Det är svårt att hålla igång en blogg som handlar om vägen till ett högt ställt mål när motgång efter motgång avlöser varandra. De senaste årens blogginlägg känns som en enda lång klagan och det minskar lusten att skriva. Men min ambition med den här bloggen från början var att jag hoppades på att kunna inspirera andra i sin strävan att nå sina mål. Så nu tänker jag återuppta mina inlägg och inte bara skriva om motgångar. För även om de ibland är svåra att upptäcka så finns där också framgångar. Jag måste lära mig att se dem bara.
Jag har inte kunnat acceptera att allt som hänt under de senaste åren, framför allt denna vårens händelse (se tidigare blogginlägg ”Ska jag dö nu?”), tagit all tidigare fysik ifrån mig. Jag trodde länge att det ändå fanns någon form av grund som jag kunde stå på, jag har ju trots allt varit i en väldigt bra form och jag körde ju nyligen Vätternrundan. Och med det mindsetet försökte jag träna igång mig själv igen. Men så var det inte. Det fungerade helt enkelt inte. Jag har inte längre den grunden, inte heller den energin och återhämtar mig väldigt långsamt. Min ämnesomsättningen har satts ur spel och sömnsvårigheter gör mig ständigt trött.
När jag ser mig själv i spegeln känner jag inte igen kroppen jag ser. Och det jag ser gillar jag definitivt inte. Nu menar jag inte enbart utseendemässigt utan också den funktionella delen. Den del som gör mig stark och energifull. Allt jag gör jämför jag med min gamla kropp. Hur den såg ut och vad den kunde göra förr. Jag måste sluta tro att den döljs där bakom den nya kroppens större och slappare former, och sluta tro att den kan göra sånt som den tidigare kunde. För alla dessa falska förhoppningar gör mig deprimerad och får mig att träna fel. Istället har jag bestämt mig för att göra slut med den. Sörja att den är borta och acceptera mitt nya utgångsläge. Sluta jämföra mig med mitt gamla jag och istället börja jämföra mig med de förutsättningar och den kropp jag har nu. På så sätt kommer jag att kunna se utveckling igen, och utveckling är för mig lika med framgång. Det här är lättare att säga än att göra och det kommer nog att gå lite upp och ner.
Sedan jag har börjat accepterat mitt utgångsläge känns det lite bättre. Jag har bestämt att jag inte ska sätta upp några tävlingsmål förrän jag känner att jag har en kropp som kan klara av den hårda träning som krävs för mig för att kunna tävla. Min träning nu består i att hitta kontinuiteten igen. En klubbkompis till mig (tack Camilla!) presenterade mig för konceptet ”Runstreak” som innebär rörelse varje dag. Målet är att springa minst 1,6 km eller 20 minuter varje dag. Hur långsamt man vill. Jag har valt att springa som minst 20 min och 3 km per dag och idag har jag gjort detta i 40 dagar! Det har inte varit några lätta 20 minutrar. Blytunga ben och hög puls trots att jag sprungit så långsamt det går. Efter 30 dagar så gjorde jag en förändring, måndagens löpning består nu av intervallträning med klubben där jag anpassar min insats till vad jag klarar och inte låter det bli för hårt. Och så springer jag distans en dag i veckan. Min distans är uppe i 9 km och i jämförelse med min nya kropp så är detta en stor framgång! Och på en vecka så blir det mer löptid än jag faktiskt någonstans haft. Förra veckan adderade jag styrketräning. Jag kör nu 4 styrkepass i veckan, två överkroppspass och två underkroppspass. Styrketräning har aldrig varit min grej och är inte det nu heller. Men jag inser vikten av den och har därför tagit hjälp av en fitnesscoach för att få den gjord på ett bra sätt. Hur länge jag kommer träna så här vet jag inte. Jag går på känsla och kommer inte tillföra någon mer träning förrän jag blivit starkare.
Så, farväl till min starka gamla kropp, må du vila i frid. Och så säger jag hej till min nya kropp, låt oss se vad vi två kan åstadkomma!
