Det händer inte så mycket här på bloggen just nu. Tyvärr speglar det även min träningsdagbok. Den är väl kanske inte helt tom, det vore nog att ta i men den är långt ifrån vad den brukar vara. Både träningsdagboken och min form. Det känns som det var länge sedan jag var positiv i mina inlägg och jag förstår om det inte så inspirerande för er att att återigen behöva läsa ett inlägg fullt med förklaringar till min uteblivna form. Men jag tänker att då får ni sluta läsa här helt enkelt. För min blogg handlar om min väg mot det stora målet, hur krokig den än må vara! Och jag skriver från mitt hjärta, om hur det faktiskt är. Och krokig är nog det minsta man kan säga just nu.
Jag kämpar ännu med mina järnvärden som återigen sjönk efter olyckan. Varken kroppen eller knoppen orkar träna i någon större omfattning. Jag kan inte hålla någon träningsplan utan istället har jag tränat när jag orkat och i den intensitet jag klarat just den dagen. På Mallorca i påskas så cyklade jag en hel del, mest i medel eller lågintensiv fart. Jag slappnar av mer och mer på cykeln nu och kan återigen uppleva stunder av äkta lycka när jag susar fram på vägarna. Jag har en bit kvar till jag kan cykla bakom någon igen men jag kommer närmare och närmare för varje gång.
Foto:Anna Fiorillo
Mest av allt längtar jag efter att få komma i form. Att få känna mig stark. Ha energi och kraft att ta i så där hårt så man nästan tror man ska dö. Stå på startlinjen och känna att jag faktiskt kan utmana andra. Att jag kan tävla. På riktigt. Känna stämningen. Nervositeten. Hur kroppen svarar. Den känslan. Det längtar jag efter!
Därför fortsätter jag, trots alla motgångar det senaste året. För att än en gång få känna den där känslan. Men jag måste erkänna att jag nu faktiskt börjar nå en gräns. Denna helg blev nämligen inte alls som planerad. Istället för träning i det fantastiska vädret så tillbringar jag min tid på akuten och hemma i soffan. I fredags kväll under löppasset så trampade jag lite snett. Parerade men miste balansen och gick ner på knä i gruset. En väldans massa vassa stenar skar sönder mitt knä och fredagsfyset byttes snabbt till en kväll på akuten. Efter att de grävt ut allt grus och sten ur mitt 5 cm långa jack så syddes jag ihop med fem stygn. Jag trodde knappt att det var sant! Ännu ett sjukhusbesök och ännu en gång under händerna hos en kirurg.
Jag fick vansinnigt ont dagen efter och när min kroppstemperatur höjdes var det dags för ett nytt akutbesök. Troligtvis en infektion i knäet. Antibiotika, smärtstillande tabletter och kryckor blev ordinationen. Så istället för att förbereda mig för Ironman 70.3 Mallorca som jag skulle ha kört på lördag ligger jag i soffan och tycker synd om mig själv. Det går verkligen inte bra nu.
Jag hoppas jag kan åka ner till Mallorca ändå som planerat, om så inte för att tävla så för lite lättare träning och avkoppling om nu bara benet vill läka fort. Under tiden får jag drömma om de tillfällen då jag befunnit mig i storslag, som här, ett temporace där jag kände mig urstark och odödlig!
Foto: Pontus Bohlin
Fina Mia, jag förstår dig och vet att det tar den tid det tar. Ingen idé att stressa. Jag längtar till samma sak som du, fast i mina mått mätt. Jag har bestämt mig för att inte köra Mallis, inte åka dit alls, inte köra Kalmar. Efter fyra år av det som för mig är stenhård träning la min kropp och knopp tillfälligt ner. Vill hitta glädjen igen, energin och vara stark. Det kommer, fast inte just nu kanske… Mia du kommer igen, starkare än förut. Kram