Prestationstress och oro

Det har varit lite tyst från mig här på bloggen sedan tävlingen i Vansbro. Efter racet gick luften ur mig lite. Vi blev kvar i Dalarna hos min mans syster och man och jag njöt av skogspromenader, gott sällskap och lycka efter min snabba cykling.

Hemma igen började jag analysera och grubbla. Med delmålet uppnått så tittar jag efter nästa och där finns inget mer än ”Det stora målet” och det blir uppenbart hur långt jag har kvar att nå dit. Trots att jag kapat 20 min på min cykeltid på medeldistans ligger jag lika mycket efter tjejerna som tar pallplatserna. Det är mycket! Och det är trots allt inte så lång tid kvar nu. Om fyra månader måste jag vara den som korsar mållinjen först i Malaysia om jag ska kunna få min efterlängtade plats till världsmästerskapet på Hawaii. Så hur bra kan man bli på bara fyra månader? Själv tycker jag det är för kort tid kvar och mycket som ska hinnas med i min utveckling innan dess och jag kan inte låta bli att känna en viss stress. Min coach säger -LUGN Mia, lita på mig! Och visst litar jag på honom, men en bra coach räcker tyvärr inte för att nå stjärnorna. Om det hade gjort det hade jag redan varit på Hawaii för länge sedan. Det är ändå jag själv, min kropp och min inställning som måste ha det som krävs.

Jag har också haft en lite för lång post-race kropp, en dålig kombination med prestationstress och pms och hade svårt att få igång kroppen i hård träning igen. Hemma i Sverige finns också så mycket annat som distraherar och det blir en utmaning i att behålla fokus på den träning som ska göras och den viktiga vilan där emellan. Men nu är jag igång ordentligt. Håller kroppen skadefri och stark i gymmet. Underhåller simningen genom hårda simpass i vår fina utepool som ligger bara ett par km från där jag bor. Och så klart så fortsätter den hårda träningen på cykeln. Jag kör numera fyror istället för åttor, dvs stenhårda intervaller på 4×4 min med kort vila på 2 min. Dessa kör jag nu på platten och det är så mycket svårare att få höga wattsiffror utan att ha branta och långa backar att trycka i. Löpningen har jag mest tassat runt på lite längre distanspass. Från och med nästa vecka sätter vi in krutet i löparbenen och det är något jag ser fram emot! Jag kommer gå in och jobba under de kommande tre veckorna nu vilket kommer förändra tillvaron en del. Jag hoppas jag klarar att bibehålla energinivån i träningen ändå.

Jag har några spännande saker på gång också! Har beslutat mig för att uppgradera mig och ge mig själv ännu bättre förutsättningar till en snabb cykling i Malaysia. Så en ny cykel är nu beställd och förhoppningsvis hinner jag få hem den i tid så jag kommer kunna ta den med mig till Thailand och det sista träningsblocket inför Malaysia. Jag kommer naturligtvis att presentera den här sen på bloggen, men först när den anlänt.
Trots att jag ser fram emot en ny cykel så smärtar det mig lite att behöva skiljas från min grymma Specialized. Den har varit min trogna vän sedan 2011 och vi har upplevt så mycket tillsammans.