Det går bra nu!

Nu är jag inne på min andra arbetsvecka utav tre. Alltså på mitt riktiga jobb, det som jag normalt gör på dagarna när jag inte leker triathlonamatör på heltid. Jag var lite orolig inför de tre veckorna som jag skulle jobba att det skulle bli svårt att behålla fokus och energi till träningen. Men det har gått bättre än väntat. Träningen är så klart anpassad efter att jag jobbar nu på dagarna så volymen är lägre då passen är kortare men också hårdare. Jag jobbar hårt på att öka min syreupptagningsförmåga och förutom fortsatt hårt arbete på cykeln har jag nu också äntligen fått börja jobba med min löpning. Passen jag kör görs på löpbandet och består oftast av 4×4 min löpning med en lutning på 5-6% i en fart som jag med nöd och näppe klarar av att hålla. Intervallerna är bara hälften så långa än de jag körde på Mallorca så det känns mentalt lättare med ”bara” 4 minuter istället för 8 lååånga minuter. Och det går riktigt bra! Jag har fått ett delmål av coachen att nå och det är väldigt inspirerande och jag motiveras av att se att jag kommer närmare hela tiden. Jag kör intervallpassen flera gånger i veckan så jag hänger en del i mitt gym på jobbet. Här är jag oftast själv och kan köra på med min musik på högsta volym, svettas, gråta och hulka, utan att någon ser. När jag sedan också efter ett lyckat pass, lite fånigt jublar och sträcker armarna i luften som om jag vunnit OS-guld, då är jag också lika glad att ingen ser. Men så är det för mig, jag tar varje pass lika allvarligt och jag är en känslosam person. Jag lämnar sällan ett träningspass med en neutral min i mitt uttryck.

Min cykling har faktiskt fortsatt att utvecklats, trots min dipp och oro i mitt senast inlägg för nån vecka sedan. Jag kör samma pass på cykeln som på löpningen, 4×4 minuter stenhårt. Jag kör mina fyror på samma bana varje gång, en lång rak landsväg som är hyfsat platt och med få störningar av trafik. Två intervaller bortåt och sen två intervaller hemåt. Kanske inte det mest stimulerande men jag behöver så få störande moment som möjligt så att jag bara kan fokusera på att köra så hårt jag bara kan. Har också ett nytt delmål här och strävar efter att nå högre wattal för varje gång. Och nu händer det saker! Det börjar gå riktigt fort på cykeln och jag bara älskar det!

I min triathlonklubb, Väsby SS Triathlon, så kör vi varje år en tempocup. Vi kallar den för Syratomten (ett gammalt namn den fått bl a från vår tidigare maskot ”Tomten”). Vi kör på samma tempobana varje gång, runt sjön Fysingen i Upplands Väsby. Banan är 19 km lång. Vi har en poängräkning där du får poäng för tex deltagande men också för snabbast tid i din klass (herr, dam, junior) för varje tillfälle. Cupen sträcker sig genom hela säsongen och avslutas med en final i början av september. Så ju fler tillfällen man är med desto fler poäng. Vi startar med ca 20 sek lucka och i fallande startordning så den snabbaste cyklisten startar sist. På så sätt får alla någon att jaga samt att alla kommer i mål i stort sett samtidigt. En del kör på sin racercykel i vanliga cykelkläder och en del på sina monster till tempocyklar fullkittade med struthjälm och tempodräkt. Efter loppet så samlas vi och skryter om våra tider och fikar från baklucka på någons bil. Jättemysigt! Jag gillar dessa Syretomtar så mycket! Bra träningspass i en skön gemenskap med världens bästa klubbkompisar och där alla kan vara med! I år har jag varit med två gånger, den senaste gången igår. Mina löpintervaller från förmiddagen satt kvar lite i vaderna så jag fick lite krampkänningar efter halva sträckan men jag kunde ändå köra på riktigt hårt och pressade upp pulsen rejält. Blev ett riktigt bra pass.

Min inställning och känslor till korta och hårda pass har förändrats från ångest och rädsla till längtan och behov. Jag ser fram emot dem och känslan av total utmattning och lyckan av att pressa mig närmare delmålet. De längre och lugnare passen ger mig inte längre lika mycket som de gjorde förr. Och efter dom känns det knappt som jag tränat. Så mycket har hänt under de här 4 månaderna, inte bara fysiskt utan också min mentala inställning till träning. Jag lär mig så mycket om mig själv och vad min kropp faktiskt klarar av att prestera. Jag lär mig också om vad som krävs för en medelålders tant som jag att utvecklas. Så hur det här än kommer att sluta så kommer det inte att vara förgäves.

Kram på er!