Nej, det går verkligen inte bra nu. Såret på knäet blev ordentligt infekterat och jag fick prova på den svenska sjukvården. Hade nog kanske lite naivt trott att Sverige hade en bra sjukvård och var till en början inte så orolig. Detta byttes rätt snabbt mot både oro, frustration och hopplöshet.
Efter 4 akutbesök och 5 dagar senare hamnade jag till slut hos ”rätt” läkare, en ortoped på Danderyd akutmottagning med intresse och vilja att hitta problemet och göra mig frisk. Då var jag så dålig att jag inte längre kunde gå och inte heller sitta ner. Smärtan i benet var mer än jag kunde uthärda och innan jag väl låg på sjukhusbritsen hade jag flera gånger varit på väg att svimma av den.
Såret öppnades upp på nytt då det var rejält infekterat och sprängfyllt med var. Jag fick en ny antibiotika intravenöst och linjer utritade längs med den rodnad som spridit sig över hela vaden. Linjerna är till för att hålla koll på att infektionen inte sprider sig mer utan istället går tillbaka.
Foto: Johan Fogel
Nu efter snart 2 veckor är jag lite mer rörlig och kan ta mig fram korta sträckor med hjälp av krycka. Smärtan blir mindre och mindre. Jag tillbringar dagarna mest i soffan och har förlikat mig med tanken att det inte kommer att bli någon triathlonsäsong för mig i år heller. Det enda jag vill nu är att bli frisk och stark igen.
Over and out.
All styrka till dig och Mia, kom ihåg ditt varför! Kom ihåg din passion i allt det här deppiga. Det här är en jävlig men kort period av ditt liv. Du kommer komma frisk och starkare ur det här! Hejja! Jag tror på dig! 👊💙
Så tråkigt att läsa! Att sjukvården är sisådär i Sverige har jag också haft erfarenheten av, åtminstone den öppna sjukvården. Förra året fick jag en allvarlig infektion (då visste jag inte att det handlade om en infektion), jag mådde så dåligt att en natt åkte jag in till akuten. De skickade mig hem. Samma dag vände jag mig till vårdcentralen. Jag sökte hjälp en hel vecka och till slut åkte jag in till akuten igen och då var läget kritiskt. Det blev en akut transport i ambulans till universitetssjukhuset i Lund och direkt en operation. Nu bär jag en ”jättefint” 15 cm långt ärr på halsen, men jag lever :-).
Vet du vad? Det sägs att här på Mallorca är sjukvården mycket bättre, så det är bara att flytta hit :-).