Min fina man gav mig i födelsedagspresent en hotellvistelse i Cala Millor i samband med tävlingen. Kändes riktigt lyxigt att få bo på hotell några dagar och direkt i anslutning till tävlingsområdet. Vi anlände dagen innan, hann med att rulla lite på cykeln innan vi skulle registrera oss, packa våra race påsar och checka in cykeln. Kroppen kändes trött efter veckans senaste hårda pass och jag var rätt nervös. Vi valde att inte gå på race breefingen då den bara hölls på spanska/katalanska utan förlitade oss på den information som fanns att läsa på hemsidan. Arrangemangen här nere har hittills varit enkla men bra och trots bristfärdiga engelskakunskaper från funktionärerna så har de varit hjälpsamma och visat oss förvirrade utlänningar tillrätta.
Tävlingen var en triathlon på medeldistans dvs 1900 m simning, 90 km cykling och 21 km löpning och gick i Cala Millor som ligger på östkusten här på Mallorca. Sommaren är i full blom här nu och jag har slutat titta på väderprognosen. Så äntligen skulle jag få köra en varm tävling! Var nere i växlingsområdet vid 7-tiden och fixade de sista förberedelserna. Pumpade däcken, fyllde flaskorna på cykeln med energi och satte fast cykelskorna i pedalerna. Gick ner i god tid till starten och värmde upp i vattnet. Alla män hade gröna simmössor och alla damer rosa. Såg mig omkring och konstaterade att vi var ett knappt tiotal rosa mössor och kände mig lite ensam. Kände igen ett par damer från tidigare tävlingar här nere. Starten gick från land i en enda masstart, ingen proffs/age group uppdelning. Jag var riktigt nervös och stod inför start en bit bak i fältet då jag var osäker på om damerna skulle starta tre minuter efter herrarna eller inte som det stod i informationen. När startsignalen gick blev det hetsigt och jag blev både puttad och knuffad innan jag ens kom ner i vattnet. Var helt oförberedd på det och blev lite passiv. I vattnet är jag van att ta det och också hävda mig själv och min position men på land var jag inte beredd på att behöva fightas. Kom efter rejält och när jag kom i vattnet så började jag simma direkt medan många fortsatte att gå/springa vilket gjorde att jag simmade in i flera som stod upp i vattnet. Riktigt kaosartad start alltså och en av mina sämsta starter.
I detta kaos så hamnade jag för långt till höger och blev fast i fältet. Försökte se vart första bojen fanns men vi hade solen i ögonen så den gick inte att se. Jobbade på att ta mig fram och mellan simmare och fick syn på bojen en bra bit till vänster. Då bestämde jag mig för att ta mig igenom fältet så att jag kom på insidan av banan istället för yttersidan. Lite kryssande och några smällar senare hittade jag dit och nu fick jag fritt vatten och kunde börja simma på ordentligt. Varvade med hög frekvens på armarna och min vanliga långsammare men kraftfullare frekvens. Vattnet var varmt, lugnt och klart och vid första bojen såg jag flera dykare på botten som fotograferade oss. Jag motstod lusten att vinka till dom. Var ganska snabbt ute vid vändbojen och påbörjade resan tillbaka mot land. Nu var det tunt med simmare. Jag tog sikte på en grupp på två simmare och bestämde mig för att jag skulle ikapp som. Gick ikapp och simmade om. Kände att jag fick en av dem på mina fötter. Såg inte någon boj men ytterligare en grupp på tre simmare en bit framför mig. Navigerade efter dom och började jaga ikapp. Nådde den simmare som låg sist och åkte med på hans fötter en stund och återhämtade mig. Men sen ville jag simma om. Såg nu landportalen och en boj och gruppen simmade för mycket slalom framför mig. När jag kommer upp jämsides med killen känner jag igen fötterna på killen framför mig. Min man! Simmar där en stund och funderar på om jag simmat bra idag eller han sämre. Hittills har han spöat mig i år i vår interna simfejd så detta stärkte mitt självförtroende lite. Bestämmer mig för att simma om och kommer upp jämsides med honom. Förstår att han sett och känt igen mig för jag simmar hårt men han släpper inte förbi mig. The game is on. Han ligger fortfarande på framförvarande simmarens fötter och denne simmar på tok för långt till vänster istället istället för mot höger där portalen är. Detta gör att jag också pressas ut. Jag försöker styra Johan i rätt riktning men han bufflar på rakt fram efter killen. Jävlar, tänker jag och får lust köra in en armbåge i sidan på honom. Jag ökar farten lite för att försöka ta mig om och Johan går på höger sida om den stackars ovetande simmaren som inte förstår att han hamnat mitt i en prestigefylld familjekamp. Jag kommer inte om och vi är för långt åt vänster medan Johan får fritt och rakt spår. Når land, ser Johan gör hoppfjärilar upp mot land och han är förbi. Fan! Min uppgång gav nog publiken lite underhållning då jag föll två gånger. Botten var full med stora stenar och jag tappade balansen först bakåt och sen handlöst framåt innan jag kom upp på land. Får massor av jubel och hör speakern ropa -First pink lady out of the water! Funderar på om det kan vara jag eller om jag har någon precis framför mig. Men får så mycket jubel och uppmärksamhet på väg mot växlingen och cykeln att jag förstår att jag har ledningen! Simmade på 32,34 min. (1/7)
Växlar ut snabbt och påbörjar tvåvarvsbanan. Den börjar tidigt med en lång uppförsbacke. Hör Johan hojta och passera mig. Ha! Jag förlorade visserligen simningen men jag växlade om honom, det har aldrig hänt förut. Ler lite för mig själv och jobbar på att hålla bra tryck i pedalerna. Jag vet att jag kommer bli ikappkörd av damerna, det är bara en fråga om tid. Efter 12 km dyker första dam upp och passerar. Mola står det på hennes rygg. Hon ser vansinnigt stark ut. Sen passerar bara män. Banan är på fin asfalt, en vändbana med 3 vändpunkter så man möter varandra ofta. Och den är backig. Riktigt backig. Det hade jag inte riktigt räknat med. Antingen cyklar man uppför eller så nedför så farten var typ 20 km/h eller 40 km/h. Mördande hårt. Jag kände tidigt att kroppen inte var på topp, jag upplevde trötthet i benen men också i hela kroppen. Kände mig sömnig och hade svårt att engagera mig. Johan ropade att jag låg bra till när jag mötte honom och jag spanade själv också efter mötande damer men såg bara Mola. Drack ofta ur sportdrycken, lite tätare än min nutritionsplan, för att försöka få mer energi till kroppen. Tog också flera flaskor vatten vid stationerna vilket jag inte brukar behöva men jag var så törstig. Ut på andra varvet var jag riktigt trött och mina wattal sjönk. Fick påminna mig själv flera gånger att inte ge upp utan att jobba vidare då watten sjönk ner till den lätta zon 2 nivån. Inte okej! Nu var också de som körde den lite kortare olympiska distansen ute på banan och de körde vansinnigt fort och i stora klungor. Blir omcyklad av ännu en tjej på slutet och hon hojtar -Vamos! åt mig. Har ingen aning om hon kör medeldistans eller den olympiska. Närmar mig växlingsområdet och noterar att jag cyklat snabbare än i Alcudia men långsammare än jag hade hoppats på. Banan visade sig vara över 1000 höjdmeter vilket är ca 200 möh mer än i Alcudia. Min cykeltid blev 03:10:45 tim. (4/7)
Löpningen kändes rätt bra direkt och jag blev lite piggare. Banan går på strandpromenaden, fram och tillbaka på två varv med de solbadande turisterna på ena sidan och restaurangerna på den andra. Solen stekte och det var riktigt varmt. Mitt första varv går rätt bra. Jag vägrade att titta på min klocka, ville inte riskera att få negativa känslor om den visar ett för lågt tempo. Istället sprang jag på känslan, att försöka hitta den där känslan av ett obehag som går att stå ut med. Jag fortsätter att vara törstig, vilket är lite ovant för mig, och måste dricka massor av vatten på varje station. Man fick flaskor vilket var toppenbra. Jag drack halva flaskan och hällde resten över mig för att svalka kroppen. Jag möter damledaren, Mola fortfarande och försöker förstå var jag befinner mig placeringsmässigt i fältet men det är svårt då banan är fylld med damer både från det olympiska racet men också från stafettlagen. Jag har dessutom ingen aning om Mola är i min klass eller inte. När jag möter Johan, som för övrigt såg helt grymt stark ut, ropar han att jag fortfarande ligger bra till och att jag måste hålla ihop nu. Jobbar på, och tittar för första gången på klockan när jag passerar målområdet för sista gången innan jag nästa gång får springa in där. 15 km säger klockan att jag sprungit hittills och tidsmässigt rätt okej. Men nu tar det emot. Benen är tunga och jag orkar inte hålla upp kroppen så min löpteknik faller ihop. Upplever att jag lufsar fram. Det är helt galet långt bort till sista vändpunkten. Vänder runt och nu är det bara att köra på det sista som finns kvar. Och det är inte så mycket men lyckas öka farten den sista kilometern. Det är riktigt plågsamt. Går i mål efter en löptid på 01:51:42 tim (3/7) och en totaltid på 05:38:15 tim.
Totalt slut och så törstig så det enda jag kan tänka på är att jag måste få i mig vatten. Jag hinner inte återhämta mig ens när Johan kommer och drar mig tillbaka mot målet. Han säger att det är prisutdelning nu och jag kan ha tagit en pallplats. Jag är för trött för att fatta och vill bara stå still ifred i väntan på att mitt illamående ska gå över. Han går och lyssnar och kommer strax tillbaka -Mia, du ska upp på pallen nu! Jag fattar inte riktigt, tar mig fram på darriga och stela ben och uppe på scenen står 1:an och 2:an på plats på pallen. Den tredje är tom. Är den min?! Jag står där lite fånigt och vet inte om jag ska gå upp eller inte. Då vinkar alla på mig och speakern säger -There you are! Mia Fogel from Sweden! Wow, jag har kommit 3:a! Alla gratulerar, jag får en stor plakett i sten i handen och ett kuvert. Segraren tittar på sitt pris och hon har vunnit en resa till Lanzarote! Minns att coachen nämnt att på den här tävlingen så vinner totalsegraren en resa. Jag står alltså inte på pallen i min age group, utan på pallen för damer totalt! (Blev 2:a i min age group) Och i min hand håller jag alltså i en check! Jag har vunnit mina första prispengar! Vilken känsla!
