Just nu är jag inne i en period av mindre men hårdare träning. Simningen underhåller jag genom att köra fyrahundringar i en sån hög fart jag kan utan att producera för mycket mjölksyra eller 50:or max. Dessa pass är riktigt tuffa.
På cyklingen och löpningen är det intervaller över tröskel som gäller för att öka min syreupptagningsförmåga. Dessa pass är mer än tuffa! Jag har alltid varit lite ”lat” i min träning. Dvs jag har svårt att ta i tillräckligt mycket. När det blir jobbigt och obehagligt i kroppen så stannar jag där. Det betyder inte att jag inte tränat hårt förr. För det har jag. Men inte tillräckligt hårt. Ska jag nu lyfta mig en (flera!) nivå så krävs det att jag kan lära mig att pressa mig själv bortom alla tidigare gränser. Jag vet att det sitter i huvudet, att det är en form av mental styrka som jag måste utveckla för att även min fysiska förmåga ska utvecklas. Jag kommer blogga mer om mental styrka senare. Det är dels ett intressant ämne och dels en viktigt pusselbit för mig.
På cykeln kör jag 4×8 min så hårt jag kan uppför. Jag lägger dom här passen i bergen där det finns backar som är tillräckligt långa och branta. Jag har ett bestämt wattal jag ska uppnå som coachen satt. (En wattmätare på cykeln mäter den kraft jag använder) För att kunna nå det värdet måste jag köra hårt men jämnt hela vägen. Jag kan inte börja de första minuterna med att maxa på då tar jag tvärslut innan halva är klar. Inte heller kan jag spurta på slutet. Alltså börjar jag cykla hårt, strax över mitt måltal i watt. I den här farten/ansträngningen producerar kroppen mer mjölksyra än den klarar av att transportera bort. I början går det bra, men efterhand börjar den där stickande känslan komma. Den börjar först i benen, sen sprider den sig i kroppen och ungefär då börjar det göra ont i benen. Då är också min puls väldigt hög och lungorna känns för trånga. Hjärtat känns som om det ska sprängas. Nu har jag ca hälften av intervallen kvar, dvs 4 minuter. De här är de längsta minuterna jag upplevt. Och det är nu hjärnan, den mentala styrkan, måste bidra för att jag ska fortsätta. Hela kroppen protesterar och signalerar till hjärnan att stanna så smärtan och obehaget försvinner. Och förr har jag oftast inte haft den mentala kraften att fortsätta. Jag skulle ljuga om jag sa att jag har det nu, men jag lyckas i allt större utsträckning nu. Det är fruktansvärt, riktigt vidrigt och på slutet rinner till och med tårarna nedför kinderna. Jag upplever inte att jag gråter, det är mer en fysisk reaktion på smärtan. När intervallen är över vänder jag ner igen, rullar lite tills jag är redo för nästa. Dessa pass kör nu två gånger i veckan.
För löpträningen gör jag också dessa åttor. Men inte i backe, utan på en plan sträcka. Jag springer alltså så hårt jag kan, enligt samma princip, i åtta minuter. Dessa pass ligger dagen efter cykelåttorna så det blir extra tungt då benen från början är trötta. Naturligtvis finns det en tanke med det. När det gäller måttet på hur hårt jag ska springa så är det nu farten vi mäter. Dessa pass är också fruktansvärt hårda men jag har lite lättare för att pressa mig på löpningen än på cyklingen. Däremot så är åtta minuter ännu längre på dessa pass än cykelåttorna. I känsla så klart. Jag börjar snegla på klockan redan efter bara 2 minuter. Då är det en hel evighet till åtta minuter. Jag upplever också mjölksyran annorlunda när jag springer. Den stickande känslan kommer först i vaderna, sen blir låren mer stumma och jag får svårt att lyfta benen. Jag kan också komma upp i en högre puls än på cyklingen vilket gör att ansträngningen blir mer påtaglig i bröstet. På slutet när jag är klar med intervallen slår det lock för öronen på mig.
Det ska bli intressant att se utvecklingen och hur mycket dessa hårda pass kommer att ge. Jag lyckas bättre och bättre på dem men de dränerar mig också mycket mentalt. Att klara av att pressa mig så här hårt, om och om igen, kräver mycket. Och det blir svårare och svårare.
Nu ska jag också försöka ladda mentalt då det är race i helgen. På söndag kör jag en halv ironman här på Mallorca. Ser fram emot en hård träningsdag i sol och värme denna gång. Min plan är att se hur hårt jag kan köra varje gren, att ligga utanför min komfortzon. Jag ska tänka att så fort det känns okej, så kör jag för långsamt. Det ska inte kännas ”okej”. Känslan ”okej” ska få en ny innebörd för mig. Den ska inte kännas vidrig, men obehaglig. Den känslan ska jag lära mig gilla! För det är den känslan som kommer ta mig framåt mot mitt mål.
2 kommentarer till Stenhårda träningspass som får tårarna att rinna