Drömmen är över

Nu har jag levt min dröm. I 8 månader har jag tränat triathlon på heltid. Och vilka månader det har varit! Du som har följt mig här på bloggen har sett vilken berg och dalbana det har varit. Hur jag har kämpat, utvecklats och upplevt. Hur lycka och glädje har bytts mot tårar och förtvivlan.

image

Syftet var att se hur bra jag kunde bli med 8 månaders träning med helt andra förutsättningar än tidigare. Vilken skillnad blir det om jag får ägna mig på heltid åt triathlon?

Svaret på den frågan blev snopet nog – Ingen! I alla fall Inte om man tittar på slutmålet som var att försöka ta en plats till VM på Kona, Hawaii. Där var jag inte ens närmare än jag varit tidigare. I lördags gick jag i mål i Ironman Malaysia på 16:e plats efter 12 timmar och 50 minuter. Det är 1 timme och 18 minuter efter top 3 och 1 timme och 41 minuter efter fantastiska Luciana Bermudez från Spanien som vann på tiden 11 timmar och 11 minuter och tackade ja till platsen till Hawaii. Jag har varit och är fortfarande väldigt långt ifrån. I alla fall just nu.

Men det betyder inte att en utveckling uteblivit. Det har den inte. Jag har blivit bättre. Mycket bättre. Min utveckling märks tydligt på de tävlingar på medeldistans som jag kört under den här perioden. På dessa har jag kapat många värdefulla minuter. Min simning har inte varit i fokus och har jag endast tränat för att underhålla nivån jag redan är på. Trots detta har jag levererat snabba och stabila simtider. Det är främst på cykeln som min utveckling har skett. Det är här jag har kapat tid. Jag har gått från att vara en rätt svag cyklist till en medelbra. Det räcker inte men är ett stort steg. I backar och på kortare sträckor kan jag numera hänga med riktigt bra. Det är en stor och märkbar skillnad. Tyvärr har jag misslyckats med att få med mig den cykelstyrkan på längre distanser. För det räckte tiden helt enkelt inte till. Jag kom igång för sent med uthållighetsträningen samt att tiden på Phuket blev långt ifrån vad som var tänkt och vad jag hade behövt. Jag missade hela uthållighetsblocket samt formtoppning. Och utan det så blev det för svårt.

Min brist på utveckling i löpningen är kanske den del som överraskat mig mest. Här trodde jag att jag skulle kunna göra stor skillnad. Min egna bedömning är att jag har stått still. Jag är inte en bättre löpare idag än jag var för 8 månader sedan. Varför vet jag inte. Kanske har det varit på bekostnad av mina hårda cykelpass. Nästan all min löpträning skedde på rejält trötta cykelben vilket troligen hindrade mig från den utveckling jag behövde. Det är svårt att få utvecklingskurvor uppåt samtidigt i alla tre grenarna, särskilt i cykel och löpning. För mig var cyklingen viktigast och blev prioriteten.

image

Så är jag besviken på det uteblivna resultatet? Ja, det är jag. Jag är en målinriktad person och vill nå de mål jag sätter upp. Och gör jag inte det blir jag besviken och känner ett misslyckande. Så visst tusan är jag besviken. Det betyder dock inte att jag ger upp.

Jag vet att min målsättning var högt satt. Jag började från en rätt låg nivå och 8 månader är inte så lång tid då man har flera stora steg att ta som jag har. Det går inte att forcera. Kroppen ska hålla också vilket min har gjort. Det är värt mycket! Det innebär att jag lätt kan återuppta träningen igen så snart jag återhämtat mig från lördagens race. Hur annorlunda resultatet hade sett ut om jag fått tränat enligt plan de sista månaderna kommer jag inte få svar på. Högst troligt är väl att min insats i Malaysia hade blivit betydligt bättre. Inte så pass mycket bättre att det hade räckt till en kvalplats till Hawaii, det tror jag inte. Men jag hade nog löst den där 12 timmars gränsen.

Men nu är ju inte livet så. Hur väl genomarbetade planer man än gör så inträffar det saker i livet som man inte kan påverka i andra riktningar. Jag har i alla fall gjort det bästa jag har kunnat göra under den här perioden och det är jag riktigt nöjd med! Jag har också lärt mig otroligt mycket om mig själv och min träning och alla upplevelser bär jag för alltid med mig. Jag har mött så många fantastiska personer som alla har gett mig inspiration, motivation och till viss del också en ny syn på livet och vad som är viktigt.

Så vad händer nu? Min dröm att få prova att träna på heltid är över, men min målsättning finns kvar. Målsättningen att kvala till Kona, Hawaii. Jag tror fortfarande på mig själv och på att ingenting är omöjligt, bara olika svårt. Jag har inte gett upp! Jag har lyft upp mig en nivå och den ska jag förvalta på bästa sätt och också fortsätta att utvecklas ifrån.

Nu behöver jag en tids funderande innan nya planer kan smidas. Jag är hemma i Sverige och på måndag börjar jag jobba igen. De kommande två veckorna kommer jag ägna åt att hitta tillbaka vardagen och låta kroppen återhämta sig med lite lätta träningspass utan krav. Jag kommer också inom kort att publicera en race rapport från Ironman Malaysia här på bloggen.

Det sista kapitlet av denna resa har nått sitt slut. Men när en dörr stängs så öppnas alltid en ny. Var den leder får vi se. Jag hoppas du vill fortsätta följa mig på min väg till Hawaii.

image

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Drömmen är över

  1. Helena skriver:

    Det har varit grymt att följa dig och jag det är få som är så modiga som vågar satsa som du har gjort. Det finns en plats till Kona öronmärkt för dig, det är jag övertygad om.

  2. P-a skriver:

    Hej!
    nu kan jag ha missat det, har du kört med coach hela perioden?

    • miafogel skriver:

      Hej P-a!
      Ja, jag har en bra coach som hjälpt mig med hela träningsupplägget. Behöver både det och någon som pressar på mig lite.
      /Mia

  3. Maja Markström skriver:

    Va häftigt ändå! Nån gång skulle jag också vilja våga satsa som du 🙂 Du inspirerar! Måste bara få fråga hur du har gjort, rent ekonomiskt? 🙂

    • miafogel skriver:

      Hej Maja! Det är klart du ska! Vi lever bara en gång och det måste man ta vara på! Det här var det bästa jag gjort. Ekonomin är så klart en av de svåraste bitarna att få till. Vi, jag och min man, började med att skissa fram en kalkyl över vad vi trodde detta skulle kosta. Sen var det ”bara” att börja spara. Vi drog in på en del utgifter vi hade, både stora och små. Tex så sålde vi en av våra bilar, sa upp prenumerationer och snålade ordentligt. Så kort och gott så gjorde vi allt med sparade pengar. Det går, om man vill ?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *