2 veckor kvar och det mesta är gjort

De senaste två veckorna har varit framgångsrika vad det gäller min träning. Min kropp börjar äntligen bli redo att tåla lite mer träning igen och de senaste passen har gått riktigt bra! Ännu ett par 9-mila pass på cykeln är avklarade med högre belastning och bättre känsla. Den största framgången var nog ändå lördagens löppass. Jag hade bestämt mig för att prova en sammansatt löpning, alltså istället för mina korta intervaller på 500 m eller 1000 m så ville jag kunna springa minst 3 km utan att behöva promenera eller känna några problem i benen. Så jag bestämde mig för att prova 3×3 km men låta känslan bestämma mer än det bestämda passet. Efter 3 km kändes det både bra och lätt och jag fortsatta att springa. Kilometerna tickade på och vips hade jag avverkat 6 km och stod vid ett vägval. Svänga vänster och ta närmaste vägen hem eller svänga höger och få lite längre distans. Efter kanske en minuts promenerande i cirklar, funderade jag över vad som var det rätta beslutet att ta, bestämde jag mig. Glad och med en del hybris svängde jag höger och avverkade ytterligare 5 km sammansatt löpning! Inget smärtande knä och inga spända vader! Bara rejält trötta och slitna ben som klagade lite på att den är typen av pass har vi inte gjort på länge.  Det var mentalt viktigt att ha fått in det här passet på kontot innan VM. Det gav mig ett självförtroende om att jag nog ska kunna tassa mig igenom 21,2 km innan ”kvastbilen” tar mig. Jag har aldrig tidigare behövt titta igenom Ironmans regler om vilka cut-off tider som gäller förrän nu. (Cut-off tiderna är tider man måste klara för att få fortsätta vara kvar på banan). Man har 5 tim och 10 minuter på sig att fullfölja simningen, T1 och cyklingen. Gör man inte det blir man avplockad från tävlingen. Sedan måste man komma i mål innan 8 timmar från det att man startat. Dessa cut-off tider borde inte vara ett problem för mig men jag har djup respekt för distansen och att jag inte är tillräckligt tränad för den än. Jag vet faktiskt inte hur min kropp kommer att klara av det, även om jag så klart tror på mig själv och en målgång, så är det en lång dag där mycket kan hända.

Lördagens framgång! Foto: Johan Fogel

Men med helgens volymträning i ryggsäcken känns kroppen stark och sugen på mer. Jag har nu nått upp till nivån där jag tål en högre träningsvolym och normalt så skulle jag ha börjat med en mer strukturerad träning och även en mer tävlingsspecifik sådan. Om tiden hade funnits. Men nu gör den ju inte det, för om bara 2 veckor står jag där på startlinjen i Nelson Mandela Bay och ska köra årets A-race! (som dessutom blir årets både första och sista race!) Jag har gjort precis allt jag har kunnat för att få kroppen så pass redo att jag ska kunna ta mig till mållinjen. Det kommer bli tufft men också helt underbart!

Kvällens träning bjöd på en rejäl portion mjölksyra. Det är en fantastisk känsla att kunna pressa kroppen hårt igen och känna att den svarar!

Kvällens time trial – Syratomten. Bakom mig manar (läs skriker) klubbkompis Pontus på mig sista biten in i mål. Gav allt jag hade. Foto: Johan Fogel

De två sista veckorna handlar nu om att hålla igång, äta, sova, hålla mig frisk, kontrollera och planera utrustningen och sätta nutritionsplanen. Och så klart resa ner och låta hela den där härliga Ironmanbubblan ta över hela min själ och sinne! Vi reser på tisdag kväll, och resan tar ca 1 dygn innan vi får Sydafrikansk mark under våra fötter.