara ligger på en bår framför mig. Vi körs till närmaste sjukhus där man konstaterar att jag behöver en specialistläkare för att sy fast min underläpp som skurits av från käkbenet innefrån munnen av mina egna tänder. Sara har brutit sitt nyckelben. Nästa ambulansfärd till sjukhuset i Las Palmas går i ilfart. Där får vi båda bra omvårdnad och efter 3,5 timme senare är båda utskrivna. Lisa och Calle har hållit kontakten med Johan som var med oss till sjukhuset och de kommer med bil och hämtar oss. Med sig har de kläder och tofflor vilket var underbart att få på sig efter att ha suttit i de svettiga och sedan kalla cykelkläderna i timmar.

Dagen efter innehöll mycket fixande av praktiska ting som att prata med försäkringsbolag, leta läkare för min eftervård, omläggning av såren, hämta ut mediciner och sen återhämtning. Jag mådde trots allt okej och kunde dricka ur sugrör. Vi åkte ut under eftermiddagen på jakt efter en ny hjälm så att jag skulle kunna hoppa på cykeln igen. Det kändes viktigt för mig att få göra det och förutom ansiktet och två stukade fingrar så var resten av kroppen okej.

Så på onsdag hade gruppen vilodag och därmed var ett lättare cykelpass med fika planerat. Det var en stor lättnad för mig att kunna följa med! Min cykel hade mirakulöst klarat sig undan och fungerade fint. Det blev en kort och fin runda.

De två sista dagarna kunde jag också följa med gruppen ut.  Tack vare keps under hjälmen som skydd mot solen för mitt sargade ansikte, mängder av bandage, plåster, omtanke och stöd från min underbara man, alla deltagare i gruppen och så klart coacherna Lisa och Calle. Så här i efterhand förstår jag inte riktigt hur jag klarade det. På torsdagen hade vi Lisa i följebil vilket gjorde det möjligt för mig att våga hänga med upp i bergen. Jag kunde avbryta när som helst om det inte kändes bra. Kanske var det den tryggheten som gjorde att jag körde hela vägen. Och styrkt av den dagen blev sista dagen upp till Pico de las Nieves, Gran Canarias högsta bergstopp på 1949 möh. Denna klättring är ett riktigt mandomsprov. Det är i princip 5 mil klättrande i  3 etapper. Den sista delen från den vackra bergsbyn Ayacata och upp till toppen är på 11,3 km. Snittlutningen är 5,4 %. Stigningen är rejält tuff de första 3 km då snittlutningen ligger på över 11%. Efter ca 1 timmes hårt arbete nådde jag slutligen toppen och känslan var mäktig! Detta var inget jag hade trott jag skulle göra i år igen när jag satt på hotellrummet där på tisdagen och drack flytande föda genom ett sugrör.

Foto: Johan Fogel

Toppen erövrad än en gång, mot alla odds. Foto: Lisa Nordén

En känslomässig stund efter att ha klarat av stigningen. Foto: Lisa Nordén

Jag är glad och tacksam för att jag får uppleva allt detta (nåja, inte olyckan då) och chansen att lära känna så många sköna människor! Detta läger är riktigt bra arrangerat och jag ser redan fram emot nästa år.

Fantastiska Lisa som hjälper en trött Mia upp den sista ”lilla knäppan” på väg hem. Foto: Johan Fogel

Nu tar jag några vilodagar och återhämtar mig ordentligt. Alla skador läker fint och mitt ansikte börjar se mer och mer normalt ut igen. Så snart förkylningen som drabbade mig efter hemkomsten släppt bör jag vara redo för både cykling och löpning igen. Simningen får vänta ett tag till stygnen är borta och såren läkta vilket bör vara i god tid innan nästa träningsläger.

Foto: Lisa Nordén

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jag ser ett mönster

Efter över två veckors segdragen förkylning är jag äntligen i träning igen. Och tillbaka där jag började slipa på min löpning. Eller slipa och slipa, jag har snarare sprungit livet ur mig. Det är den effekten Bosöns blåa löparbana har på mig. Man kan nog säga att man ser ett tydligt mönster….

I skrivande stund sitter jag på flygplanet på väg till Gran Canaria. Framför mig ligger årets första träningsläger! En veckas lyxliv bestående av tre aktiviteter; äta – träna -sova. Repeat. Det är en vecka som jag har sett fram emot länge. Ska bli spännande att se hur cykelbenen svarar. Förra året vi åkte på det här träningslägret så var min form rätt usel och vi skojade (Lisa menade säkert allvar ha ha ha) då om att vi nog nästa år borde åka på ett träningsläger innan träningslägret. Det har vi inte gjort men jag har i alla fall fått mer mil i benen denna gång. Det betyder inte att jag kommer få slita mindre, bara att det kommer att gå fortare. Det ska bli spännande att se vilka andra deltagare som är med. Under en sån här vecka hinner man dela och uppleva mycket tillsammans!

Så nu gör jag mig redo att chocka kroppen med en rejält träningsvolym. Om tiden och orken finns kommer jag att blogga om hur det går!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En ny strategi

Sedan jul har jag kommit igång med träningen igen. Sakta men säkert börjar jag bygga grunden för säsongen i små men stabila steg. Jag tränar en hel del tillsammans med mina klubbkompisar vilket är både roligt och inspirerande. Det blir ett par tränarledda simpass i veckan med mitt härliga klubbgäng och vi har fått in fina rutiner för löpningen. På söndagarna springer vi långpass, ännu en blygsam sträcka för min del, men jag utökar den successivt. På onsdagarna kör vi intervaller på Bosön och det är förbaskat skönt att kunna ta i för kung och fosterland igen och bli så där riktigt riktigt härligt trött!

Foto: Pontus Bohlin

Foto: Pontus Bohlin

Om några veckor åker jag på årets första träningsläger. Det blir en favorit i repris – Cykelläger med Lisa Nordén och Calle Friberg på Cran Canaria. Det är en vecka jag ser fram emot mycket och förhoppningsvis ska den boosta min cykelform lite inför årets andra träningsresa som i vanlig ordning blir till Mallorca över påsken. Vi åker ner samtidigt som klubben så det blir en riktigt stort och härligt gäng. Kan knappt vänta! Jag älskar ju Mallorca så mycket att en tredje träningsvecka är planerad till maj och då tänkte jag passa på att riva av säsongspremiären genom att köra igenom Ironman 70.3 Mallorca. Tävlingsområdet är placerad nästintill nedanför vår lägenhet och banan är lika välbekant för mig som mitt eget vardagsrum. Jag planerar köra den som en del i träningsupplägget med målet att köra hårt men kontrollerat. Tid och placering blir därför helt ointressant.

Så, hur är det då jag tänker kring denna tävlingssäsong och vilken är min nya strategi?

I en lyckokaka läste jag några bra visdomsord:

Jag har ägnat en hel del tankar åt hur jag fungerar och vad jag drivs utav. Det jag kommit fram till är att jag behöver ständig bekräftelse på utveckling. Jag älskar att uppnå mål och blir på så sätt stark i min strävan mot målet. Att nå mål är min belöning och en viktig bekräftelse på utveckling. Men om denna bekräftelse uteblir, då tappar jag motivation. Jag förstår att jag har ett väldigt högt ställt mål, nästintill ouppnåeligt, med mitt mål om att kvala till Hawaii. Och att ha detta mål som det enda gör att jag inte får någon bekräftelse, oavsett vad jag åstadkommer på vägen dit. Ingen bra strategi för att skapa motivation med andra ord. Och utan motivation, inget slutmål.  Jag behöver istället sätta upp flera mindre delmål där varje uppnått mål ger motivation och glädje. Och innan jag uppnått delmålen finns det ingen anledning att ge sig på det stora slutmålet.

Så därför har jag nu ändrat strategi. Jag tänker ge mig själv chansen att lyckas istället för att hela tiden misslyckas. Jag kommer tävla på medeldistans i år igen, det är en distans jag verkligen gillar och har förmågan att ta ut mig ordentligt på. Jag kommer inte att boka in mig på något kvalförsök förrän jag känner mig helt redo. Förrän alla mina delmål är uppnådda. Om det blir i år eller inte, det får tiden utvisa. Vad dessa delmål blir är jag inte helt klar med ännu. De måste vara motiverande, dvs kännas realistiska men utmana. Och självklart ska de tillsammans leda till slutmålet. Jag kommer sänka blicken lite och för en stund släppa slutmålet från siktet för att istället fokusera på respektive delmål.

Jag har förutom Ironman 70.3 Mallorca bokat in mig på endast en tävling till och det är Ironman 70.3 Durban som går den 3 juni i Sydafrika. Det är en tävling som jag ser riktigt mycket fram emot! Hur det går där får avgöra hur jag ska tävla vidare för säsongen. Det är egentligen alldeles för tidigt på säsongen, för mig som normalt behöver lång tid på mig för att nå en bra tävlingsform, jag är helt medveten om det. Men jag tänker tävla där utifrån mina förutsättningar så bra jag bara kan i den form jag nått då. Det viktiga för mig nu är att se en progress i min utveckling. Att nå ett nytt delmål.

Så nu åker vi igen! Ser fram emot en fantastisk träningsvår med massa härlig träningsglädje!

Foto: Johan Fogel

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar