Utslagen

Nej, det går verkligen inte bra nu. Såret på knäet blev ordentligt infekterat och jag fick prova på den svenska sjukvården. Hade nog kanske lite naivt trott att Sverige hade en bra sjukvård och var till en början inte så orolig. Detta byttes rätt snabbt mot både oro, frustration och hopplöshet.

Efter 4 akutbesök och 5 dagar senare hamnade jag till slut hos ”rätt” läkare, en ortoped på Danderyd akutmottagning med intresse och vilja att hitta problemet och göra mig frisk. Då var jag så dålig att jag inte längre kunde gå och inte heller sitta ner. Smärtan i benet var mer än jag kunde uthärda och innan jag väl låg på sjukhusbritsen hade jag flera gånger varit på väg att svimma av den.

Såret öppnades upp på nytt då det var rejält infekterat och sprängfyllt med var. Jag fick en ny antibiotika intravenöst och linjer utritade längs med den rodnad som spridit sig över hela vaden. Linjerna är till för att hålla koll på att infektionen inte sprider sig mer utan istället går tillbaka.

Foto: Johan Fogel

Nu efter snart 2 veckor är jag lite mer rörlig och kan ta mig fram korta sträckor med hjälp av krycka. Smärtan blir mindre och mindre. Jag tillbringar dagarna mest i soffan och har förlikat mig med tanken att det inte kommer att bli någon triathlonsäsong för mig i år heller. Det enda jag vill nu är att bli frisk och stark igen.

Over and out.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Motgångarna fortsätter

Det händer inte så mycket här på bloggen just nu. Tyvärr speglar det även min träningsdagbok. Den är väl kanske inte helt tom, det vore nog att ta i men den är långt ifrån vad den brukar vara. Både träningsdagboken och min form. Det känns som det var länge sedan jag var positiv i mina inlägg och jag förstår om det inte så inspirerande för er att att återigen behöva läsa ett inlägg fullt med förklaringar till min uteblivna form. Men jag tänker att då får ni sluta läsa här helt enkelt. För min blogg handlar om min väg mot det stora målet, hur krokig den än må vara! Och jag skriver från mitt hjärta, om hur det faktiskt är. Och krokig är nog det minsta man kan säga just nu. 

Jag kämpar ännu med mina järnvärden som återigen sjönk efter olyckan. Varken kroppen eller knoppen orkar träna i någon större omfattning. Jag kan inte hålla någon träningsplan utan istället har jag tränat när jag orkat och i den intensitet jag klarat just den dagen. På Mallorca i påskas så cyklade jag en hel del, mest i medel eller lågintensiv fart. Jag slappnar av mer och mer på cykeln nu och kan återigen uppleva stunder av äkta lycka när jag susar fram på vägarna. Jag har en bit kvar till jag kan cykla bakom någon igen men jag kommer närmare och närmare för varje gång. 

Foto:Anna Fiorillo

Mest av allt längtar jag efter att få komma i form. Att få känna mig stark. Ha energi och kraft att ta i så där hårt så man nästan tror man ska dö. Stå på startlinjen och känna att jag faktiskt kan utmana andra. Att jag kan tävla. På riktigt. Känna stämningen. Nervositeten. Hur kroppen svarar. Den känslan. Det längtar jag efter!

Därför fortsätter jag, trots alla motgångar det senaste året. För att än en gång få känna den där känslan. Men jag måste erkänna att jag nu faktiskt börjar nå en gräns. Denna helg blev nämligen inte alls som planerad. Istället för träning i det fantastiska vädret så tillbringar jag min tid på akuten och hemma i soffan. I fredags kväll under löppasset så trampade jag lite snett. Parerade men miste balansen och gick ner på knä i gruset. En väldans massa vassa stenar skar sönder mitt knä och fredagsfyset byttes snabbt till en kväll på akuten. Efter att de grävt ut allt grus och sten ur mitt 5 cm långa jack så syddes jag ihop med fem stygn. Jag trodde knappt att det var sant! Ännu ett sjukhusbesök och ännu en gång under händerna hos en kirurg.

Jag fick vansinnigt ont dagen efter och när min kroppstemperatur höjdes var det dags för ett nytt akutbesök. Troligtvis en infektion i knäet. Antibiotika, smärtstillande tabletter och kryckor blev ordinationen. Så istället för att förbereda mig för Ironman 70.3 Mallorca som jag skulle ha kört på lördag ligger jag i soffan och tycker synd om mig själv. Det går verkligen inte bra nu.

Jag hoppas jag kan åka ner till Mallorca ändå som planerat, om så inte för att tävla så för lite lättare träning och avkoppling om nu bara benet vill läka fort. Under tiden får jag drömma om de tillfällen då jag befunnit mig i storslag, som här, ett temporace där jag kände mig urstark och odödlig!

Foto: Pontus Bohlin

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Är du rädd för att cykla?

Efter min våldsamma kollision på Kanarieöarna för 3 veckor sedan har jag fått många frågor om jag är rädd för att cykla igen. På det har jag nog mest svarat att jag inte vet det. Jag var snabbt uppe i sadeln igen och cyklade de sista dagarna på lägret med mycket känslor. Mest glädje, lättnad och tacksamhet. Men visst fanns där en viss nervositet över hastiga rörelser från höger sida. Och nog spanade jag lite mer i diken än jag gjort tidigare. (Det var därifrån hunden vi körde på kom ifrån).

Bra minnen från sista dagen på Kanarieöarna i grymt bra sällskap. Foto: Johan Fogel

Jag befinner mig nu på årets andra träningsläger och på mina drömmars ö, Mallorca för 10 dagars träning tillsammans med underbara vänner. Jag hoppas på att åter igen kunna komma tillbaka till full träning under denna period. Det har varit alldeles för många avbrott under en lång tid där jag har fått börja om hela tiden och min frustration börjar bli svår att hålla inne. Jag har läkt bra även fast spåren av hård asfalt tydligt finns kvar i mitt ansikte. Kanske kommer den mentala läkningen ta lite längre tid. För nu har jag ett svar på frågan -Är du rädd för att cykla?

Ja. Jag har helt klart några hjärnspöken att hantera. Min hjärna spelar upp kollisionen i huvudet på mig, gång på gång. Detta gör mig spänd och orolig på cykeln och jag vågar inte köra i samma hastigheter som tidigare, varken på platten eller utför. Så nu har jag ett rejält jobb att göra. Om någon upplevt detsamma någon gång och har tips på hur man lär sig att hantera hjärnspöken tas dem tacksamt emot.

Annars är det fantastiskt härligt att vara här på ön, i vår alldeles egna underbara lägenhet! Jag älskar att vara här! Vi har varit ute på två kortare cykelpass och idag ett längre med en sväng upp i bergen. Jag vet inte riktigt hur träningen kommer att se ut den kommande veckan, jag behöver känna mig för och ta det steg för steg. Jag vill så gärna få känna mig stark och i form igen, känna att kroppen svarar och träna mig så där härligt trött. Jag kan nog inte tänka mig ett bättre ställe att vara på i jakten på att utrota hjärnspöken!

Foto: Matilda Karlsson

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Bra träningsläger men inte som planerat

Nu är jag hemma igen efter en veckas cykelläger på Gran Canaria med Calle Friberg och Lisa Nordén. En omtumlande vecka som jag nog aldrig kommer att glömma. En vecka där jag bokstavligt talat fick testa tjockleken på mitt pannben, men också mun och haka.

Gruppen bestod av 12 st härliga människor och mycket duktiga cyklister och triathleter. Tillsammans har vi tränat hårt och skrattat mycket. Jag saknar dom redan fantastiskt mycket! Söndagens första träningspass blev ett bra ”lära känna pass” där vi cyklade ca 3,5 timme mestadels på platten. Min garmin säger att vi tog 800 höjdmeter på denna ”platta” runda. Att cykla på Gran Canaria innebär många höjdmeter var man än kör.

Foto: Johan Fogel

Dag 2 var det dags att jobba lite och vi körde gemensamt mot den coola stigningen i Soria. Passet innehöll långa tröskelintervaller och korta hårda backintervaller. På vägen tillbaka skulle vi köra partempo och jag parades ihop med starka Sara. Vi körde iväg och hade ett fint flyt och en bra fart på den lätt nedåtsluttande sträckan. Från höger, ur diket under vägräcket kommer det plötsligt en stor hund utspringande precis framför oss. Vi hade inte en chans. Sara som ligger först kör rakt in i sidan på hunden och jag in i Sara. Jag hinner se asfalten komma närmare innan jag med full kraft drämmer ansiktet rakt ner i den. Min panna och därmed hjälmen tar den första och största smällen, därefter slår jag ner hakan i marken. Det som händer sen är i en dimma. Sara skriker av smärta. Jag försöker förstå var någonstans jag har ont samtidigt som jag vet att jag behöver komma undan från vägen. Det är folk omkring mig, någon pratar lugnande med mig. Det gör ont i min mun och det smakar blod. Jag spänns fast i en stol inne i ambulansen. Sara ligger på en bår framför mig. Vi körs till närmaste sjukhus där man konstaterar att jag behöver en specialistläkare för att sy fast min underläpp som skurits av från käkbenet innefrån munnen av mina egna tänder. Sara har brutit sitt nyckelben. Nästa ambulansfärd till sjukhuset i Las Palmas går i ilfart. Där får vi båda bra omvårdnad och efter 3,5 timme senare är båda utskrivna. Lisa och Calle har hållit kontakten med Johan som var med oss till sjukhuset och de kommer med bil och hämtar oss. Med sig har de kläder och tofflor vilket var underbart att få på sig efter att ha suttit i de svettiga och sedan kalla cykelkläderna i timmar.

Dagen efter innehöll mycket fixande av praktiska ting som att prata med försäkringsbolag, leta läkare för min eftervård, omläggning av såren, hämta ut mediciner och sen återhämtning. Jag mådde trots allt okej och kunde dricka ur sugrör. Vi åkte ut under eftermiddagen på jakt efter en ny hjälm så att jag skulle kunna hoppa på cykeln igen. Det kändes viktigt för mig att få göra det och förutom ansiktet och två stukade fingrar så var resten av kroppen okej.

Så på onsdag hade gruppen vilodag och därmed var ett lättare cykelpass med fika planerat. Det var en stor lättnad för mig att kunna följa med! Min cykel hade mirakulöst klarat sig undan och fungerade fint. Det blev en kort och fin runda.

De två sista dagarna kunde jag också följa med gruppen ut.  Tack vare keps under hjälmen som skydd mot solen för mitt sargade ansikte, mängder av bandage, plåster, omtanke och stöd från min underbara man, alla deltagare i gruppen och så klart coacherna Lisa och Calle. Så här i efterhand förstår jag inte riktigt hur jag klarade det. På torsdagen hade vi Lisa i följebil vilket gjorde det möjligt för mig att våga hänga med upp i bergen. Jag kunde avbryta när som helst om det inte kändes bra. Kanske var det den tryggheten som gjorde att jag körde hela vägen. Och styrkt av den dagen blev sista dagen upp till Pico de las Nieves, Gran Canarias högsta bergstopp på 1949 möh. Denna klättring är ett riktigt mandomsprov. Det är i princip 5 mil klättrande i  3 etapper. Den sista delen från den vackra bergsbyn Ayacata och upp till toppen är på 11,3 km. Snittlutningen är 5,4 %. Stigningen är rejält tuff de första 3 km då snittlutningen ligger på över 11%. Efter ca 1 timmes hårt arbete nådde jag slutligen toppen och känslan var mäktig! Detta var inget jag hade trott jag skulle göra i år igen när jag satt på hotellrummet där på tisdagen och drack flytande föda genom ett sugrör.

Foto: Johan Fogel

Toppen erövrad än en gång, mot alla odds. Foto: Lisa Nordén

En känslomässig stund efter att ha klarat av stigningen. Foto: Lisa Nordén

Jag är glad och tacksam för att jag får uppleva allt detta (nåja, inte olyckan då) och chansen att lära känna så många sköna människor! Detta läger är riktigt bra arrangerat och jag ser redan fram emot nästa år.

Fantastiska Lisa som hjälper en trött Mia upp den sista ”lilla knäppan” på väg hem. Foto: Johan Fogel

Nu tar jag några vilodagar och återhämtar mig ordentligt. Alla skador läker fint och mitt ansikte börjar se mer och mer normalt ut igen. Så snart förkylningen som drabbade mig efter hemkomsten släppt bör jag vara redo för både cykling och löpning igen. Simningen får vänta ett tag till stygnen är borta och såren läkta vilket bör vara i god tid innan nästa träningsläger.

Foto: Lisa Nordén

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jag ser ett mönster

Efter över två veckors segdragen förkylning är jag äntligen i träning igen. Och tillbaka där jag började slipa på min löpning. Eller slipa och slipa, jag har snarare sprungit livet ur mig. Det är den effekten Bosöns blåa löparbana har på mig. Man kan nog säga att man ser ett tydligt mönster….

I skrivande stund sitter jag på flygplanet på väg till Gran Canaria. Framför mig ligger årets första träningsläger! En veckas lyxliv bestående av tre aktiviteter; äta – träna -sova. Repeat. Det är en vecka som jag har sett fram emot länge. Ska bli spännande att se hur cykelbenen svarar. Förra året vi åkte på det här träningslägret så var min form rätt usel och vi skojade (Lisa menade säkert allvar ha ha ha) då om att vi nog nästa år borde åka på ett träningsläger innan träningslägret. Det har vi inte gjort men jag har i alla fall fått mer mil i benen denna gång. Det betyder inte att jag kommer få slita mindre, bara att det kommer att gå fortare. Det ska bli spännande att se vilka andra deltagare som är med. Under en sån här vecka hinner man dela och uppleva mycket tillsammans!

Så nu gör jag mig redo att chocka kroppen med en rejält träningsvolym. Om tiden och orken finns kommer jag att blogga om hur det går!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En ny strategi

Sedan jul har jag kommit igång med träningen igen. Sakta men säkert börjar jag bygga grunden för säsongen i små men stabila steg. Jag tränar en hel del tillsammans med mina klubbkompisar vilket är både roligt och inspirerande. Det blir ett par tränarledda simpass i veckan med mitt härliga klubbgäng och vi har fått in fina rutiner för löpningen. På söndagarna springer vi långpass, ännu en blygsam sträcka för min del, men jag utökar den successivt. På onsdagarna kör vi intervaller på Bosön och det är förbaskat skönt att kunna ta i för kung och fosterland igen och bli så där riktigt riktigt härligt trött!

Foto: Pontus Bohlin

Foto: Pontus Bohlin

Om några veckor åker jag på årets första träningsläger. Det blir en favorit i repris – Cykelläger med Lisa Nordén och Calle Friberg på Cran Canaria. Det är en vecka jag ser fram emot mycket och förhoppningsvis ska den boosta min cykelform lite inför årets andra träningsresa som i vanlig ordning blir till Mallorca över påsken. Vi åker ner samtidigt som klubben så det blir en riktigt stort och härligt gäng. Kan knappt vänta! Jag älskar ju Mallorca så mycket att en tredje träningsvecka är planerad till maj och då tänkte jag passa på att riva av säsongspremiären genom att köra igenom Ironman 70.3 Mallorca. Tävlingsområdet är placerad nästintill nedanför vår lägenhet och banan är lika välbekant för mig som mitt eget vardagsrum. Jag planerar köra den som en del i träningsupplägget med målet att köra hårt men kontrollerat. Tid och placering blir därför helt ointressant.

Så, hur är det då jag tänker kring denna tävlingssäsong och vilken är min nya strategi?

I en lyckokaka läste jag några bra visdomsord:

Jag har ägnat en hel del tankar åt hur jag fungerar och vad jag drivs utav. Det jag kommit fram till är att jag behöver ständig bekräftelse på utveckling. Jag älskar att uppnå mål och blir på så sätt stark i min strävan mot målet. Att nå mål är min belöning och en viktig bekräftelse på utveckling. Men om denna bekräftelse uteblir, då tappar jag motivation. Jag förstår att jag har ett väldigt högt ställt mål, nästintill ouppnåeligt, med mitt mål om att kvala till Hawaii. Och att ha detta mål som det enda gör att jag inte får någon bekräftelse, oavsett vad jag åstadkommer på vägen dit. Ingen bra strategi för att skapa motivation med andra ord. Och utan motivation, inget slutmål.  Jag behöver istället sätta upp flera mindre delmål där varje uppnått mål ger motivation och glädje. Och innan jag uppnått delmålen finns det ingen anledning att ge sig på det stora slutmålet.

Så därför har jag nu ändrat strategi. Jag tänker ge mig själv chansen att lyckas istället för att hela tiden misslyckas. Jag kommer tävla på medeldistans i år igen, det är en distans jag verkligen gillar och har förmågan att ta ut mig ordentligt på. Jag kommer inte att boka in mig på något kvalförsök förrän jag känner mig helt redo. Förrän alla mina delmål är uppnådda. Om det blir i år eller inte, det får tiden utvisa. Vad dessa delmål blir är jag inte helt klar med ännu. De måste vara motiverande, dvs kännas realistiska men utmana. Och självklart ska de tillsammans leda till slutmålet. Jag kommer sänka blicken lite och för en stund släppa slutmålet från siktet för att istället fokusera på respektive delmål.

Jag har förutom Ironman 70.3 Mallorca bokat in mig på endast en tävling till och det är Ironman 70.3 Durban som går den 3 juni i Sydafrika. Det är en tävling som jag ser riktigt mycket fram emot! Hur det går där får avgöra hur jag ska tävla vidare för säsongen. Det är egentligen alldeles för tidigt på säsongen, för mig som normalt behöver lång tid på mig för att nå en bra tävlingsform, jag är helt medveten om det. Men jag tänker tävla där utifrån mina förutsättningar så bra jag bara kan i den form jag nått då. Det viktiga för mig nu är att se en progress i min utveckling. Att nå ett nytt delmål.

Så nu åker vi igen! Ser fram emot en fantastisk träningsvår med massa härlig träningsglädje!

Foto: Johan Fogel

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Sammanställning av 2017

”Upp som en sol och ner som en pannkaka” … eller hur nu ordspråket lyder. I alla fall så kännetecknar det mitt förra år rätt bra. Året började lite trevande efter att jag återgått till det normala livet igen efter drömåret 2016. Jag hade tillåtit mig själv att slappna av för mycket och fick en lite för lång uppförsbacke under januari och februari för att få igång träningen och komma tillbaka till en vettig kost.

Men sen startade mars med årets första guldkorn och det var träningsresan till Gran Canaria med Lisa Nordén och Calle Friberg. Vilken boostvecka det var! En av de bästa träningslägren jag varit på! Läs mer här och också här.

Foto: Jesper Andersson

Foto: Jesper Andersson

Efter Gran Canaria sålde vi vårt hus och flyttade äntligen till ett efterlängtat enplanshus! Det blev några veckors avbrott i träningen för att hinna komma i ordning innan vi åkte ner till Mallorca. Där stannade vi i två härliga veckor tillsammans med våra underbar vänner och fick till riktigt bra träning. Det regnade rejält en dag och då passade vi på att titta på en lägenhet som var till salu. Den hade precis allt vi önskade i ett perfekt läge! Så vi slog till och lägenheten blev vår!  Klicka här om du vill se hur den ser ut

Foto: Johan Fogel

Årets första race genomfördes i Frankrike, Aix en Provance redan i mitten av maj. En Ironman 70.3 som jag kört två gånger tidigare. Tyvärr blev jag sjuk innan så ända fram till dagen innan start var det oklart om jag skulle kunna köra. Vi var ett gäng från klubben som åkte dit vilket var jättekul och det gick rätt bra för mig trots att jag inte körde på för fullt, du kan läsa mer om det här. Jag slutade på en sjunde plats.

Sedan hade jag en bra period, jag hade bra kontinuitet i träningen och rev av två tävlingar på olympisk distans i Sverige som förberedande inför Ironman 70.3 Jönköping. I början på juni nådde jag äntligen upp till rätt fart på mina intervaller, både på cyklingen och löpningen, vilket var väldigt tillfredställande. Det kändes med det som om jag nu kunde börja träna på allvar inför årets stora mål – Ironman 70.3 Chongqing i september.

Foto: Pontus Bohlin

Under juli och augusti upplevde jag också simning i öppet vatten på ett nytt sätt och jag blev fullständigt såld. Vi simmade på nya ställen, i nya vatten och vi simmade från A till B och utforskade sjöarna. Ibland hade vi medhavd fika i våra saftey buoys som vi mumsade på efter halva sträckan, uppe på en brygga i solen. Vi simmade i formation, placerade så att vi tillsammans skulle kunna simma som en enhet så snabbt som möjligt. Och ibland det gick ruskigt fort med hjälp av mina grymt snabba och duktiga klubbkamrater som agerade draglok men också täppte luckor.

Foto: Johan Fogel

I början av juli tävlade jag på medeldistans, Ironman 70.3 Jönköping där jag kom på en fin åttonde plats. Det är en tävling jag är väldigt nöjd med. Jag levererade det som jag själv hade förväntat mig jag skulle kunna göra. Formen var på väg! Läs mer i min race report

Men så blev det inte. Istället kommer vi nu till den här ”ner som en pannkaka” …

Efter en grym träningsperiod där jag blev starkare och starkare och allt flöt på så vände det. Jag blev istället sämre. Jag återhämtade mig inte från mina pass och blev bara tröttare och tröttare trots vila. Orsaken var järnbrist. Men inte bara det satte stopp för mitt slutmål för året – slutmålet ställdes helt enkelt in. En vecka innan. Klicka här för mer om detta   Det tog sedan tid för mig att komma tillbaka till normala värden och jag gav upp både säsongsavslut och till och med mitt stora mål (Hawaii) när motivation störtdök och jag helt tappade lusten för någonsin tävla igen.

Men sen slutade året på bästa tänkbara sätt! Vi åkte till vår lägenhet på Mallorca under julen och den där ön är som balsam för själen. Under 10 dagar fick jag njuta av ljuset och vintersolen och allt annat fantastiskt som Mallorca erbjuder. Jag tränade lite lätt det jag kände för och glädjen och motivationen strömmade tillbaka. Lusten för fokuserad träning kom tillbaka och suget och pirret i magen av att bara tänka ordet tävling återfann sig igen.

Här på min strand finner jag både ro och motivation Foto: Johan Fogel

Jag lämnar ett väldigt annorlunda år bakom mig och den jämförelse jag brukar göra i siffror mot föregående år känns inte så relevant denna gång. 2016 var året då jag kunde träna på heltid under 8 månader och 2017 … ja, det slutade ju som det gjorde. Nu när jag mår bra igen och är ur min svacka så ser jag i årets backspegel väldigt många positiva och bra saker som överväger det snöpliga avslutet. Så jag tar det positiva med mig in i 2018 och det mindre positiva drar jag lärdom av inför framtiden.

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jul i lägenheten på Mallorca

I våras gjorde vi det vi pratat så länge – vi köpte lägenhet på Mallorca! Och för oss är den en riktigt drömlägenhet! Den ligger i Port Alcudia, ca 150 m från den fantastiska stranden där vi brukar simma. Lägenheten är stor med 2 sovrum, 2 badrum, vardagsrum och kök och med det bästa av allt – den 100 kvm stora takterrassen. På den ser jag fram emot att återhämta mig efter hårda cykelpass liggandes i solstolen lapandes av Mallorcas varma solstrålar.

Ena hörnet av terassen

Stora sovrummet

Köket

Vardagsrummet

Den vackra stranden i decemberkvällen

Att köpa lägenhet på Mallorca var både läskigt och förvirrande. Reglerna är annorlunda mot hemma i Sverige och det är svårt att veta vad allt egentligen kommer kosta. Vi köpte den genom mäklarfirman Costa Nord som från början varit ovärderliga med all den hjälp vi har fått, både inför köpet men också efteråt. Vi anlitade också en advokat här på ön som säkerställde att alltid var korrekt. Efter att ha lagt handpenning tog det ca 3 månader att få allt klart för att kunna genomföra köpet. Så i juli åkte vi ner igen och slutförde köpet och fick till slut nycklarna i handen. Vilken lycka det var!

Sedan dess har vi varit nere ett par gånger och jobbat med att inreda den precis som vi vill ha den. Och nu har vi tillbringat julen här och gjort klart det sista. Förutom det så har vi hunnit med att spontancykla lite. Det är ca 16 grader på dagarna och när solen är framme är det riktigt skönt! Mallorca är fantastiskt att cykla på, även på vintern! Vi har rullat runt och njutit av grönskan, stannat efter vägen och klappat på getter och hästar och sakta men säkert återvänder både träningsglädje och motivation igen.

Om några månader är vi tillbaka och då ser jag fram emot att få njuta av både min lägenhet och många grymma träningspass i härligt sällskap!

Skön snackerunda med coachen

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Om fysik och (h)järnspöken

Det spelar ingen roll hur bra fysik man har om inte hjärnan är med. Det är också en läxa jag har fått lära mig under den här hösten. Efter en period av höga doser med järntabletter gick mitt järnvärde tillbaka upp på en mer normal nivå. Jag började fungera normal som människa igen och trodde således att jag som triathlet också var tillbaka på normal funktion igen. Jag började återuppta träningen och allt var urtungt efter att ha tappat konditionen helt. Min form var helt borta. Helt väntat. Så jag kastade mig in i träningsprogrammet igen. I ca 5 veckor försökte jag tills jag en dag när jag satt på cykeln hemma i mitt träningsrum och mitt i uppvärmningen brast i gråt. Jag förmådde inte ta ett enda tramptag till.

Fysiskt var jag återhämtad efter kroppens ”kollaps” men mentalt var jag helt utmattad. Jag satt en stund med tårarna rinnande och försökte förstå vad som hände och kände efter ordentligt. Jag ville helt enkelt inte träna. Eller rättare sagt ville jag inte prestera. Jag har inte tappat lusten för att träna men jag orkar inte prestera. När jag tänker på vad som krävs av mig i träningsinsats för att komma tillbaka till min tidigare form så sitter sensommarens träningsminnen på näthinnan. Då jag pressade mig igenom min formtoppningsperiod med järnbrist som gjorde mig tröttare än döden och den upplevelsen var inte rolig. Visst vet jag att det inte var en normal upplevelse av hård träning som jag faktiskt älskar. Men någonting hände där i huvudet på mig och dessa hjärnspöken hemsöker mig nu.

Så jag har nu klivit av mitt träningsschema. Jag vill inte ha några som helst krav på mig och har just nu dragit ett stort streck över nästa säsongs tävlingsplan. Varken viljan eller motivationen finns där. Istället tränar jag bara när jag vill och vad jag vill. Om det leder till något vet jag inte och jag vill heller inte fundera på det. Inte heller hur länge eller vad som händer sen.  Jag vill bara vara, helt planlös och kravlös, så länge jag själv vill. Och jag känner mig lättad och nöjd att ha landat i det beslutet och mår faktiskt riktigt bra.

Jag passade på att göra något roligt och bokade en bikefit med grymma Björn Andersson. En hel del förändringar gjordes och det kändes riktigt bra! Ser fram emot att få testa de nya inställningarna på Mallorca om några veckor. Under sköna cykelpass när jag vill och hur jag vill!

Björn Andersson skapar magi på makens cykel också

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vad var det som hände?

Mitt förra blogginlägg skrev jag 6 veckor innan årets A-race. Då var jag stark och på väg mot en grym form. Jag laddade för racet jag tränat för hela säsongen. Strax efter det började jag känna mig sliten. Träningen blev tyngre och tuffare att klara av.

Järnbristen
Jag pressade mig själv hårt och fortsatte genomföra all planerad träning på schemat. Tänkte att det är så här det ska vara efter en period med bra träning, klart man blir trött. Under några veckor fortsatte jag att leverera de tider och wattal jag förväntades göra men jag fick slita hårt för det. Återhämtningen blev sämre och sämre trots att jag tog flera vilodagar. Jag bara tröttare och tröttare. Till slut kunde jag inte längre nå upp till tävlingsbelastning ens för en kort stund. Nåt var fel. Min coach sa då – Jag tror du kan ha järnbrist, du måste gå och ta blodprov. Och tyvärr visade det sig att han hade rätt. Med två veckor kvar till race. Trots att jag kände mig trött och sliten var jag fast besluten att köra mitt race. Jag skulle ändå kunna prestera bra. Min form var trots tröttheten bra. Jag började äta järntabletter och fortsatte min formtoppning. Men jag åkte rätt ner i diket rent fysiskt, även om jag just då vägrade se det.

Ironman ställer in mitt A-race
En vecka innan Ironman 70.3 Chongqing får jag ett mail från organisationen som meddelar att de ställer in tävlingen pg a lokala myndigheter hade bestämt det. Jaha, hur hanterar man detta? Den normala Mia hade nog inte hanterat det så bra. Troligen hade jag efter många känslofyllda utspel försökt hitta ett sätt att stämma hela Kina. Men i mitt trötta tillstånd orkade jag inte riktigt bry mig. Vilket nog var bra för inte bara mig utan även min omgivning. Vi, jag och min man, deppade hela lördagen men på söndagen bestämde vi oss för att se över våra alternativ. Väldigt vuxet och moget. Ironman erbjöd oss ingen kompensation i det här läget, mer än att vi antingen skulle få tillbaka vår anmälningsavgift eller flytta den till en annan, öppen tävling innan den 30 juni nästa år. Vi hade så klart redan köpt flygbiljetter samt visum. Tack och lov var hotellet inte betalt i förväg. Vi tog beslutet att fokusera om till Ironman 70.3 Hefei (Kina) som skulle gå fyra veckor senare och gjorde vår överflyttning till den. Det skulle innebära att vårt visum ännu skulle gå att utnyttja och jag skulle få fyra veckor till att hinna få upp mitt järnvärde på och hitta tillbaka till styrkan igen. Vi körde Hefei förra året så ännu en fördel med att känna till banan i förväg. Så nöjda med att vi lyckades vända något negativt till positivt såg vi nu framåt.

Ironman ställer in mitt alternativa A-race
Säg den lycka som varar…Det gick knappt två veckor så kom beskedet från Ironman att även denna tävling ställs in. Jag kanske inte blev jätte förvånad direkt. Men väldigt besviken. Det kändes som om detta var sista chansen att få avsluta säsongen med ett race jag tränat för så länge. Men vid det här laget funkade inte min träning alls. Min kropp var helt slut. Jag kunde inte ens hålla mig vaken efter 20.00 på kvällarna och var ständigt trött. Min kropp kändes som om jag varje dag var i ett efter-race stadium, fullständigt nersliten. Men min  hjärna vägrade dock att lyssna, jag letade vidare efter ett passande race.

Spiken i kistan och säsongen avslutad
Åkte ner till Mallorca några dagar och kom hem med en förkylning. Den började lite lätt med halsont och eskalerade sedan med huvudvärk från helvetet. Och med det gav jag till slut upp. Hjärnan kom ikapp verkligheten och min fysiska status blev tydlig. Efter flera veckor utan träning är formen jag jobbat så hårt för som bortblåst. Och jag är ännu inte tillräckligt frisk för att träna.

Fokus nu är att få upp mina järnvärden och bli frisk. Sen är det bara att gå tillbaka till grundträning igen och börja planera för nästa säsong. Mitt stora mål kvarstår. Hur vägen dit ser ut återstår att se.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar