”Anna, det finns så mycket jag skulle vilja säga till dig. Just nu önskar jag att jag fanns hos dig, vid din sida. Att vi satt där ute i soffan på Drömkåken igen så jag kunde berätta vilken stor förebild och inspiration du är för mig och hur jag beundrande sett upp till dig sen du kom in i mitt liv. Inte bara för din idrottsliga presentation där du alltid gnistrat som den stjärna du är, utan för den fina och varma personlighet du har. Jag vill att du ska veta att du har tillfört så mycket i mitt liv. Jag kommer ta den där Hawaii sloten och när jag gör det så ska jag dedikera den till dig. Du kommer lämna ett stort tomt hål efter dig, jag kommer sakna dig så mycket. Jag vill inte ta farväl av dig, vi möts snart igen. Jag älskar dig!”
Detta skrev jag som stödord till den videohälsning jag skulle spela in och skicka till min vän. Jag hade just fått beskedet att hon skulle förlora kampen mot sin cancersjukdom och inte hade lång tid kvar att leva. Videohälsningen var min sista möjlighet att ta farväl, säga mina sista ord till henne. Jag försökte, men kunde inte. Jag grät för mycket, kunde inte finna orden, visste inte vad jag skulle säga. Jag gick och lade mig och sov, sa att jag gör det i morgon.
Dagen efter var det försent. Anna hade lämnat oss under natten, omgiven av sina närmaste. Det är så ofattbart, så overkligt. Strax innan jag lämnade Sverige, på en av sensommarens varma och soliga dagar, klädde vi oss i cykelkläder. Vi stoppade cyklarna i bilen och körde upp mot Edsbro. Där parkerade vi bilen några kilometer från vårt favoritfik och cyklade dit. För det var så vi brukade göra. Cykla våra långa träningspass tillsammans, till vårt favoritfik Drömkåken och fika gott, skratta mycket och sen cykla hem igen på trötta ben. Denna gång rullade vi bara några kilometer dit, det var så långt hon orkade och beställde massor av fika, kröp upp i soffan i uterummet och mös. Där satt vi i timmar och pratade om allt möjligt innan vi rullade tillbaka till bilen igen. Det var en underbar dag, Anna var på bättringsvägen. Cancern snart besegrad. Vi var så glada. Jag kan inte förstå att detta bara är en månad sedan. Att sorg och saknad kan göra så ont. Att det kan finnas en sån grym sjukdom. Att jag inte kommer få höra hennes skratt igen. Jag kan inte förstå att hon är borta för alltid.
Vår sista dag tillsammans, på Drömkåken
Delad glädje då vi vunnit lagtävlingen i Örserum, Anna i mitten och jag på hennes högra sida.
Anna var en av de starkaste och finaste personer jag mött. Hon var inte rädd för att anta en utmaning och ingenting verkade vara omöjligt för henne. Hennes hjärta var stort och rymde så många människor. Alltid hade hon tid för att ge sitt stöd och engagemang till vem som än behövde. Jag har så många fina minnen och är så tacksam för den tid jag fick ha henne i mitt liv. Hon har tillfört mig så mycket och kommer fortsätta vara min stora inspiration.
”En hand är mera värd än många tusen ord
En vän är mera värd än allt på denna jord,
och ömhet är en källa som ej får rinna bort,
och frysa ned och bli till is för livet är så kort”
Mina tankar och kärlek går till Håkan och barnen.
Vila i frid min älskade vän.
På Mallorca, tillsammans besegrade vi bergen. Anna ställde så klart av alla i backarna.
En kommentar till Farväl min älskade vän