Att skiljas åt är att som att dö en smula

Ännu en förkylningsvecka har passerat. Bestämmer mig för att jag känner mig lite bättre. Har ju inte tid att vara sjuk längre. Blev påmind också om att det är bara drygt två månader kvar till Ironman Mallorca 70.3. Två månader! Och här ligger jag i soffan helt ur form! Och inte bara det, har ju massor att göra innan avresan! Det gör ju inte att stressen i mig minskar direkt och jag vet att stressen gör att jag inte blir frisk. Lite moment 22 alltså. Jag har mest jobbat denna vecka, ännu ingen träning alltså förutom idag då jag var på Bosön igen med Team Snabbare. Så grymt rolig träning. Vi körde 4×800 m löpning på banan i par där en sprang medans den andra fick köra styrkeövningar och så byttes vi av. Jag joggade bara och körde lätt på styrkan. Skönt att få röra lite på sig!

Men helgen har varit tung och mitt hjärta blöder av saknad. Lämnade mina älskade katter hos min pappa i Västerås, där de ska bo medans vi är utomlands. De fann sig bra tillrätta hos honom och jag vet de kommer ha det bra, men det skar i hjärtat att ta farväl och åka därifrån. Jag har aldrig varit utan mina katter så länge och jag har levt med katter i nästan 20 år. Saknaden är enorm!

image

Så efter ett sista hjärtslitande farväl lämnade jag Västerås med tårarna rullande nedför kinderna och åkte hem till ett tomt hus. Här hemma väntar nu en sista intensiv arbetsvecka innan jag förhoppningsvis kan börja slappna av och inse vad det är jag snart ska göra. Mycket snart.

Tack till bästa far och mor för att ni ställer upp och tar hand om min lilla speciella familj! ❤️

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *