Nu har jag sprungit varje dag i 150 dagar. Känns nästan lite overkligt. Det går fortsatt bra, även om jag har haft några dippar med förkylningar som bromsat upp min väg tillbaka. Jag har fått frågan några gånger hur jag kan hålla min runstreak när jag är förkyld. Jag har tack och lov hittills inte haft hög feber eller halsont för då skulle jag nog välja att bryta. Men en vanlig förkylning springer jag mig igenom. Dessa dagar så springer jag väldigt, väldigt långsamt och kortast möjligast. Med en kropp som numera är van vid rörelse varje dag så blir belastningen av en långsam och kort jogg väldigt låg. Kommer jag bli en bättre triathlet av min runstreak? Nej, inte direkt. Men om den hjälper mig att hitta motivation och därmed förbereda min kropp för triahtlonträningen igen så ja, troligtvis!
Tyvärr tappade jag bort min styrketräning på vägen. Har väldigt svårt att motivera mig för att träna styrka trots att jag vet att jag så väl behöver det. Vet inte riktigt vad och hur jag ska träna och tycker det är skittråkigt helt enkelt. Men däremot så har jag hittat vägen till simhallen igen. Ett par gånger har jag varit nere på klubbens träningar och känt på vattnet. Som väntat så är det segt som sirap och jag saknar både kraft och uthållighet. Men det har ändå varit glädje i passen jag har gjort. Mycket tack vare mina fantastiska klubbkompisar som ger både motivation och många goa skratt. Underskatta aldrig kraften av gemenskap!
Ännu är min tävlingskalender för nästa år tom. Om den kommer att fyllas eller inte kan jag inte svara på. Inte förrän jag är tillbaka i full träning igen. Med full träning menar jag, när jag åter tränar de tre grenarna igen och kroppen är med på det. Planen är att nu lägga till simningen och till våren cyklingen.
Jag kommer att avbryta min runstreak när de andra grenarna börjar ta plats i träningsschemat igen. Till dess så fortsätter jag att springa! Run Forrest, run!
