Nu är jag hemma igen efter en veckas cykelläger på Gran Canaria med Calle Friberg och Lisa Nordén. En omtumlande vecka som jag nog aldrig kommer att glömma. En vecka där jag bokstavligt talat fick testa tjockleken på mitt pannben, men också mun och haka.
Gruppen bestod av 12 st härliga människor och mycket duktiga cyklister och triathleter. Tillsammans har vi tränat hårt och skrattat mycket. Jag saknar dom redan fantastiskt mycket! Söndagens första träningspass blev ett bra ”lära känna pass” där vi cyklade ca 3,5 timme mestadels på platten. Min garmin säger att vi tog 800 höjdmeter på denna ”platta” runda. Att cykla på Gran Canaria innebär många höjdmeter var man än kör.
Foto: Johan Fogel
Dag 2 var det dags att jobba lite och vi körde gemensamt mot den coola stigningen i Soria. Passet innehöll långa tröskelintervaller och korta hårda backintervaller. På vägen tillbaka skulle vi köra partempo och jag parades ihop med starka Sara. Vi körde iväg och hade ett fint flyt och en bra fart på den lätt nedåtsluttande sträckan. Från höger, ur diket under vägräcket kommer det plötsligt en stor hund utspringande precis framför oss. Vi hade inte en chans. Sara som ligger först kör rakt in i sidan på hunden och jag in i Sara. Jag hinner se asfalten komma närmare innan jag med full kraft drämmer ansiktet rakt ner i den. Min panna och därmed hjälmen tar den första och största smällen, därefter slår jag ner hakan i marken. Det som händer sen är i en dimma. Sara skriker av smärta. Jag försöker förstå var någonstans jag har ont samtidigt som jag vet att jag behöver komma undan från vägen. Det är folk omkring mig, någon pratar lugnande med mig. Det gör ont i min mun och det smakar blod. Jag spänns fast i en stol inne i ambulansen. Sara ligger på en bår framför mig. Vi körs till närmaste sjukhus där man konstaterar att jag behöver en specialistläkare för att sy fast min underläpp som skurits av från käkbenet innefrån munnen av mina egna tänder. Sara har brutit sitt nyckelben. Nästa ambulansfärd till sjukhuset i Las Palmas går i ilfart. Där får vi båda bra omvårdnad och efter 3,5 timme senare är båda utskrivna. Lisa och Calle har hållit kontakten med Johan som var med oss till sjukhuset och de kommer med bil och hämtar oss. Med sig har de kläder och tofflor vilket var underbart att få på sig efter att ha suttit i de svettiga och sedan kalla cykelkläderna i timmar.
Dagen efter innehöll mycket fixande av praktiska ting som att prata med försäkringsbolag, leta läkare för min eftervård, omläggning av såren, hämta ut mediciner och sen återhämtning. Jag mådde trots allt okej och kunde dricka ur sugrör. Vi åkte ut under eftermiddagen på jakt efter en ny hjälm så att jag skulle kunna hoppa på cykeln igen. Det kändes viktigt för mig att få göra det och förutom ansiktet och två stukade fingrar så var resten av kroppen okej.
Så på onsdag hade gruppen vilodag och därmed var ett lättare cykelpass med fika planerat. Det var en stor lättnad för mig att kunna följa med! Min cykel hade mirakulöst klarat sig undan och fungerade fint. Det blev en kort och fin runda.
De två sista dagarna kunde jag också följa med gruppen ut. Tack vare keps under hjälmen som skydd mot solen för mitt sargade ansikte, mängder av bandage, plåster, omtanke och stöd från min underbara man, alla deltagare i gruppen och så klart coacherna Lisa och Calle. Så här i efterhand förstår jag inte riktigt hur jag klarade det. På torsdagen hade vi Lisa i följebil vilket gjorde det möjligt för mig att våga hänga med upp i bergen. Jag kunde avbryta när som helst om det inte kändes bra. Kanske var det den tryggheten som gjorde att jag körde hela vägen. Och styrkt av den dagen blev sista dagen upp till Pico de las Nieves, Gran Canarias högsta bergstopp på 1949 möh. Denna klättring är ett riktigt mandomsprov. Det är i princip 5 mil klättrande i 3 etapper. Den sista delen från den vackra bergsbyn Ayacata och upp till toppen är på 11,3 km. Snittlutningen är 5,4 %. Stigningen är rejält tuff de första 3 km då snittlutningen ligger på över 11%. Efter ca 1 timmes hårt arbete nådde jag slutligen toppen och känslan var mäktig! Detta var inget jag hade trott jag skulle göra i år igen när jag satt på hotellrummet där på tisdagen och drack flytande föda genom ett sugrör.
Foto: Johan Fogel
Toppen erövrad än en gång, mot alla odds. Foto: Lisa Nordén
En känslomässig stund efter att ha klarat av stigningen. Foto: Lisa Nordén
Jag är glad och tacksam för att jag får uppleva allt detta (nåja, inte olyckan då) och chansen att lära känna så många sköna människor! Detta läger är riktigt bra arrangerat och jag ser redan fram emot nästa år.
Fantastiska Lisa som hjälper en trött Mia upp den sista ”lilla knäppan” på väg hem. Foto: Johan Fogel
Nu tar jag några vilodagar och återhämtar mig ordentligt. Alla skador läker fint och mitt ansikte börjar se mer och mer normalt ut igen. Så snart förkylningen som drabbade mig efter hemkomsten släppt bör jag vara redo för både cykling och löpning igen. Simningen får vänta ett tag till stygnen är borta och såren läkta vilket bör vara i god tid innan nästa träningsläger.
Foto: Lisa Nordén
