Jönköping vann pris för Sveriges bästa idrottsstad 2017. Det är en stad som andas prestation och idrott. Och det märktes på Ironmans 70.3 race! Vilken publik! Och vilket arrangemang! Detta var en av de bättre tävlingar jag kört. Arrangemanget och logistiken var genomtänkt och bra. Närheten till allt och utnyttjandet av stadens fina områden gjorde alla förberedelser snabba och enkla. Och banorna riktigt, riktigt fina!
Starten gick kl 09.00 vilket är mycket senare än vanligt och det är ytterligare ett plus. Skönt att inte behöva gå upp för att äta frukost innan andra ens har gått och lagt sig. Jag promenerade ner till växlingsområdet i god tid, gjorde klart de sista förberedelserna och gick noga igenom området för att ha stenkoll på flödet. Jag ville få till så snabba växlingar jag bara kunde. Sträckan från vattnet och till växlingsområdet var riktigt långt, ca 500 m sa arrangören. Är nog den längsta sträckan jag varit med honom. Så jag visste att här gällde det att hålla uppe farten.
Vi gick ner till simstarten och där värmde jag upp med lite jogg och rörelser innan jag hoppade i vattnet för lite uppvärmningssimning. Vi var ett stort gäng från klubben och många av oss hann ses där och önska varandra lycka till. (Min grymma klubb Väsby SS Triathlon vann 1:a pris som bästa klubb i Division IV)
Foto: Pontus Bohlin
Jag ställde mig längst fram i startfållan för en simtid på 32 min. Det är vad jag normalt brukar kunna simma på. Solen tittade fram och det såg ut att kunna bli en riktigt bra dag. Nervositeten fanns där, men under kontroll. Jag kände mig pigg och stark och redo för att fightas. När starten gick kastade jag mig i vattnet som var uppmätt till 15,3 grader dagen innan. Det kändes inte så farligt kallt och störde mig inte det minsta. Jag simmade på och det kändes både fort och bra. Banan är väldigt enkel. Bara spikrakt ut, spikrakt till vänster och så spikrakt tillbaka igen. Simningen blev händelselös, jag jobbade på och tog fötter där det fanns några att ta, men mestadels simmade jag själv. Kändes som om jag valde helt rätt startgrupp, och att flertalet omkring mig också gjort det. Tiden blev 34,28 min vilket var den 6:e snabbaste simtiden i min age group.
Foto: Thomas Carlsson
Den långa löpningen på kullerstenen genom stan till växlingsområdet gjorde att pulsen rusade men benen kom igång bra. Växlade utan missöden och så rullade jag ut ur stan. Cykelbanan körs ett varv på fantastiskt fina landsvägar. De första 4 milen är rätt mycket uppför. Särskilt den första backen som börjar nästan direkt efter bara några kilometer. Den består av några fina serpentinsvängar och det kändes lite som om jag var i bergen på Mallorca. Den var inte så brant så det gick att köra på. Kanske fegade jag lite och höll igen, men jag ville inte börja med att gå ut för hårt. Jag blev inte omkörd lika mycket som jag brukar kunna bli och funderade en del på om det berodde på att jag inte simmat lika bra som jag brukar eller om jag faktiskt cyklar bättre. Kanske var det en kombination. Min plan var att hålla en belastning på 160 i snitt watt så länge jag kunde. Det borde ge mig en cykeltid runt 2,50 tim.
Tyvärr såg jag en hel del drafting av tjejerna (killarna brydde jag mig inte om att titta efter) som körde om mig. Några av dem låg så nära som 30 cm bakom killarna. Jag noterade några av dem och tittade sedan efteråt i resultatlistan och de slutade på rätt höga placeringar. Jag inser att om jag vill vara med och konkurrera så måste jag göra detsamma, annars tävlar vi inte på lika villkor och jag har inte en chans att hänga med. Jag brottades mentalt en del med dessa tankar och vid ett tillfälle gick jag med en tjej som dundrade förbi i en klunga. Lade mig några meter bakom en stund men det kändes så fel att jag släppte till regelrätt avstånd och då gick det inte att hänga med längre. Tycker det här är så trist, jag vill inte behöva bli en fuskare för att andra fuskar. Jag kan tänka mig att det lätt blir så för många, att det rättfärdigas på nåt sätt. Nu ska jag inte bli bitter, förutom detta så var det en fantastisk cykling och kände mig stark fram till 70 km, där började benen stumna och värka och min hastighet sänktes betydligt. Ändå körde jag om många och det var väldigt få som körde om mig. Den andra halvan av banan är lättcyklad men vi hade mycket motvind så det gick inte lika fort som jag hade hoppats på.
Av någon anledning så fick jag inte i mig hela mitt planerade intag av sportdryck. Jag blev aldrig så där törstig som jag blivit tidigare utav min Umara sportdryck vilket kanske gjorde att jag inte drack allt. En annan orsak kan också vara att när jag är kall så dricker jag inte lika mycket. Vädret och temperaturen var helt okej för att vara svensk sommar, men inte tillräckligt hög för att jag inte ska frysa lite i fartvinden. Dock kände jag mig inte energilös och intaget var rätt bra ändå (200 gr). Växlade in efter 02:51:55 tim med ett snitt NP 159 watt.
Ut på löpningen så kändes det som det brukar efter 9 mil hård cykling, stolpigt och tungt. Men jag vet att det brukar släppa och försökte hitta in i ett bra tempo. Jag hade som mål att hålla 5,20 fart men tittade inte så mycket på klockan utan gick mer på känslan. Det är ju aldrig risk att jag springer för fort direkt. Jag måste istället mana på mig själv hela tiden att stå ut med ligga kvar i det obekväma tillstånd man befinner sig i så här på slutet. Löpningen går först från växlingsområdet in till målområdet och parken och därifrån springer man sedan 3 varv runt Munksjön. Det var en hel del grusvägar annars relativt lättsprungen bana med en backe i början av varvet. Det var mycket publik runt banan. Fantastiska människor som hejade vilt på allt och alla! Särskilt inne i stan kokade det av folk som kantade kravallstaketen. Grymt peppande! Vi hade också en egen supporterskara på plats. Johans syskon med familjer hade rest hela vägen till Jönköping för att stödja oss runt banan och dom var grymma och gav massor med energi.
Jag sprang förbi många och upplevde att jag sprang rätt fort. Fyllde på med energi och mitt planerade intag fungerade utmärkt. Vid varje vätskestation tog jag två muggar vatten, försökte ta dom i farten men får upp mer vatten i näsan än i munnen. Så istället får jag ta några gångsteg medan jag dricker. Blev passerad av några riktigt snabba tjejer, har inte en chans till deras höga fart, och vet att ett par av dem är i min age group. Efter första varvet kändes det rätt bra. Benen svarade bättre och de lite kalla fötterna började nu få tillbaka känseln. De tillfällen jag tittade på min klocka så visade den att jag höll runt 5.15 fart. Mitt andra varv blev ett bra varv, och mentalt är det skönt att ge sig ut på det sista varvet. Allt jag passerar gör jag för sista gången och så tänker jag så fort det går lite trögt. Vet att det nu är superviktigt att jag håller farten och pressar mig till det yttersta. Min hjärna försöker övertala mig att ge upp nu. ”-Slå av på takten Mia, säger den till mig. Det är skönt att gå lite, du kan ju ändå inte vinna så då behöver du inte stå ut med den här smärtsamma känslan”. Men jag har sen Kinatävlingen förra året hittat en ny teknik som hjälper mig mycket och det är att jag låtsas/intalar mig själv att jag antingen leder eller ligger 2:a. Och det enda jag behöver göra nu är att orka stå ut den sista biten så är den där kvalplatsen min. Att varje sekund räknas. Så jag fortsätter att driva på. Får en liten svacka vid den näst sista vätskedepån och dricker extra mycket vatten vilket tar några sekunder extra. Men därefter jobbar jag hårt framåt, springer nu om mängder med folk som är ute på banan och många av dem är ute på sitt första varv. Jag känner ett sting av irritation ibland när jag tvingas kryssa mig fram mellan långsammare löpare som springer eller går i bredd och pratar. Men det är bara för att jag är så trött och kämpar mot sekunderna precis som om det vore på liv och död.
Foto: Thomas Carlsson
Sista långa rakan in mot parken och målområdet är lång och jag ligger precis på gränsen vad jag klarar. Får då helt plötsligt syn på en tjej som sprang om mig tidigt, som jag är på väg ikapp! Min hjärna, som nu är inställd på att jag antingen leder eller ligger 2:a (ni vet mitt mentala trick att lura mig själv), ser ju nu klart och tydligt att jag är 2:a och på väg ikapp ledaren. Jag ökar på så mycket jag bara kan, krämar ur det sista lilla som finns kvar och kommer ikapp henne. Beslutar mig för en överraskningsmanöver och passerar henne så snabbt jag kan i hopp om att hon inte ska orka med en fartökning. Tyvärr gör jag detta strax för en kurva och där fylls hela löparbanan med en massa gubbar som ska stanna och heja och prata med sina nära och kära i publiken. Jag kommer inte fram! Får stanna till och blir vansinnig. Hojtar åt dem att flytta på sig! Vips så är tjejen bakom mig ikapp och i ryggen på mig. Hon tar sig förbi och jag försöker att öka på igen för att plocka in henne på upploppet men det går inte. Hon har krafter kvar och jag är helt slut och passerar mållinjen strax bakom henne utan att knappt vara medveten om det. Min löptid blev 01:52:33 tim vilket ger en snittfart på precis 5.20 min/km om banan är exakt 21,1 km.
Totalt slutade jag på en 8:e plats av 57 fullföljande damer i min age group med tiden 05:26:30 tim. Jag hade som mål att komma top 10 sub 5,30 vilket gick med god marginal. Jag är väldigt nöjd med hela tävlingen och att den planerad belastningen/farten i cyklingen och löpningen höll precis där jag trodde den skulle landa.
Förra året då jag satsade hårt med träning på heltid landade som bäst kring detta resultat. Nu har jag ännu ett par månader på mig att försöka komma ännu lite närmare min drömgräns på 5 timmar på en halv Ironman. Det är förstås en rätt övermäktig uppgift på den korta tiden men kan jag kapa några minuter till så har jag detta år tagit mig ytterligare ett kliv närmare. Alla framsteg är bra, även de små!
Kuriosa: Nej, hon jag spurtade på liv och död mot var inte ens i min age group, men jag var hårt jagad bakifrån och kanske var det tack vare spurtstriden som jag höll undan till min 8:e plats. Just 8:e eller 9:e plats är kanske inte så viktigt, det viktiga ligger i att jag kan puscha in i det sista. För nån dag så kan just det vara avgörande för en kvalplats eller inte.
Väsby SS Triathlon, min grymma klubb var bästa klubb i Division IV
