Nu går jag in i en lättare träningsperiod för att förbereda mig på Ironman 70.3 som går här i Port d’Alcudia nästa helg. Det är en längre distans och en mer passande distans för mig. Det är en halv ironman vilket betyder 1900 m simning, 90 km cykling och 21 km löpning. Vi bor i princip mitt i tävlingsområdet så det känns smidigt nära. Denna gång är det inte en träningstävling. Eller på sätt och vis är den ju det då den är en del i upplägget mot Ironman Malaysia då jag kommer testa av utrustning, nutrition och ansträningsnivåer. Men vad jag menar med att den inte är en träningstävling är att jag kommer tävla fullt ut på den och förbereda mig ordentligt till den. Framför allt så planerar vi träningen så jag kommer vara hyfsat utvilad och stark till starten.
Vi har också hunnit med lite socialträning med några vänner som anlänt, b la en cykeltur till Formentorbacken i solnedgång. Magiskt!
Igår körde jag mitt sista tunga träningspass innan raceday. Det blev ett varv (90 km) på cykelbanan där tävlingen går. Hyfsat lugnt förutom i backen där jag gick hårt. Den intervallen är 20 km lång. Jag börjar att köra redan i den sista rondellen i Pollenca. Därifrån är det en sträcka på ca 6,5 km som lutar så där retsamt lite så man inte riktigt förstår varför det går så segt för man tror man kör på platten. Jag går inte stenhårt därifrån men bygger upp fart och puls ordentligt tills dess att backen börjar och det riktiga jobbet ska göras. Backen är uppdelad i två delar, eller rättare sagt två toppar. Först är det den tyngre delen, den upp till första toppen, Coll de Femina. Dit är det ca 7,5 km med en snittlutning på 5,5%. En rejäl backe alltså. Det är magiskt vackert, det vet jag då jag har kört här många gånger förr, men nu när jag ska gå hårt så fokuserar jag bara framåt, uppåt och på att hålla tryck i pedalerna och pulsen hög. Stirrar på min cykeldator, som visar mina värden, kontrollerar att jag jobbar ordentligt och inte latar mig. Jag manar på mig själv, säger till mig själv att det ska kännas så här. Det ska vara jobbigt. Det ska göra ont i musklerna. Vet också att coachen kommer kunna se efteråt hur väl jag skött mig eller latat mig. Det är också något som driver mig vidare. När man nått den första toppen blir det ett parti av nedför, platt och uppför i en blandning som är både skön men också där jag har svårt att hålla intensiteten uppe. Den sträckan är ca 6,5 km med bara en snittlutning på 0,7 %. Igår körde jag bra uppför och belönades med ett nytt personbästa med över 6 minuter. Jag nådde toppen efter 61 min. Ett stort framsteg sedan ett par veckor tillbaka!
Nedförskörningen kändes rätt bra också, var bara 4 sek från mitt personbästa på tempocykel och är mycket tryggare nu. På onsdag ska vi ta bilen bort och upp till toppen för att jag ska få träna på nedförskörningen. Cykeln nedför och bilen upp alltså. Tre gånger. Ska bli grymt bra! Och då jäklar ska jag väl ändå kunna putsa min tid rejält även nedför.
På måndag stängs delar av vägen av ovanför där vi bor för att Ironman kommer och förbereder för växlingsområde. Helt galet hur lätt de bara stänger av en stor väg så där i en hel vecka! Ser fram emot veckan mycket! Hela staden kommer invaderas av triathleter och stämningen kommer bli så där bubblande av nervositet, spänning och glädje! Dessutom kommer ett helt gäng av mina favoritpersoner ner också för att tävla och supporta. Längtar så mycket efter dom alla!
