miafogel.com

Ännu en förkylningsvecka har passerat. Bestämmer mig för att jag känner mig lite bättre. Har ju inte tid att vara sjuk längre. Blev påmind också om att det är bara drygt två månader kvar till Ironman Mallorca 70.3. Två månader! Och här ligger jag i soffan helt ur form! Och inte bara det, har ju massor att göra innan avresan! Det gör ju inte att stressen i mig minskar direkt och jag vet att stressen gör att jag inte blir frisk. Lite moment 22 alltså. Jag har mest jobbat denna vecka, ännu ingen träning alltså förutom idag då jag var på Bosön igen med Team Snabbare. Så grymt rolig träning. Vi körde 4×800 m löpning på banan i par där en sprang medans den andra fick köra styrkeövningar och så byttes vi av. Jag joggade bara och körde lätt på styrkan. Skönt att få röra lite på sig!

Men helgen har varit tung och mitt hjärta blöder av saknad. Lämnade mina älskade katter hos min pappa i Västerås, där de ska bo medans vi är utomlands. De fann sig bra tillrätta hos honom och jag vet de kommer ha det bra, men det skar i hjärtat att ta farväl och åka därifrån. Jag har aldrig varit utan mina katter så länge och jag har levt med katter i nästan 20 år. Saknaden är enorm!

Så efter ett sista hjärtslitande farväl lämnade jag Västerås med tårarna rullande nedför kinderna och åkte hem till ett tomt hus. Här hemma väntar nu en sista intensiv arbetsvecka innan jag förhoppningsvis kan börja slappna av och inse vad det är jag snart ska göra. Mycket snart.

Tack till bästa far och mor för att ni ställer upp och tar hand om min lilla speciella familj! ❤️

Går in i min tredje förkylningsvecka nu så nån träningen har det inte blivit. Istället går alla förberedelser inför ledighet och resa på högvarv. Jobbet suger mest energi just nu. Avklarat en tung vecka och går nu in i överlämningsfasen. Min vikarie började idag vilket känns riktigt bra. Hemma har vi röjt lite i huset för att skapa plats till vår hyresgäst och så har katterna fått sig ett bad så de är rena och fina till sin flytt. Min fantastiska pappa kommer att ta hand om dem, så även om det känns tungt att skiljas från dem så vet jag att de kommer få det toppenbra hos honom. De kommer att flytta nu till helgen och med det så är den sista stora pusselbiten lagd.

Katt Spa

Om bara två veckor åker vi till Mallorca för 3 månaders träning!  Jag får många frågor nu om hur det känns och om jag är laddad. Jag har nog inte riktigt vågat tro på att det kommer bli verklighet så det känns inte så mycket ännu. Men jag ser fram emot att få komma i form igen, få känna mig stark och snabb. Få susa fram på cykeln bland apelsinodlingarna med magi i benen och ett leende på läpparna. Känna hur det hisnar i magen under nedförskörningar och låta mig bländas av Mallorcas vackra vyer. Jag vill känna den där lättheten i löpsteget och njuta av styrkan i mina simtag. Fram tills dess  fortsätter jag förberedelserna och försöker bli av med denna envisa förkylning som kopplat sitt grepp om mig och gjort mig till en tung och seg soffpotatis. Det skadar nog inte att drömma sig bort lite så länge.

Coach Andreas Lindèn drillade mig i kurvteknik inför Ironman Mallorca

Längtar till fikat ute vid Cap Formentor

Förra veckan var en rätt kass vecka. Började måndagen med att informera coachen om att jag hade ont i halsen. Det halsonda utvecklade sig till en förkylning a la mancold. Har varit typ döende. Ni män förstår säkert hur jag menar. Har också jobbat för mycket och varit den hemska kollegan som sitter på jobbet och smittar alla andra (Förlåt!) Dagen närmar sig till min vikarie kommer och jag ska börja lämna över mitt jobb. Minst sagt stressande, sjukt mycket som ska hinnas med innan. Träningen då? Nej, inte en meter eller ens en ynka minut har jag tränat på hela veckan. Nu är jag inte en sån som får tuppjuck av att inte träna på en hel vecka. Men däremot avskyr jag känslan av att vara otränad.

Nu ska jag sluta med min klagosång. Den här veckan har börjat lite bättre. Är fortfarande förkyld men mår lite bättre. Varit i skolan ikväll på min spanskakurs och det var riktigt roligt. Roberto, vår spansklärare tvingar oss att försöka prata spanska fast vi inte kan och det kan bli en hel del skratt i vår lilla grupp. Vi skrattar inte åt varandra utan med varandra för vi kämpar alla med att få orden i rätt ordning och chansar ibland hej vilt.

Kvällen avslutar jag med en anmälning till Ironman Malaysia. Tänk hur ett litet bekräftelsemail med rubriken Registration confirmation for Ironman Malaysia kan få det att pirra i kroppen! Och nu är det bara några veckor kvar tills jag kan lägga all mitt fokus på att träna till just detta race!

Bitarna börjar falla på plats. Starten på den här bloggen är ännu ett steg mot att förvandla dröm till verklighet. Den kommer främst att handla om mitt äventyr och min väg mot mitt mål, att kvala in till Ironman World Championship på Hawaii. Här kommer jag skriva om hur det är att, som medelålders tant, träna på heltid, bo utomlands långt från vänner och familj. Om utmaningar, lycka, glädje, misslyckande, trötthet och förtvivlan. Om ca 6 veckor lämnar jag tillfälligt mitt jobb och Sverige och tillsammans med min man så åker jag till Mallorca. Under åtta månader kommer vi att leva vår dröm. Om allt går som det är tänkt så kommer det här snart att vara min utsikt från sovrummet.

Att starta den här bloggen och tala om för er alla vad jag vill och har för mål är rätt långt utanför min komfortzon. Jag är en person som är rädd för att misslyckas. Det har jag alltid varit. Ibland ger jag upp innan jag ens har försökt just för att slippa uppleva ett eventuellt misslyckande. Jag vet att det är någonting jag måste ändra på om jag vill nå mina mål.

På gymmet på mitt jobb har jag skrivit en mening på väggen som ska få mig tillbaka på banan när jag tvivlar på mig själv och min förmåga. Som en påminnelse – Ingenting är omöjligt, bara olika svårt! Jag hoppas ni vill följa mig på vägen!