Idag är jag tillbaka på Phuket igen. Jag är så full av intryck efter mitt besök och min första tävling i Mittens Rike och jag vill förmedla så mycket. Så jag börjar först med att skriva om hur det är att åka till Kina och tävla innan jag bjuder på min race rapport som kommer senare i veckan.
Hefei är huvudstaden i provinsen Anhui och ligger i östra Kina. Det bor ca 8 miljoner människor i Hefei så här bor många i höga skyskrapor. Klimatet i oktober är ungefär som en svensk sommar med ca 20 grader. Det är inte någon turiststad direkt och få talar engelska. Det hjälper ju inte så klart heller att alla skyltar är på kinesiska så kartor blir rätt meningslösa. Lokalbefolkningen är dock väldigt hjälpsamma och nyfikna på västerlänningar och vill verkligen hjälpa till vilket kan bli rätt roliga egenuppfunna teckenspråkskonversationer. Ofta befann vi oss omringade av 5-6 personer som ville vara med och hjälpa.
Själva tävlingsområdet ligger inne i Hefei, i Wanda City som ägs av Kinas rikaste man, Wang Jianlin, samma man som äger Ironman. Dalian Wanda heter alltså bolaget som äger hela området där det bl a finns flera stora Wanda hotell runt en liten damm, ett enormt stort köpcentrum och en nöjespark. Så boendet låg väldigt fint beläget vid en stor sjö och bara någon minuts promenad till Ironman village där registreringen sker, expot ligger och även målgången. Utsikten från balkongen var helt otrolig, särskilt när mörkret föll och all beslysning tändes upp.
Vi hade bokat ett paket via Ironman med boende, transporter samt service vilket var bra då det inte är så lätt att ta sig fram i Hefei. Med Ironmans hjälp så blev vi hämtade vid tågstationen vi anlände på från Shanghai. Vi flög ju in med direktflyg från Phuket och landade då på Pudong flygplats. Härifrån åkte vi sedan Bullet train (snabbtåg) till Hefei. På dessa tåg så är bagageutrymmena begränsade och därför är det inte tillåtet att ta ombord cykelväskor. Så vi hade fått hjälp att arrangera en transport av cyklarna med triathlonklubben i Shanghai direkt till vårt hotell i Hefei. Men först blev vi körda i bil från flygplatsen till tågstationen. Det tog över en timme att åka och inte en enda gång körde vi nere på marknivå utan hela sträckan gick på vägar i våningar ovanpå varandra, högt över marken.
Tågstationen var enorm med samtliga plattformar under själva tågstationen. Lite knepigt att lista ut hur allt fungerade och var vi skulle men vi lyckades hitta till rätt tåg. Då vi hade flugit hela natten och visste vi skulle vara rejält trötta hade Johan överraskat mig med att kosta på oss en Business class biljett på tåget och det visade sig vara en hit. Tåget skulle ta oss ca 50 mil på mindre än 3 timmar, riktig bra speed på tåget med andra ord. Våra platser var i en avskild lugn vagn och vi fick varsin fåtölj som naturligtvis gick att fälla ner helt så man låg raklång. Och så en egen kudde såklart! Riktigt skön tågresa! Alla förbokade transporter fungerade helt perfekt, även sista sträckan från Hefeis tågstation till hotellet där vi efter nästan 16 timmars resande kunde andas ut. Cyklarna skulle anlända dagen därpå på eftermiddagen.
Att tänka på innan man reser till Kina är att ta reda på så mycket som möjligt om staden i förväg. Och att fråga någon bekant som är från Kina räcker inte. Kina är stort. Det som gäller i en stad gäller inte i en annan. Inte ens kineserna verkar veta det. I Hefei tex så tar de inte kreditkort någonstans. Frågar man innan så säger de JA, men sen visar det sig att de inte gör det när man väl ska betala. Internationella kreditkort gäller alltså inte. Det är nu svårigheterna börjar. I Hefei finns det heller inga kontantautomater. Det ska visst finnas ett ställe på någon bank där man kan ta ut kontanter fick vi information om på race briefingen. Vi hade ren tur att vi valde att ta ut kontanter på tågstationen i Shanghai, många fick problem hörde vi. Särskilt de som ätit middag på restaurang och sen bara hade kort.
Skriv ut kartor och information på papper i förväg. Skriv också ut adresser på kinesiska till platser du ska besöka. Internet fungerar bra och är gratis på de stora hotellen men åtkomsten är begränsad och många sajter fungerar inte. Det går att komma runt dessa blockeringar med hjälp av en VPN lösning. Vi testade Express VPN som var lätt att installera samt fungerade bra och gav viss åtkomst till sociala medier och Google.
Att vara i Hefei som västerlänning är speciellt. Det kändes som om vi rest till månen. Ingen förstår vad man säger, man förstår inte själv något, Kina ligger väldigt långt bort och tillgång till det stora informationsflödet på nätet begränsat. Jag har aldrig blivit så fotograferad och uppmärksammad förr. De flesta tog smygfoton på mig, några fotograferade helt öppet och en del kom fram och frågade om de fick ta en bild. Så det blev många som tog selfies med mig och typ hela sin familj. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, om jag satt och åt eller bara gick runt på stan så blev vi uppmärksammade och fotograferade. Det var lite rockstarkänsla över det hela och jag fick känna på hur det var att vara den här killen i några dagar, påpassad, utstrirrad och fotograferad. Han är dock trefaldig världsmästare i Ironman och jag bara en glad amatör.
Världsmästaren i Ironman 2008, 2009 och 2011 – Craig Alexander
Jodå, jag fick också skriva autograf
Att gå på restaurang är svårt, man har ingen aning om vad man beställer och maten är långt ifrån det vi är vana vid. Inför tävlingen vågade vi inte ta några risker så när vi hittade Pizza Hut med engelsk meny så kunde vi slappna av lite. Maten på hotellet var mestadels kinesisk men det gick att hitta lite ris och pasta. Frukosten svårare då vår brödkultur inte alls finns här. Så inget smör eller pålägg som vi är vana vid. De äter mer vanlig mat även till frukost.
Detta var den första Ironman tävlingen som körts i Hefei och Kina, med undantag för en tävling som jag hört ska ha körts i södra Kina för många år sedan. På race briefingen dök Ironmans CEO upp och vädjade till alla deltagande att visa förståelse för att det är första arrangemanget samt bad oss att visa hänsyn på banan. Paul Kaye informerade om att det var 1600 startande varav 600 var ditresta utlänningar som var top of the best och var där för att ta sin Kona slot. Resten var nybörjare där de flesta körde sin första tävling, inget där emellan.
Vi hade en egen Ironman reception på hotellet i syfte att hjälpa till och de som bemannande den ville så väl och gjorde mycket för oss men hade inte alltid svar på frågor eller gav felaktiga svar. Deras engelska var också så begränsad att det gjorde det svårt. Men de hade full koll på logistiken och löste alla transporter till/från flygplatser och tågstationer på ett utmärkt sätt. Jag är mycket glad att vi bokade hela paketlösningen i förväg.
Tävlingsbanan kräver en särskild omnämning och beskrivning då den var helt unik i sitt slag. Jag har tävlat på många banor runt om i världen men aldrig sett en sån här spektakulärt arrangerad bana.
Starten, dvs simbanan, och T1 ligger i Swan Lake ca 2,5 mil ifrån Wanda City. En fin liten sjö där vi simmade ett varv i. En spektakulär vy med de höga skyskraporna omkring och den otroligt vackra media skyskrapan majestätiskt placerad i mitten. Banan var välmarkerad med stora synliga bojar. På race briefingen dagen innan sa de att de inför tävlingen har tömt sjön och fyllt på med nytt vatten. Jag och många andra skrattade lite då vi trodde att det var ett skämt, men det var det tydligen inte, fick vi reda på efteråt. Only in China! Vattnet var ungefär som hemma i våra svenska sjöar en vanlig sommardag med en temperatur på runt 20 grader. Både fredag och lördag morgon var det ordnat så vi fick provsimma. Det gick bussar från hotellområdet till Swan Lake och tillbaka. Bara tävlande släpptes ner i vattnet och vi var väl bevakade av vakter både från land och från vattnet.
Cykelbanan är nog ändå den som är mest värd att nämnas. Första sträckan är ca 2,5 mil tillbaka mot och förbi målområdet och därefter sträcker den sig längs en sjön med en vändpunkt efter ca 6 mil och sen tillbaka. Och det här är en cykelbana i världsklass! Jag har aldrig sett något liknande! Hela banan har kravallstaket på båda sidor. Dessutom går den på enorma vägar med oftast fyra filer helt vigda till oss, i båda riktningar! Det kändes som om man cyklade på flygfält. Längs kravallstaketet stod poliser uppställda, en var 20 meter – längs heeeela banan! De stod dessutom vända med ryggen mot banan och vaktade så att inte ens en fluga kunde ta sig in på banan. Asfalten fin och slät och banan flack och riktigt riktigt snabb.
Vi fick en guidad tur av hela cykelbanan i buss på fredag morgon. Redan då var kravallstaketen på plats.
Löpningen var även den kantad av poliser. Den gick två varv på en bana som löpte bort från målet på en motorväg över en bro och vände sedan tillbaka in för varvning inne vid målområdet. Den beskrevs som flack och snabb. Jag upplevde den som lite tyngre med slakmota upp och över en bro som sög en del kraft ur benen. Det är också en mental svårighet med att springa på en stor rak lång väg som man knappt ser slutet på. Det hände inte så mycket på banan. Jag hade önskat tex att det skulle kunna vara musik vid vändningen som lättat upp lite. Men utsikten när man vänt och ger sig tillbaka in mot staden var häftig. Att springa på stora flerfiliga motorvägar rakt in mot de otroliga skyskraporna var mäktigt.
Jag skulle inte rekommendera någon som inte kört en Ironman eller 70.3 är att åka till Kina och tävla. Språket, kulturen och städernas storlek gör att det blir väldigt mycket mer förvirrat och svårt att förstå alla förberedselser, regler och moment. Men för dig som varit med förr och tävlat på en Ironman 70.3 eller full distans och vill vara med om något extra så ska du absolut åka! Det här var något alldeles speciellt och jag är glad för att jag fick vara med om den här första premiärtävlingen. Hatten av för Kina!
