Nu har jag varit på Mallorca i 2 månader och tränat på heltid. Jag har hunnit med ett 2 veckor långt träningsläger med coachen och A-squad, 3 triathlontävlingar och en simtävling. Och så en massa fin grundträning förstås. Formmässigt befinner jag mig nästan där jag var i slutet av förra säsongen förutom trycket i löpningen och lite uthållighet. Och detta på bara 2 månader mot de 5-6 månader det tog hemma förra säsongen att nå samma nivå. Det är intressant, särskilt då känslan är att jag knappt tränar här. Innan jag kom hit tränade jag i snitt 7 tim/veckan på året och ca 10 tim/vecka under april-maj. Hittills har jag nu legat på ca 15 tim/vecka under de här 2 månaderna. Alltså en ökning på 5 timmar/vecka. Inte så mycket kanske man kan tycka men i jämförelsen så ligger skillnaden i att jag nu grundtränar och då volymtränade. Och då ofta var trött och sliten och nu med en kropp som känns stark och sugen.
Livet som heltidsamatör är fantastiskt! Här finns inga andra måsten än att träna, äta och vila. Jag sover länge på morgonen. Äter min frukost i lugn och ro på balkongen med utsikt över stranden. Lyssnar på fågelkvitter och kisar mot havets glittrande. Tittar i träningsprogrammet som coachen gör åt mig och planerar dagens träning. Träningen varierar från dag till dag. Ibland kör jag alla de tre grenarna på raken, ibland bara två och ibland kör jag ett pass på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Efter träningen vilar jag hårt. Oftast i en solstol på stranden och än så länge utan parasoll då solen ännu inte är stekhet och dränerande utan bara värmande och skön. Ibland går jag också bara direkt ut och ställer mig i havet efter ett löppass för att svalka benen. Där kan jag stå och njuta länge tills hungern tvingar mig att gå in. Vi lagar i princip all mat hemma i lägenheten och lyxar bara lite ibland med middagar på restaurang när vi har vänner här. På kvällen tar vi det bara lugnt. Pluggar lite spanska, läser bok eller ser på någon av de B-filmer som den spanska TVn visar. Bara det kan ju göra en lite trött. De visar antingen gamla westernfilmer, Charles Bronson, Jean-Claude Van Dam eller gamla ninjafilmer på den enda filmkanalen vi har. Så det blir mest surf på sociala medier och annat slösurfande på nätet. Eller så tar vi en skön kvällspromenad längs stranden i solnedgången. Hårt liv.
Miljön är avstressande och inspirerande. Cykelrundorna oändligt varierande med vägar kantade med vackra stenmurar, blommande vallmofält och betande får med sina ulliga små lamm. Och nära ligger de fantastiska bergen med sina utmaningar och svårslagna utsikt. Vyerna ger mig lyckokänslor varje dag och ibland kan jag bara inte låta bli att stanna och bara andas och njuta av ögonblicket där och då, ta en bild för att föreviga känslan. Just nu har jag upptäckt charmen hos grisarna som finns här omkring i sina soldränkta hagar där de ligger och solar med sina små kultingar. Vilka livsnjutare de är!
Jag saknar mina katter väldigt mycket. De har de fantastiskt bra hemma hos min pappa som tar hand om dom som bra. Vi får se dem via Skype lite då och då när saknaden blir för stor. Men jag har hittat en liten kattflicka här som bor i vårt område. Hon hälsar varmt på oss varje dag och lindrar mitt kattbehov lite.
I skrivande stund har jag fått ett ovälkommet avbrott i träningen då en liten förkylning dragit in. Frustrerande då jag precis klarat av en lättare träningsvecka efter den senaste tävlingen, var toksugen på hård träning och nu skulle gå igång med ett nytt träningsblock igen. Och så vaknar jag med halsont. Så nu är jag uttråkad, redan efter en dag bara. Tillbringade gårdagen med att sova så mycket jag bara kunde. Som heltidstriathlet så blir det ju mycket tid över då man inte kan träna. Idag ska jag nog röra lite lätt på mig ändå och se hur kroppen känns. Så här tar man sig ju inte till Kona.
6 kommentarer till Livet som heltidsamatör