Vätternrundan Sub10.se

Projektet är över! Det har tagit lite tid för mig att få det att sjunka in men jag har njutit av känslan! Känslan av att överträffa. Känslan av att det omöjliga ibland faktiskt inte är omöjligt. Låt mig dela med mig av den till dig.

Efter en realistisk analys av min egen förmåga hade jag ett par veckor före start beslutat mig för min strategi för projekt Sub10.se (Vätternrundan under 10 timmar tillsammans med mitt lag). Jag skulle förbereda mig för att nå vårt gemensamma mål och hänga med så länge det gick. Det troliga var att jag skulle ”hålla” till Jönköping, dvs i 10 mil och där bryta och ta bussen tillbaka till Motala. Jag hade ingen ambition att gå i mål på en annan tid än vår måltid. Jag fick förlita mig på att den lilla träning jag gjort var tillräcklig samt mitt pannben och min rutin för långa och hårda prövningar. Och räckte det inte hela vägen utan bara till Jönköping så skulle jag ändå vara nöjd med det. Vad jag missade att ta med i beräkningen helt var laget! Jag underskattade helt krafterna med att vara en del av ett lag. Jag är triathlet och som triathlet är jag van att förlita mig helt på mig själv. Puscha mig själv, berömma mig själv och lida själv. Den här gången var det ett gemensamt mål med likasinnade och en laginsats. Det var för mig helt avgörande och det som gjorde att jag nådde målet.

Vår starttid var kl 03.34 på lördagens morgon. Solen var redo för sitt skift och tryckte långsamt undan nattens mörker. Den färgade det tunna molntäcket med ett kallt och blått sken som matchade färgen på våra tröjor. Fförväntan dallrade i den vindstilla luften på Motalas torg, där vi väntade på att få starta den 30 mil långa cyklingen runt Vättern. Vi kände kullerstenarna under våra cykelskor, rättade till kläderna och kontrollerade en sista gång att allt satt på sin plats. Vi var redo.

Vi ställde oss längst fram i vår startgrupp och när motorcykeln som skulle leda oss ut ur staden började rulla formerade vi oss i vår laguppställning. Jag intog min plats längst bak i vår klunga där min uppgift var att bara hänga med och inte släppa in någon utomstående i vår grupp. De första fem milen flöt på fint. Jag försökte att inte tänka på hur långt det var kvar utan istället på hur fort vi lade alla kilometrar bakom oss. Med de fina väderförutsättningarna vi hade tjänade vi in värdefull tid som vi skulle behöva till de delar av banan som är lite mer tungkörda med backar och kullerstenar. Vårt första av två planerade stopp var efter ca fem mil. Snabbt ner med byxorna och huka sig ner sig vid vägkanten utan att låtsas om alla de hundratals cyklister som passerade som åskådare till vår kisspaus. Två av våra lagkamrater hade från start valt att släppa vår grupp här och köra vidare själva. Det innebar att vi nu var en slimmad grupp på tio personer med målet att hålla 31,5 km/h runt sjön. Som väntat var det många som ville hänga med bakom oss och vi hade hela tiden en svans av förföljande cyklister, ibland upp till flera hundra.

På vägen ner till Gränna gick det fort. Det lutar nedför och hastigheten var vid ett tillfälle över 50 km/h. Vår klunga hade då legat bakom en större grupp under en längre sträcka och under ett utsatt läge valde vår grupp att göra en omkörning. Detta innebar att vi låg över mittlinjen och in i mötande körbana. I samma stund gör ett lag bakom oss samma val att påbörja en omkörning. Vi fyllde nu helt de båda körfälten, och vi i mitten hade ingenstans att ta vägen mer än att ligga kvar där och be till de högre makterna att vi inte skulle få möte. Jag var livrädd i det här läget och många tankar hann fara igenom mitt huvudet. När vägen sedan smalnar av med hjälp av refuger på båda sidor trodde jag min stund var kommen. Skriken och varningarna om hinder på vägen kom haglande framför oss när vi trycktes ihop på mitten för att samsas om den asfalt som fanns ledig. Det kändes som ett mirakel att det inte skedde en olycka där. Full av adrenalin gapade jag nog några för hårda ord till mina lagkamrater när vi väl hade lyckats samla ihop vår grupp igen.

Framme i Jönköping hade jag inte en tanke på att bryta. Vårt andra planerade stopp var efter ungefär fjorton mil. Där fanns en rastplats för påfyllning av vatten i våra flaskor. Vi hade planerat 12 minuter totalt i stopptid. Slutresultatet blev 17 minuter då vi behövde stanna för att kissa ett par gånger extra.

Foto: Göran Digné

Efter att vi passerat Hjo har man cyklat ca sjutton mil och vid det laget så kände jag att jag verkligen ville hänga med hela vägen in i mål. Efter att ha cyklat så långt helt enligt vår tidsplan ville jag inte bryta. Jag ville inte heller släppa min grupp för att sedan cykla ”själv”. Det skulle inte göra mindre ont, bara ta längre tid. Jag ville inte heller sluta att vara en del av det grymma laget som slet så hårt för varandra. Så här långt in i loppet så kändes det i hela kroppen. Benen började bli stumma, nacken stel och bröstryggen kändes om den gått av. Mina handflator ömmade, fingrarna värkte och känslan i rumpan behöver vi nog inte gå närmare in på.

Mina lagkamrater med lagkapten Göran Digné i spetsen var helt fantastiska! De gjorde hela jobbet. Fina förningar, stabila växlingar och höll både farten och humöret uppe. De säkerställde att alla var med hela tiden, särskilt vi där bak i ”caféet” som mot slutet fick hojta ”Lucka!”, ”Tagga ner!”, ”Håll ihop paren!”, allt oftare. Det var en imponerande syn att ligga där bakom och se deras insatser och hur bra dom arbetade tillsammans för att vi alla skulle nå vårt mål. Vi blev tyvärr vittne till ett flertal krascher och olyckor längs med vägen. Ambulanser och räddningspersonal hade en hektiskt dag vilket inte är särskilt ovanligt under detta dygn. Vi hade turen på vår sida men också ett lag som tränat och pratat ihop sig för att göra cyklingen så säker och trygg som vi bara kunde göra.

Min cykeldators batteri räckte bara de första tjugo milen. Därefter körde jag lite i blindo, utan vetskap om hur vi låg till eller hur fort vi cyklade. Självklart hade vår lagkapten med flera av lagkamraterna full koll. Och jag visste nu att vi hade goda möjligheter att nå vårt mål om vi bara fortsatte i samma fart och höll oss ifrån incidenter. Sista milen ville jag bara att allt skulle vara över. Varje del i min kropp värkte, även de mest konstiga ställen. Det kändes som om mina fotsulor hade lossnat från skelettet och åkte runt i mina skor som lösa sulor.

Jag slappnade inte av förrän vi gjorde den sista vänstersvängen till målrakan inne i Motala. Nu visste jag att det skulle gå vägen! Vilken tid vi skulle nå hade jag ingen som helst aning om. Klarade vi vårt mål precis eller hade vi marginal? Rörd av stunden och lyckan av att ha klarat det jag inte trodde, fällde jag några tårar som rann längs mina kinder, samtidigt som vi passerade mållinjen till publikens applåder. -Vad blev tiden?, frågade jag min lagkamrater. -Nio och tjugosju!, ropade någon glatt.

Resultatet i siffror:

  • Totaltid: 09,27 timmar
  • Distans: 297 km
  • Stopptid totalt: 17 min fördelat på 4 tillfällen
  • Rullsnitt: 32,3 km/h

Tack bästa Göran Digné för coachningen av laget mot vårt mål! Och tack bästa Sub10.se för att ni lät mig ”åka med”!

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *