miafogel.com

Nu går jag in i en lättare träningsperiod för att förbereda mig på Ironman 70.3 som går här i Port d’Alcudia nästa helg. Det är en längre distans och en mer passande distans för mig. Det är en halv ironman vilket betyder 1900 m simning, 90 km cykling och 21 km löpning. Vi bor i princip mitt i tävlingsområdet så det känns smidigt nära. Denna gång är det inte en träningstävling. Eller på sätt och vis är den ju det då den är en del i upplägget mot Ironman Malaysia då jag kommer testa av utrustning, nutrition och ansträningsnivåer. Men vad jag menar med att den inte är en träningstävling är att jag kommer tävla fullt ut på den och förbereda mig ordentligt till den. Framför allt så planerar vi träningen så jag kommer vara hyfsat utvilad och stark till starten.

Vi har också hunnit med lite socialträning med några vänner som anlänt, b la en cykeltur till Formentorbacken i solnedgång. Magiskt!

Igår körde jag mitt sista tunga träningspass innan raceday. Det blev ett varv (90 km) på cykelbanan där tävlingen går. Hyfsat lugnt förutom i backen där jag gick hårt. Den intervallen är 20 km lång. Jag börjar att köra redan i den sista rondellen i Pollenca. Därifrån är det en sträcka på ca 6,5 km som lutar så där retsamt lite så man inte riktigt förstår varför det går så segt för man tror man kör på platten. Jag går inte stenhårt därifrån men bygger upp fart och puls ordentligt tills dess att backen börjar och det riktiga jobbet ska göras. Backen är uppdelad i två delar, eller rättare sagt två toppar. Först är det den tyngre delen, den upp till första toppen, Coll de Femina. Dit är det ca 7,5 km med en snittlutning på 5,5%. En rejäl backe alltså. Det är magiskt vackert, det vet jag då jag har kört här många gånger förr, men nu när jag ska gå hårt så fokuserar jag bara framåt, uppåt och på att hålla tryck i pedalerna och pulsen hög. Stirrar på min cykeldator, som visar mina värden, kontrollerar att jag jobbar ordentligt och inte latar mig. Jag manar på mig själv, säger till mig själv att det ska kännas så här. Det ska vara jobbigt. Det ska göra ont i musklerna. Vet också att coachen kommer kunna se efteråt hur väl jag skött mig eller latat mig. Det är också något som driver mig vidare. När man nått den första toppen blir det ett parti av nedför, platt och uppför i en blandning som är både skön men också där jag har svårt att hålla intensiteten uppe. Den sträckan är ca 6,5 km med bara en snittlutning på 0,7 %. Igår körde jag bra uppför och belönades med ett nytt personbästa med över 6 minuter. Jag nådde toppen efter 61 min. Ett stort framsteg sedan ett par veckor tillbaka!

Nedförskörningen kändes rätt bra också, var bara 4 sek från mitt personbästa på tempocykel och är mycket tryggare nu. På onsdag ska vi ta bilen bort och upp till toppen för att jag ska få träna på nedförskörningen. Cykeln nedför och bilen upp alltså. Tre gånger. Ska bli grymt bra! Och då jäklar ska jag väl ändå kunna putsa min tid rejält även nedför.

På måndag stängs delar av vägen av ovanför där vi bor för att Ironman kommer och förbereder för växlingsområde. Helt galet hur lätt de bara stänger av en stor väg så där i en hel vecka! Ser fram emot veckan mycket! Hela staden kommer invaderas av triathleter och stämningen kommer bli så där bubblande av nervositet, spänning och glädje! Dessutom kommer ett helt gäng av mina favoritpersoner ner också för att tävla och supporta. Längtar så mycket efter dom alla!

Igår körde jag min tredje tävling här nere på Mallorca. Det var en triathlon på olympisk distans (1500 m simning, 40 km cykling, 10 km löpnng) i Can Picafort som ligger i nästa by, bara ett stenkast från vår lägenhet. Så banan gick på välkända vägar och oförskämt nära. Cyklingen gick på böljande vägar, men här räknas de som ”på platten” och löpningen på strandpromenaden som vi har fikat på typ 100 gånger. Även den platt. Så en snabb bana alltså!

Växlingsområdet låg på strandpromenadens ena ände, i anslutning till Ferrer hotel vilket var lite kul och annorlunda med ett stort hotellkomplex som tävlingsområde. Växlingsområdet var nog det mest smalaste jag sett. I gången mellan de två raderna var det bara plats för en person med cykel i taget så där blev trångt och rörigt, dels vid incheckningen men särskilt vid växlingarna. Men verkade som om alla tävlande var vana vid det för det visades hänsyn för varandra och gick smidigare än jag trodde.

Målsättningen med tävlingen var att bara köra den som en träning, men en riktigt hård och tuff träning. Jag har tränat hårt hela veckan innan så lite sliten stod jag på startlinjen. Vi var ca 100 deltagare totalt, varav 20 damer bara. Det mesta av informationen ges så klart på spanska, men minuten innan start förklarade speakern på engelska hur starten skulle gå till. Alla licensierade män startade på första signalen, några minuter efter alla damer och efter oss de olicensierade deltagarna (motionärerna). Så med bara 20 damer i mitt startfält blev det varken trångt eller stökigt. Jag bestämde mig för att köra varje gren hårt utan att tänka på nästa. Som om jag bara skulle simma. Och sen som om jag bara skulle cykla. Och ja, sen som om jag bara skulle springa….och där stämmer det ju faktiskt. Jag brukar begränsa mig själv annars med att tänka på att jag ska orka köra nästa gren också, men inte denna gång.

Simbanan var två varv med varvning på land. Jag navigerade bra och simningen flöt fint men hittade aldrig någon att ligga bakom och fick göra jobbet själv. Kom ikapp en hel del av männen som startade innan och fick simma om en del vilket gav gott självförtroende. Kom upp som 6:e dam av de 20 startande, helt okej.

Ut på cyklingen inledde jag som jag brukar, dvs lite lugnt tills dieselmotorn kommit igång. Trodde jag. Men wattsiffrorna på min mätare, som visar hur mycket kraft jag lägger i pedalerna, var riktigt höga och kroppen var med på noterna! Så höga så jag funderade ett tag på om det verkligen stämde. Och sen funderade jag på att om de faktiskt stämde så kör jag hårdare än jag gjort på länge. Men jag fortsatte och tänkte att jag kör på så här så länge det håller. Jag kände visserligen att benen var trötta av all träning men det gick att pressa på och det höll hela vägen. Sjukt nöjd! Kände lite krampkänning i vänstra låret mot slutet och tog det lite lugnare in mot växlingen.

Växlade ut på löpningen och det kändes också bättre än väntat. Struntade i att titta på klockan för att kontrollera farten, istället sprang jag på känsla. Så hårt det gick och sen försöka hitta ett sätt att stå ut med obehaget det ger. Vi sprang två varv, fram och tillbaka. Lättsprungen bana men den kändes evighetslång. Sista kilometern bet jag mig fast i ryggen på en man som sprang om mig men med bara lite högre fart. Höll honom hela vägen in i mål och en titt på klockan då visade att jag sprungit på en tid jag hade när jag var i bäst löpform förra säsongen. Ett kvitto på att kroppen svarat bra på träningsperioden hittills!

Resultatet och placering var helt oviktigt denna gång men ska väl kanske ändå nämnas. Motståndet var brutalt. Det är ena riktiga fartmonster till damer här och jag är full av beundran. Hon som vann i min agegroup gjorde det på 2,25 tim. Jag slutade på 4:e plats på tiden 2,42 tim. (6 st damer totalt i min agegroup) Totalt av alla damer var jag 11:a av de 20 startande. Jag tappar mest under cyklingen, det är min absoluta svaghet och också där som man kan vinna/tappa mest då det är den gren som tar längst tid. Sen hänger jag inte med på löpningen heller men där är tidsavståndet mindre än på cyklingen.

Slutsummerat så är jag riktigt nöjd med hur kroppen svarade och vad jag kunde prestera. Nu fortsätter träningen enligt plan, i jakt på toppformen. I jakt på målet . Mot Ironman Malaysia!

Kram på er!

Förra helgens simtävling placerade mig på 4:e plats av 10 damer i AG 36-45 vilket jag är väldigt nöjd med! Med det blev det en 13:e plats av totalt 22 damer. Framför allt gav det mig ett riktigt bra träningspass. Läs mer →

I söndags deltog jag i en simtävling i Palma. Det är stort! När frågan från coachen kom om jag ville vara med så svarade jag JA utan att tänka igenom det. Och det var ju bra för annars hade jag aldrig gjort det. Jag har hittills kategoriskt sagt nej till alla typer av simtävlingar som mina simtränare i klubben försökt få mig med på. Jag har alltid ansett att simtävlingar är för simmare. Jag är inte en simmare. Jag har inget på en simtävling att göra. Jag är för dålig i jämförelse med en simmare. Jag är en triathlet som lärt mig simma. Och det är stor skillnad. Att simma kräver så mycket mer teknik än att cykla eller springa och det finns fler motionärer inom dessa grenar så därför deltar jag i löplopp trots att jag inte är ”löpare”. Ja, jag inser att jag trasslar in mig i ett resonemang om triathleter inte är varken simmare, cyklister eller löpare. Jag har ingen idrottsbakgrund från någon av grenarna innan jag började med triathlon och har svårt att adressera mig som varken simmare, cyklist eller löpare. Jag är ”bara” triathlet.  Min uppfattning är att de flesta triathleter föds från någon av de tre grenarna. Och är man då simmare från början så har man en stor fördel. Hur som helst så hade jag sagt JA till att vara med i en simtävling. Anledningen till det var öppet vatten och 1900 m. Precis det jag tävlar i, men utan att behöva cykla eller springa efteråt.

Vi var ca 100 personer som deltog. Tävlingen gick i Palma, med dess fantastiska strand och den storslagna katedralen i bakgrunden. Kan tänka mig sämre ställen att göra debut på. Alla startade samtidigt, från stranden, precis som i en vanlig masstart i triathlon. Det låg 3 gula bojar långt där ute i havet och en röd. Hur banan gick fick vi reda på några minuter innan start. På spanska. Då coachen redan hade koll på det och förmedlat hur vi skulle simma så kunde jag bara stå där med alla spanjorerna och nicka uppmärksamt och förstående. Rakt ut till första gula bojen, fortsätt till nästa, runda den från vänster och så snett åt vänster till den tredje sen ett varv till innan den röda bojen skulle rundas och så tillbaka till stranden. Dvs en trekant där ute som skulle simmas två varv på. Absolut, jag fattar. Inga problem. Ha ha. Vågorna som rullade in mot stranden denna morgon var rejäla. Jag värmde upp och bekantade mig lite med vattnet och vågorna. Jisses vad stora vågorna var! Fick fokusera lite vid nedstigning och uppgång för att inte slås omkull av dem.

När starten gick rusade alla snabbt ner i vattnet och började simma som galningar. Jag är trögstartad och hamnade snabbt efter. När jag kom ut från stranden försökte jag se efter den första bojen för att ta ut min riktning men såg inget annat än vatten och plaskande armar. Vågorna var för höga för att det skulle gå att se bojarna. Simmade efter de andra och när jag gjorde ett nytt försök att se bojen ser jag mitt misstag. Jag har simmat alldeles åt tok för långt till vänster och får simma en lång väg för att komma in i rätt kurs igen. Nu tajmar jag vågorna och min navigering bättre. När jag känner att jag är på väg upp på en våg så spanade jag snabbt efter mina riktmärken. Ibland gick det att se dem, ibland inte. Börjar simma om lite folk och får en bra fart och rytm i det vilda vattnet. I själva varvet så simmade man rakt mot vågorna, sen snesida med och slutligen helt i sidan. Jag slungas lite hit och dit och det var hur roligt som helst. På det sista varvet är jag ganska ensam, får syn på en kille som jag bestämmer mig för att simma ikapp. När jag når honom får han horn och börjar simma hårdare och vi simmar nu sida vid sida. Vi fajtas hårt för att komma in först vid bojrundningen och den kampen vann jag. Förlorade vid den sista bojen och hamnade bakom. Nu har vi vågorna i ryggen och man bara spolas in mot land. Jag kan inte hålla tillbaka ett skratt som bara bubblar upp inom mig. Vilken simning!

Jag har ingen aning om tid eller placering ännu då det inte kommit några resultat, men jag var inte sist! Dessutom känns det helt oviktigt, jag fick till ett riktigt bra träningspass! Och det var bland det roligaste jag gjort! Älskar den här typen av simning.

Träningen hittills har gått riktigt bra och jag har kunnat följa planen. Nu väntar ett par riktigt hårda dagar som jag hoppas kunna lösa lika bra.

På söndag ska jag visst tävla igen. Mer om det senare. Nu ska jag kvalitetsvila i en solstol.

Kram på er!

Nu börjar det bli så pass varmt här att vi äter frukosten på balkongen. Underbart att sitta här och njuta av solen och stranden. Medans jag sitter där och tittar igenom mitt schema så slår det mig att det är idag det börjar på riktigt. Vi har kört hårt under träningslägret, lättare veckan efter och sen rivit av en tävling och så vilat igen. Allt detta har jag gjort förr under samma förhållanden, inget nytt där för kroppen. Men aldrig förr har jag fortsatt efter det med en hög mängd strukturerad och välplanerad träning i kombination med kvalitetsvila. Det ska bli riktigt spännande att se vad som händer! Träningsschemat ser intressant ut. Det är så klart mycket fokus på min svagaste gren – cyklingen och träning på halvironmanbanan som jag ska köra den 7 maj. Så nu är alltså smekmånaden över och det är dags att få in en massa skön träning på kontot mot toppformen. Häng med!

Igår körde jag en träningstävling och säsongens första triathlontävling här på Mallorca i Portocolom. Det var riktigt roligt! Här kommer en liten rapport.

Vi åkte dit tidigt på morgonen för att hinna se starten till den långa distansen (1000 m sim – 100 km cykling – 10 km löpning) då både coachen och Fredrik Bäckson skulle köra och för att hinna dit innan avspärrningarna av vägarna. Det var bra att se i förväg hur simstarten gick till. Den går inte på uttalad tid som jag är van vid utan de säger åt en att hoppa i vattnet och sen går startskottet när de tycker de flesta har hunnit i vattnet typ. Så vissa stod kvar på bryggan, 25 m från startlinjen.

Min distans är hälften av den långa, dvs 500 m simning, 50 km cykling och 5,2 km löpning.

Vi såg dem växla ut till cyklingen sen var det dags att själv gå in i sin egen tävlingsbubbla. Vi hade tillträde till växlingsområdet en timme så det var gott om tid att förbereda växlingarna. Man fick en plastlåda bredvid cykeln att ha sina saker i och det var snabbt fixat. Vi såg Andreas och Fredrik varva ut på sitt andra cykelvarv sen var det dags att gå ner till starten. Trots att detta bara skulle vara en träningstävling så slår tävlingsnerverna till och som vanligt hinner jag tänka att jag inte vill vara där. Jag har druckit min Umara Intend och snart känner jag hur den kickar in och jag vill ner i vattnet. Älskar känslan som Intenden ger mig. Pratar lite med några tyska damer som oroar sig för kylan i vattnet. Vi startar i 3 grupper, alla män med tävlingslicens först, därefter alla män utan licens dvs motionärerna och några minuter efter alla damer och stafettdeltagare. Jag var snabbt framme i kön och i vattnet när vi ombedes gå i och simmade snabbt bort till startlinjen. Vattnet var kallt, gissar ca 15 grader. Starten gick nästan direkt jag nådde fram. Fick trängas lite i början men sen fritt fram. Navigerade inte så bra denna dag och simmade en stor onödig sväng till den sista bojen. Kom ikapp startgruppen före och hamnade i kö utan att kunna komma förbi då alla skulle upp på en smal liten ponton och det blev trångt sista biten in. Vid pontonen blev det som en propp och ingen verkade ha någon brådska. De hade duschar monterade efter pontonen som man springer under på sin väg till cykeln och där började folk ta av sig våtdräkterna och ställa sig i duscharna! Jag fattade inte vad de höll på med och upplevde konsekvensen av att ha fått startat minuterna efter gruppen med motionärer.

Nåväl, ut på cyklingen och börja jobba direkt. Banan börjar med en 3 km lång och seg backe och benen gnällde lite av att tvingas kallstarta sådär. Men efter att ha kommit upp så började jag hitta in i min rytm och kände att jag nog var rätt pigg och stark i kroppen. Tryckte på och njöt av de helt avstängda vackra vägarna. Jag t om började köra om folk, bara killar. Oklart om det deltagare i min distans eller från de som körde den långa och var ute på sitt andra varv. Det blåste en hel del, mest motvind eller sidamot. Jag kröp ihop i tempobågarna och höll ett bra tryck. Kom ut på en lång öppen raka och jag blåste om cyklist efter cyklist. Jag fattade inte varför de körde så långsamt. Detta har inte hänt mig förut och det var riktigt roligt. Oftast är jag tidigt upp ur vattnet plus att jag brukar starta i tidigare startgrupper, och sen blir jag omkörd av hela världen. Så detta var en ny och välkomnande upplevelse.

Efter ca 28 km når man foten på stigningen. Det är en sepentinklättring på ca 4,5 km med en snittlutning på 6,4%. Jag matade på bra uppför och tittade efter Johan som jag trodde borde vara på väg nedför. Efter ca halva backen mötte jag honom i en hiskelig fart ner. Klättringen är fin, jag har gjort den några gånger förr om åren här. Nu tog den ca 25 min från korsningen och upp och jag fick ur mig runt 182 watt. Körde även här om några killar och fick även en på rullen. Nedför tog jag det försiktigt men kände mig ändå rätt avslappnad. De nya hjulen känns trygga och jag vågar köra på lite mer. Men den sista biten ner är en raka innan man når T- korsningen igen och där låg vinden på och slet ordentligt i mitt framhjul. Tycker det är så himla läskigt och vågar inte ligga kvar i tempopositionen och när hastigheten går över 50 km/h så blir jag rädd och bromsar.

Den sista biten tillbaka kör jag om folk när de lutar lite uppåt och blir omkörd när det lutar neråt. Når växlingsområdet, får till en hyfsad växling och springer ut på löparbanan. Den går längs vattnet ut till en fyr och tillbaka. Jättefint! Det är en del uppför bort till fyren och jag löper på och försöker tänka på coachens feedback. Upp med höften, luta överkroppen och raka armbågar. Jagar en tjej som jag cyklade om flera gånger men som sprang om mig strax i början av löpningen. Ser att jag tar in på henne och plötsligt är jag ikapp och om. Skön känsla. Annars ser jag inte så många tjejer på banan faktiskt. Löpningen känns rätt bra även om benen är lite tunga efter cyklingen. 5,2 km går rätt snabbt att avklara så strax är jag i mål. Där möts man av dricka, paella, chips, smörgåsar och jag vet inte allt. Man får också en flaska vin, vilket kändes rätt udda. Men en välfylld athletsgarden måste man ju säga. Arrangemanget var bra, allt kändes tydligt och ordnat.

Jag kom 6:a av 16 damer i D40 och på 15:e plats av 47 damer totalt. Kom upp 3:a ur vattnet i min klass (11:a totalt av damerna) vilket är godkänt. Sen tappar jag massor på cyklingen och på löpningen. Kunde ha simmat bättre och hårdare, är nöjd med cyklingen trots allt och hyfsat med löpningen. Här är nu mitt utgångsläge. Det är här jag är nu. Det ska bli väldigt spännande att se hur utvecklingen blir efter kontinuerlig bra träning med de allra bästa förutsättningarna.

Kram på er!

Efter de 2 hårda träningsveckorna i tvättmaskinen så har det varit en lugn vecka med mycket vila och bara lätt träning. Sista personen av de i A-squad som varit här på läger har nu åkt hem. En märklig känsla att vara kvar. Vädret har varit lite svajigt med regn och kalla vindar men nu börjar det se bättre ut.

Som coach är det bra att vara kreativ när vädret är risigt

Läs mer →

Att vara på träningsläger med A-squad är som att slängas in i en tvättmaskin och komma ut 2 veckor senare. Omtumlad, mörbultad, ny och fräsch!

Veckorna har gått fort och dagarna blandats ihop. Träningen har varit hård och ibland på snudd till skoningslös. Det är fascinerande att uppleva hur kroppen ändå klarar allt jag kräver av den. Eller rättare sagt, allt coachen har krävt av mig. Själv har jag slängt in handduken många gånger under dessa veckor och sagt att jag inte kan, orkar eller vill. Tålmodigt har han och gruppen funnits där och peppat, lirkat och puschat mig till att genomföra passen vid tillfällen då jag mest av allt bara velat sätta mig i ett dike och gråta. Nu, väl ute ur tvättmaskinen känner jag mig starkare i både kroppen och knoppen och är så tacksam för dessa två veckor!

Vi har tillbringat mest tid på cykeln, men de flesta dagarna har varit triathlondagar där vi startat med ett simpass följt av cykling och kortare löpning som avslutning. Dagarna har varvats med hårda, långa pass följt av lätta träningsdagar. Vi har tränat tillsammans i grupp men fått olika instruktioner/uppgifter att lösa beroende på kapacitet och mål. Eller stallorder som maken kallat dem, som är den starkaste cyklisten i gruppen och därför fått agerat som hjälpryttare till flera andra. Själv har jag suttit mycket på rulle vilket man kan tro är lätt, men i detta sällskap har det varit en tuff uppgift att försöka bita sig fast. Många av intervallerna har dock varit solo, ibland med en gapande coach bakom som fått mig köra på rött längre än jag trott är möjligt (ögontjänare), ibland helt ensam med min wattmätare och flåsande andhämtning. Mina största svårigheter på cykeln har varit backarna. Det går långsamt uppför och långsamt nedför. Är rädd och feg utför med dålig kontroll på tempocykeln i kurvorna och vid inbromsningar. Inser att jag måste lägga en del tid på att lösa detta, men det ska nog gå. Jag har dom bästa förutsättningarna. Många och långa backar och en coach som är brutal själv på att köra nedför men också fantastiskt duktig på att coacha mitt i pågående nedförskörning.

Nu väntar en lugnare vecka. Träningslägret är över och någon form av vardag ska infinna sig här på ön. På söndag är det dags för årets första tävling som går här på Mallorca. Portocolom Triathlon med de udda distanserna 500 m simning, 50 km cykling och 5 km löpning. Den ska genomföras som ett hårt träningspass bara och det ska bli riktigt kul att tävla här!

Jag hoppas kunna uppdatera bloggen lite oftare nu när jag är nytvättad och välstruken, så häng med!

Kram!

Då var vi här och drömmen har börjat. Går faktiskt inte att förstå. Min hjärna kan bara inte ta in det. Coach Andreas mötte oss vid flygplatsen med en välkomnande kram och en bil och hjälpte oss få med all packning till lägenheten i Alcudia. Lägenheten är toppen, sjukt bra läge och lagom stor för två. Sen är det ju så klart lite spanskt. Det blåser rakt in från de helt otätade fönstren och ska man sätta på spisen för att laga mat måste man stänga av ac:n och typ allt annat för annars går strömmen ?. Köket har en maxbegränsning på två personer samtidigt och det krävdes ett samtal till hyresvärden, en ingenjör och en med spanskkunskaper för att få på ugnen. Vi har tvättmaskin i ett litet uterum och lyxigt nog en liten diskmaskin. Men som sagt, det går bara att köra en sak åt gången. Utsikten från balkongen är nog det bästa! Här går det lätt att bara sitta och njuta.

De första dagarna har bestått av en del fixande av lägenheten, en shoppingtur till Ikea och uppackning av alla väskor. I lördags besökte vi den kommunala simhallen och köpte klippkort där. Den ligger på promenadavstånd från lägenheten. Förhoppningsvis kan vi även köra våra styrkepass där i gymmet. Vi har varit där några gånger genom åren så vi har koll på var hallen ligger. Annars är den rätt svår att hitta då utsidan är extremt hemlig och det saknas helt skyltar på fasaden. Vi passade också på att köra ett simpass och det kändes att det var över en månad sedan jag simmade sist. Tungt alltså.

Vi bor i huset till höger fast längst ned mot vattnet

Läs mer →

En hård arbetsvecka till ända. Min vikarie är makalöst duktig så överlämningen går bra. Men dagarna blir långa så tiden (och orken) räcker inte till träning. I torsdag prioriterade jag ändå träningen och körde ett sista styrkepass med min naprapat och PT. Han kommer till oss på jobbet varannan vecka och det är toppen att få en egen tid där fokus bara ligger på mig och min träning. Kroppen kändes seg och tung men det var skönt att få känna musklerna arbeta lite igen. Vi passade på med en snabb behandling också så min rygg fick lite av hans magi en sista gång innan jag lämnar Sverige.

Helgen har bestått av packning, packning och åter packning. Vi har bokat 2 väskor plus cykel var vilket lät tillräckligt från början men nu är det hårda prioriteringar för varje kilo. Svårt att packa för 3 månader! Vi har också rensat ut massa grejer ur huset för att skapa plats till hyresgästen. Märkligt vad man sparar på sig mycket saker. Det blev tre vändor till tippen.

Lite träningskul fick vi till ändå. Sista passet med Team Snabbare på Bosön. Kan verkligen rekommendera denna kurs, Stark och snabb på Bosön! Grymt bra ledare och väl genomtänkta pass med bra styrke- löp- och funktionella övningar i kombination med löpning på banan. Idag blev det mycket mage i för mig helt nya övningar som ledde till en del skratt. Här i närkamp med starka Desiree. Det vi försöker göra är knuffa omkull varandra genom att möta varandras fötter och trycka till. Tokjobbigt och galet kul!

Vi avslutade idag med 4×1000. Kändes att jag inte tränat på länge men jag jobbade på. Varje varv skulle gå 2 sek snabbare. (Banan är 200 m) Jag lyckades inte riktigt, hade dålig känsla för fart efter mitt ofrivilligt träningsuppehåll. Givetvis så sprang jag första varvet lite för fort och fick böta för det på slutet. Men jag försökte hitta känslan i löpningen och höll farten under kontroll. Mattias gav mig feedback på min löpteknik, både under intervallerna samt efter. Jag tappar höften när jag blir trött och det är klart det finns fler saker än det att förbättra, men i det stora hela springer jag bra. Behöver nu många, många mil i benen också så ska nog det här bli bra.

I veckan kom det ett vykort i brevlådan. Tänk hur mycket ett litet vykort kan värma! Tack Inger!

Nästa gång vi hörs så är det troligen från Mallorca och då kan äntligen den här bloggen börja på allvar.

Kram på er!