Vilken tävling! Har jag gjort det här förr? Ja, det har jag! Har jag sagt att jag inte kommer göra om det? Ja, det har jag! Har jag gjort om det ändå? Ja, det har jag! Är jag förbaskat nöjd med att jag gjorde det? Ja, det är jag! Sjukt nöjd!
Jag syftar alltså på att tävla i förhållanden som lördags – ösregn och kyla. Mina sämsta tänkbara förhållanden. Väderleksprognosen sa redan en vecka innan race day att det skulle bli riktigt mycket regn hela dagen och tyvärr så stämde det. Då vi bor mitt i tävlingsområdet kunde vi unna oss lyxen att gå upp senare än man normalt brukar göra inför ett sånt här race så väckarklockan ringde inte förrän kl. 06.00. Regnet öste ner utanför fönstret. Klädde på mig tävlingsdräkten och överdragskläder, åt frukost och sen gick jag ner till växlingsområdet som låg bara på gatan ovanför våran. Den annars så sköna stämning som brukar vara där fanns inte. Alla gjorde snabbt det dom skulle göra i regnet, de flesta redan klädda i våtdräkt. Själv så kontrollerade jag mina påsar med utrustning (bikebag och runbag), placerade mina flaskor fyllda med sportdrycken på cykeln och pumpade däcken. Sen gick jag tillbaka hem och bytte om till våtdräkt och gick sedan ner till simstarten. Jag värmde upp genom att polosimma några intervaller och sedan hitta in i farten. Kändes riktigt bra. De stängde för uppvärmning kl 07.50 så jag gick upp lite före och letade upp startfållan. Ironman har börjat med rullande start för oss age grouper. Det innebär att i stället för en masstart där alla deltagare rusar i vattnet på en enda given startsignal så är vi indelade i startgrupper efter vilken tid man tror själv att man kommer simma på. Man går in i sin fålla och står lugnt i kö tills man når fram och där leds man in på fyra led och släpptes iväg fyra och fyra. Starten går alltså så fort jag passerar över startlinjen som är en matta som registrerar mitt chip jag bär på fotleden. Detta innebär att det blir väldigt utspritt fält och en mycket lugnare och behagligare simning. I fållan hittar jag Johan och så dyker även både Matilda och Björn upp och sen också Desiree. Märkligt hur man bland hundratals personer i våtdräkt och samma färg på simmössorna lyckas mötas. Vi önskar varandra lycka till sen stoppar jag i mina öronproppar och går in i min egen bubbla. Jag behöver skärma av mig från omvärlden innan start, hitta lugnet och fokuset. Jag är inte nervös, vädret har tagit udden av tävlingsglädjen och även uppladdningen. Saknar den känslan, men också skönt att slippa den. Kl 07.55 startar herrproffsen och fem minuter senare damproffsen. Jag hör startskotten men ser ingenting då det är fullt med folk framför mig och strandkanten. Jag börjar frysa där i regnet, mina nakna fötter blir kalla och stela av att stå i den kalla och våta sanden och bara vänta. Jag hoppar lite för att få upp lite värme. Kl 08.10 börjar den första startgruppen gå i och det tar säkert ytterligare 10 min innan min grupp får köra igång. När jag är längst fram och släpps igenom springer jag snabbt i vattnet. Äntligen är vi igång!
Det annars så klara och vackra vattnet är grumligt och fullt med havsgräs, alger och sand som virvlas upp av alla simmare. Det smakar också lite dy och luktar unket. Jag simmar på ordentligt och börjar simma om folk. Jag håller insida, så nära bojarna jag kan. På så sätt får jag den närmaste vägen samt fritt vatten mellan bojarna. Vattnet blir mycket bättre när vi kommit ut en bit. Banan går som ett upp och nervänt U där vi håller högervarv, dvs simmar medsols. Jag passerar hela tiden andra simmare och ibland råkar jag också simma över nån som håller en mycket lägre fart än startgruppens 30-34 min som jag valde. Konsekvensen av att ställa sig i fel startgrupp kan bli rätt brutal. Jag simmar hårt och det känns fantastiskt bra. Rundar vändbojarna och tänker att detta var den mest händelselösa simning jag varit med om. Då helt plötsligt ser jag några maneter, vilket jag aldrig gjort förr här och dom blir bara fler och fler. Jag ogillar starkt maneter. Känner hur det bränner till på ena foten. Satan! De jävlarna bränns ju också! Och så befinner jag mig i ett stort stim av brännmaneter. De bränner mig på händerna och fötterna och jag blir lite orolig för att få en i ansiktet. Funderar om det kan vara farligt. Det enda jag kan göra är att simma vidare. Så jag simmar på hårdare. Jag kryssar fram som en torped mellan maneterna och alla simmare som också verkar få lite panik där ute. Tackar våtdräkten för skyddet på resten av kroppen där jag ser hur otäckingarna glider över hela mig och snart är jag förbi och antalet maneter tunnar ut tills jag inte ser fler. Det svider lite på fötterna men jag tänker inte mer på det. Siktar mot land och snart är jag inne och kan börja resa mig upp och springa mot växlingsområdet. Tittar upp mot vår balkong och vinkar till Eva som står där och hejar. Ser också coachen i vimlet. Simmade på 33,12 min och kommer upp som 10:e dam i min AG.
Växlingsområdet är megastort och det är en bit att springa dit. Hugger min påse och klär på mig så snabbt jag kan. Jag tar förstås evigheter på mig då jag valde att klä på mig allt (cykeltröja, ben, ärmar och regnjacka) men jag bryr mig inte om den tidsförlusten. Regnet öser ner. Kommer ut på cykeln och börjar trampa på. Vid rondellen i Pollenca hör jag en bekant skånsk röst som ropar mitt namn när jag passerat. Förstår att det är Ekströmmarna och höjer en hand till hälsning. Starkt av dem att stå ute i regnet och kylan och supporta och jag förstår inte hur de ens lyckades se mig. Från den sista rondellen har jag kört flera intervallpass upp till toppen på träning och jag har planerat att gå lika hårt denna gång. Kör på och bygger upp kraft och fart tills jag når in i roten av backen. Det regnar oavbrutet och jag måste ta bort visiret på min hjälm då jag inte längre ser någonting genom det. Kör så hårt jag kan men har svårt att nå de där sista wattalen i regnet som sänker min motivation. Jag blir såklart omkörd av många men kör också om en del. Mitt i backen tappar en framförande kille något och stannar. Killen bakom honom var såklart inte beredd på det och kör rakt in i honom. Jag får bromsa hårt och hinner precis stanna och lyckas klicka ur foten ur pedalen och undvika att välta. Alla tre svär högt. Jag får starta om, vilket inte var helt lätt då vi befann oss i ett brant parti. Tappade lite rytm men jobbar på och når efter en stund toppen av Col de Femina (efter 7,5 km klättring). Regnjackan håller mig faktiskt hyfsat torr på överkroppen men redan i de kortare nedförskörningarna här uppe i bergen börjar jag frysa. Får jobba på uppför en bit till innan jag når den sista toppen, Col de sa Batailla. Det är nu min stora fasa börjar. 8 km nedför med,många serpentinvägar på de snorhala vägbanorna. En kille framför mig kör för fort in i en av de första kurvorna, bromsar och får kast på cykeln. Han lyckas rädda situationen men hinner få ännu ett kast innan han fått kontroll. Mitt hjärta rusar. Jag känner denna backe väl nu och det ger ett visst lugn och självförtroende. Jag tar det lugnt, väldigt lugnt och försiktigt hela vägen ner. Ser rester av hur folk gått omkull i kurvorna och det ligger många solglasögon utspridda över vägarna. Min Garmin visade på 8 grader bara så det var inte konstigt att jag frös så jag hackade tänder på väg ner. Såg en tunn liten tjej i bara tridräkt som skakade så mycket så jag trodde hon skulle skaka omkull på cykeln. Kände mig rätt nöjd då med mitt klädval. Hade väldigt lång bromssträcka innan bromsarna tog vilket gjorde mig fegare än vanligt. Mycket vatten och carbonhjul är inte den bästa kombinationen. Mina bromsbelägg är rätt nya men kanske finns det bättre och sämre belägg att välja på där ute på marknaden?
Väl nere i Caimari var jag så stel och kall i musklerna att det var svårt att köra på ordentligt. Körde på hårt där det var rakt och platt och då bombade jag om många. Min vän Björn passerade mig och hejade glatt, två gånger! Jäklar, honom ville jag ju hinna före i mål! Jag har en egen liten hemlig tävling mot Björn och sist vi tävlade ihop på en halv ironman så slog han mig med bara 19 sekunder. Försökte hålla farten uppe sista biten hem men det var svårt och mycket folk i vägen. Växlar in efter en cykeltid på 03,24 tim och har då tappat 10 placeringar.
Tar av mig alla de blöta kläder utom armvärmarna, tar på mig keps och tar mina två miniflaskor jag förberett med den energi jag kommer behöva under löpningen. Känns så klart stelt i början men det känns så skönt att få börja springa och få igång värme och aktivitet i musklerna. Att springa i regn har jag egentligen inga problem med och jag har planerat att springa så hårt det bara går trots avsaknad av långpass och fartpass. Får syn på Björn i första vätskestationen och passerar honom i det tysta. The game is on! Jag hade hoppats på att få ett längre försprång då jag vet att han springer bättre än mig men han simmade och cyklade alldeles för bra så nu var vi där ute på löparbanan samtidigt. Nu är ju den här fighten inte viktig på riktigt då vi inte alls tävlar i samma klass, det vet jag ju. Men den ger ett kul och inspirerande inslag och ger mig den mentala styrkan att puscha mig själv hårdare. Nere efter strandpromenaden blir jag påhejad av supportergänget och strax efter hör jag även hur de ropar Björns namn. Ha ha då ligger han där strax bakom och jag ger mig fan på att han har full koll på mig. Mycket riktigt, efter en stund kommer han och säger -Hej Mia! med alldeles för glad röst och alldeles för stort leende. Jaha du tänker jag, vi ska spela oberörda och visar upp en så neutral min jag klarar. Vi springer bredvid varandra en stund, coachen ser oss och hejar. Björn försöker prata lite men jag har inte luft över så han tassar iväg och jag låter honom göra det. Kan inte göra så mycket mer än hålla min fart. Men jag släpper honom inte och ser att han stannar till vid vätskestationerna för att förse sig med vätska och energi. Jag gör inte det och smuttar på min starkt blandade Umara i farten och vinner några meter på honom. Banan ska springas 2,5 varv och är pannkaksplatt.
Regnet fortsätter och banan är full med stora vattenpölar då vattnet inte hinner undan. Jag får mycket hejarop längs vägen av både kända och icke kända människor. Särskilt är det många svenskar längs med vägen och de ger mycket av sin energi när de ser oss svenska tävlande. Är imponerad av hur pass mycket folk det ändå var ute där i regnet. Vår egna fantastiska supporterskara gjorde ett grymt jobb och coachen supportade alla sina tävlande adepter hela dagen. Vid 16 km började det ta emot ordentligt och jag hade inte sett Björn på länge och tänkte att han sprungit ifrån mig och jag började tappa fart. Då dyker coachen oväntat upp och säger att Björn bara är 100 m framför mig och att jag ska slita mig ikapp. Det ger mig extra kraft och motivation och jakten är nu i full gång. Jag pressar mig lite extra och får upp farten igen. Är riktigt trött nu men ser att jag kommer ikapp andra tävlande som jag haft framför mig under större delen av löpningen och det ger ännu mer kraft. Öser på sista biten på strandpromenaden som går förbi vår lägenhet och bort mot målet.
Ger allt jag har och springer nu om hur många som helst. Har tunnelseende förbi vår lägenhet och hör mitt namn men ser allt som i dimma. Svänger av höger och in på den röda mattan och upploppet. Paul Kaye (Mr Ironman voice) står där och möter mig med näven redo i en high five. Passerar mållinjen på 19:e plats av 96 startande damer i min AG med en totaltid på 06:07:37 tim. Och jag är helt färdig. Benen nästan viker sig. Får medaljen runt halsen och försöker få världen att sluta snurra. Vilket race!
Jag är riktigt nöjd med min prestation. Simmade hårt på en bra tid och sprang hårt på en fullt godkänd tid för vad jag är tränad för. Och som dessutom var aningen bättre än Zell am See som jag avslutade förra säsongen med. Överlevde cyklingen och satte en bra tid uppför berget (min näst bästa). Är överraskande glad och nöjd över min slutplacering i ett sånt stort och starkt startfält. Var väldigt många som bröt och ovanligt många som valde att inte ens starta. Och som vanligt så känns det alltid fruktansvärt bra efter ett race med förhållanden som detta hade. Så denna gång ska jag inte säga ”jag ska aldrig tävla i sånt här väder igen”, för det vet jag att jag kommer att göra! För känslan efteråt är bara så mäktig! Lite som mitt motto ”Ingenting är omöjligt, bara olika svårt”
Stort tack till Eva och Thomas, Madde och Paul, Åsa, Karolina, Anne och coach Andreas för supporten på plats! Vilken insats!
Kampen med Björn då? Jo, jag förlorade den igen. Han kände sig jagad och höll undan på löpningen med mindre än en minut. Så tack Björn för en bra pacing, men nästa gång … då jäklar!
4 kommentarer till Race rapport Ironman 70.3 Mallorca