Det är mycket med det här året som många av oss bara vill glömma. Pandemin skapade rädsla och oreda i hela världen. Allt vi var vana med rycktes undan för oss och ersattes av presskonferenser, hårda kommentarer i sociala medier, outtröttlig jakt på vems fel allt är, handsprit och social distansering. Vi valde alla lite olika sätt att hantera pandemin på, vad som är rätt eller fel kommer vi nog aldrig att få reda på.
För mig har det här året, som helhet, trots pandemin varit så mycket bättre än förra året! Jag kom ur den depression som låg över mig som en våt filt under 2019. Hittade glädjen i fysisk aktivitet igen när jag provade nya roliga träningsformer och idrotter långt ifrån forna prestationskrav och fartreferenser.
OCR (Obstacle course running/racing) – Hinderbana
Hösten 2019 åkte vi till London och jag blev åskådare till VM i OCR. I värsta förhållandena med regn och kyla och brutalt tuffa hinder imponerade de tävlande atleterna på mig rejält. Åkte hem med en nyfikenhet på hur det var att göra dessa hinder och vi letade upp alla de fina hinderbanor som finns runt om i både vår kommun, men också utanför. Några regelbundna besök hos Extremfabriken i Järfälla under vintern ledde till valkar i händerna och rejäla utmaningar för mig som är höjdrädd. Jag utmanade också styrkan i min överkropp på ett helt annat sätt än jag tidigare gjort. Och för att inte tala om min helt obefintliga greppstyrka. Att endast vila med händerna i ett tempostyre på en cykel eller jobba på kontor ger ingen styrka i händerna eller underarmarna. Vi lekte på hinderbanor utomhus under sommaren och senare mer och mer på Ninja Warrior hinder som är min favorit. Det är läskigt, svårt, jobbigt, utmanande och väldigt roligt. Jag tänker sällan att det är ett träningspass, istället mer att vi leker och det går lätt att leka bort flera timmar i Ninjahallen. Det är också väldigt konkret och tydlig hur man utvecklas. Från början kunde jag bara hänga raklång i en stång i endast 6 sekunder innan tyngdlagen tog över och jag föll ner. Men nu kan jag inte bara hänga utan svinga mig igenom monkey bars, romerska ringar och massor av andra riggar, nät, rep och andra utmanade hinder. Det går inte längre att gissa sig till att jag jobbar på kontor om man tittar på mina handflator.
VM i London, oktober 2019 
VM i London, oktober 2019
Vi genomförde en mindre OCR tävling i vårt lag ”Farmor & Farfar med vänner”. Vilken dag det var! Med diverse skavanker i laget gjorde vi vårt absoluta bästa med våra förutsättningar. Vi puschade varandra, skrattade, kämpade och hade otroligt roligt. Och än en gång inspirerades jag av både mina lagkamrater såväl som de grymma medtävlande som visade hur denna sport ska gå till.
Ultimate OCR, lagstafett 
Målgång för Team Farmor & Farfar med vänner 
Ultimate OCR, lagstafett
Traillöpning
Från något jag alltid varit dålig på (svaga fötter) och ogillat, vände det till att bli något jag längtade efter och såg fram emot varje vecka. Tillsammans med en nära vän började jag att springa trail. Vi bestämde att våra skogsturer skulle vara lustfyllda och inte prestationsfyllda. Det skulle inte kännas jobbigt eller kravfyllt. Och framför allt, vi skulle inte riskera att vricka fötterna och skada oss. Så vi började med kortare trailbanor och promenerade mer än vi sprang. Vi njöt av skogen, våra samtal och skrattade åt hur fjantiga vi ibland var när vi gick i långa loopar runt minsta lilla pöl. Varje vecka var vi ute, oavsett väder, från tidig vår och ända fram till jul. I solsken, i regn och i snö. Tillsammans skapade vi en aktivitet som hjärnan och kroppen förknippade med glädje.
Rundorna blev längre och längre och promenadinslagen färre och färre. Vi har varit noga med att fortsätta hålla farten låg och den kravlösa känslan som kommer med det. Min inställning till långpass är nu enbart positiv och fylld med självförtroende. Tillsammans med Matilda kan jag ge mig på vilken distans som helst, jag vet att vi klarar det. Vårt motto har blivit ”Det värsta som kan hända är att vi får en trevlig promenad i skogen”.
Swimrun
Tack vare att jag vågat mig på att springa i skogen provade jag Swimrun under sommaren och upptäckte tjusningen av att fara fram över skog, mark, genom vatten och mellan öar, i endast våtdräkt och skor. Närmare naturen är svårt att komma, man praktiskt taget tuggar på naturen när man försöker ta sig fram genom sjögräset. Här, ute i våra vackra sjöar, långt bort från voltvändningar, tidtagning och sprängande lungor började jag njuta av simning igen. Inställningen var att det fortfarande skulle vara lustfyllt och inte kravfyllt även om jag faktiskt genomförde 2 st mindre tävlingar med min man som lagkamrat. Vi bestämde att vi skulle ha kul och inte bry oss om varken placeringar eller jaga tid. Och det lyckades vi med! Det var riktigt roligt!
Men triathlon då? Jodå, det finns där långt inom mig, en tro och vilja att komma tillbaka igen. Men jag måste ta det i min takt, utan krav. Leka och skratta min väg tillbaka till tävlingsarenan igen. Nu längtar jag till pandemin är över och vi kan börja resa igen. Den första resan blir så klart till favoritön Mallorca där min cykel ivrigt väntar på mig.
