Om bara två veckor så lämnar vi Thailand för att resa till Malaysia där Ironman Malaysia väntar och med det också slutet på den här 8 månader långa period då jag levt livet som heltidsamatör. Det är för den här tävlingen jag har tränat för hela den här långa tiden. Det är nu jag skulle vilja börja känna mig redo och färdigtränad. Men det gör jag inte. Långt därifrån.
Istället sitter jag än en gång på sidan, med en tuff förkylning i kroppen, och ser på när andra tränar. Går inte att mota bort känslorna av uppgivenhet. Jag har under de senaste 6 veckorna drabbats av 2 långa hårda förkylningar, djup sorg och alldeles för dålig träning. Jag har bara en handfull långpass i kroppen både på cykeln men också löpningen. Och det är alldeles för lite för att jag ska känna mig redo och ha självförtroende inför en sån lång distans som en Ironman är.
Jag tror visserligen att man aldrig kommer känna sig färdigtränad. Det vore ju lite tråkigt om det var så. Jag tror också det är väldigt få som står på startlinjen till sitt livs race och kan säga att de har tränat klart. Att de inte kan bli bättre än så. Men jag hade ändå önskat och trott att jag skulle känt mig mer redo. Jag vet att jag är bättre än så här. Bara inte nu.
Många tror nog att det är nervositeten i mig som spökar nu, och att det är normalt att känna så som jag gör. Kanske är det så, kanske inte. Jag känner dock ingen nervositet än. Jag har gjort 6 st Ironman tidigare. Jag vet mycket väl vad det handlar om. Jag har sett vad jag hittills har presterat, jag har sett min träningsdagbok. Jag vet vad jag har gjort och vad jag inte har gjort. Och jag vet vad det kommer att krävas för tid i Malysia för att tävla om en Hawaiislot.
Det enda jag kan göra nu är att tänka positivt och göra det absolut bästa jag kan, varje dag tills det är dags för start. Att inte se bakåt och önska att jag gjort annorlunda någonstans på vägen utan att se till att optimera varje dag. Det är lätt att säga, men svårare att göra. Som en del i det har vi nu valt att flytta ur vår lägenhet på Sivana Place och tagit in på Thanyapura, träningsanläggningen där vår träningsbas har varit. Att bo direkt inne på anläggningen ger energi i form av inspiration från alla andra triathleter som tränar här. Det underlättar också mycket med den absoluta närheten till träningarna, även när regnet öser ner. För det gör det. Mycket. Hela tiden. Himlen är konstant grå och regntung. Hade hoppats på att få se solen någon gång men det verkar inte så. Denna vecka verkar vi också blivit drabbade av nån tropisk storm för nu regnar det konstant, inte bara monsunskurar. Men genom att bo på anläggningen är det lätt att bara gå ner till simpoolerna eller löpbandet istället för att ge sig ut på vespan med risk för att hamna i diket och bli påkörd pga den dåliga sikten. Om man är frisk nog för träning förstås.
Den vackra relaxpoolen på Thanyapura. 10 steg utanför dörren till hotellrummet. Tom och övergiven i det ihärdiga regnandet.
Jag tvingade ut mig själv igår på löparbanan för att få lite rörelse i kroppen. Första sedan racet i Kina för en vecka sedan. Jag joggade lite och körde lite löpskolningsövningar. Det kändes tungt så klart, men skönt efteråt. Idag mår jag lite bättre, förkylningen har brutit ut ordentligt så nu hoppas jag den snart är ur systemet så jag åtminstone kan få känna mig frisk.
Finns inte en chans att jag har gett upp något i förväg. Jag har inte kämpat så hårt, så här länge för att kasta in handduken nu. Det enda sättet att få veta om jag har tränat rätt och har vad som krävs är att löpa linan ut och göra allt jag kan. Först då kan jag göra en bättre och rättvisare analys. Först då vet jag. Dit är det nu bara 19 dagar. Det känns som en evighet sedan jag var på Mallorca och sprättade intervaller i bergen. Dett är svårt att förstå att tiden gått så fort. Nu återstår snart bara att se vad det har gett för resultat.
En evighet sedan, i våras på Mallorca där grunden byggdes. Foto: Johan Fogel
