Efter en lång tids fokuserad träning och noga förberedelser stod jag till slut där i Motala på startlinjen klädd i blå-gult för att representera Sverige i mitt första VM för Age Group Damer 40. Distansen på 4000 m simning, 120 km cykling och avslutande 30 km löpning var en helt ny och för mig oprövad distans. Veckan innan låg hotet över oss om avkortad simsträcka och till och med inställd simning då solguden vägrat värma upp vattnet i Motala Ström till en godkänt temperatur. Min styrka är simningen så utgången var av stor betydelse. Mätningen och beslutet att korta ner simningen till bara 1500 m då vattnet mätte 14 grader togs av tävlingsledningen på morgonen dagen innan och naturligtvis var besvikelsen stor. Men jag var också lättad över att det ändå blev en simning och med det också en triathlon. På tävlingsdagens morgon visade sig Motala från sin bästa sida, blå himmel och sol! Checkade in tidigt i växlingsområdet, fixade det sista med flaskor på cykeln och påsar till växlingarna. Kände mig ganska lugn men hade svårt att fokusera på mig själv och hann aldrig riktigt suga in stämningen.
När vi välkomnades ner i vattnet av den klassiska ITU musiken kände jag ändå en förväntan bubbla upp. Jag simmade ut till startlinjen och hittade in i min vanliga mittposition. I min startvåg fanns alla damer samt herrar från 55 år, ett startfält på ca 400 pers. När startskottet gick skapades ett inferno av vevande armar omkring mig och det var bara att åka med. Det var en del knuffande och gruffande i kamp om att komma fram och hitta fritt vatten. Fick en del snytingar och hade det kämpigt upp till vändbojarna vid 750 m. Där började det släppa och jag kunde äntligen börja simma på. Fick en bra rytm, tryckte på hårt och tog sikte på klocktornet. Vattnet var klart och fint och det var en hel del vågor. Kylan kände jag aldrig av. En man i silverdräkt kom upp jämsides och jag gick in på hans fötter för att få bra pace. Upptäckte snabbt att där bara var en fot och förstod han var en från para-gruppen som startade två minuter bakom oss. Han simmade snabbt och jag fick jobba på för att hänga kvar och fick med det en fin resa tillbaka till strandkanten. Kliver upp ur vattnet som 11:e dam (av 51) i min age group på tiden 27,20 min.
Trasslar en del vid växlingen, mina armvärmare var svåra att ta på och jag spenderade på tok för lång tid i T1. Så äntligen då ut på cyklingen. Det är trångt på banan, och omkörningar skedde ibland i 3 led. Banan är platt, förutom en lång backe precis i början och ska köras i 3 varv. Ut till första vändpunkten går det fort och vi kör om varandra flera gånger innan positionerna började sätta sig. Min effektmätare visar runt 170 w vilket är vad vi planerat. Det drar lite i baksidan på låret som krånglat för mig hela säsongen och jag håller igen lite på trycket. Håller min nutritionsplan och känner mig rätt stark. I backen står Johan och resten av min familj och hejar så jag nästan blåser av banan. För varje varv ökar vindstyrkan, och vi har kantvind mest hela vägen. Jag sneglar på klockan och ser att jag ligger ca 10 min före min plan. Baklåret lugnar ner sig och jag kör på vad som går, men tappar ändå i effekt för varje varv. På slutet av sista varvet börjar jag känna mig rejält sliten i låren. Kommer in på en fin tid, en kvart snabbare än tänkt. (3:46:22) Har trots det tappat 14 placeringar, varav 4 st bara i T1, och ligger nu på 25:e plats.
Gör en okej växling och börjar tassa ut på löparbanan. Kommer inte mer än 50 m så drar ena låret ihop sig i en fruktansvärd kramp. Det gör så ont att jag skriker rakt ut. Försöker slappna av och stretcha framsidan men det slutar bara med att jag får kramp i baksida lår också. Flera av tjejerna jag lyckats hålla bakom mig på cyklingen kommer nu ikapp och hejar glatt när de springer om. Gaah! Jag blir så frustrerad och stressad vilket inte gör saken bättre. Tar några djupa andetag och tvingar mig själv att stå still och bara slappna av. Då släpper det och jag kan börja promenera. Mitt gamla mantra från IM Cozumel kommer väl till pass -Breathe, relax, repeat! Och så kan jag äntligen börja springa igen. Jag är stel i höftböjarna och mitt löpsteg känns kantigt men jag kan springa. Lyckades inte kissa på cyklingen och behovet är nu stort men jag vågar inte riktigt stanna än och riskera mer kramp. Får nästan ont i magen och till slut har jag inget val. Hittar en riktig toalett (värsta lyxen!!!), gör snabbt det jag ska och herregud vilken lättnad. Nu börjar det kännas lite bättre.
Banan ska springas tre varv och är platt och tar oss längs vattnet, in i den svalkande skogen och tillbaka genom bostadsområden. Helt i min smak. Varvar inne i stan och nu börjar benen komma igång och jag kan höja tempot. Springer om förvånansvärt många vilket jag är helt ovan med. Får många hejarop längs banan av både publik och funktionärer. Johan langar till mig på varje varv och familjen och vänner peppar vid varje passering.
Jag försöker öka farten lite till mot min tänkta racefart men så fort jag ökar börjar låren att dra ihop sig i kramper igen. Besviken får jag hålla tillbaka och fokus blir nu på att försöka ta mig fram så fort det går utan att få kramp. Jag dricker vid varje aid station, både min langade Umara Sport och vatten. Gör ett sista försök att öka farten och riktar in mig på den blå-gula rygg jag sett jag närmade mig. Jag hinner nästan ikapp henne och till slut får mina fötter beträda den blå mattan och jag korsar mållinjen efter en löptid på 02:57:20, 12 min långsammare än planen. Har dock tappat bara 6 placeringar, varav 2 st i T2 vilket är mindre än jag brukar göra på löpmomentet.
Målgången ger mig ingen större känsla. Roberto Vacchi har tagit paus så ingen välkomnar mig officiellt i mål. Ingen speaker som skriker det jag är van att höra och som ger mig rysningar över hela kroppen -Mia, yoooou aaaare an ……….., ja ni Ironman-nördar vet vad jag menar. Men jag hör min familj skrika sig hesa efter upploppsrakan och jag blir så glad så jag kan inte låta bli att vinka frenetisk. I mål är jag mest glad över att min kamp mot krampen äntligen är över. Min totaltid blev 07:19:17 vilket i stort sett är den totaltid jag förväntade mig. Den gav mig en 31:a plats av 53 fullföljande damer i min klass och 14:e plats bland de 25 svenska damerna.
I det stora hela gjorde jag väl en okej prestation, särskilt cyklingen som jag haft en del svårigheter med de senaste året, men för övrigt var det var ingen plankträff och jag fick aldrig ut den fina löpform jag är i vilket jag nog är mest besviken över. Distansen passar mig däremot perfekt och jag kan mycket väl tänka mig att göra om den igen men då i ett mer solsäkert land där simningen blir av på hela sin distans.
Arrangemanget var helt okej och att tävla i landslag gav en härlig känsla av gemenskap både före och under tävlingen. Det gav mersmak och jag kan mycket väl tänka mig att köra flera ITU-tävlingar framöver, både på kortare och längre distanser.
