Race rapport Ironman 70.3 Pay d’Aix en Provence – Mitt sämsta jag vs mitt bästa jag

Säsongsdebuten är avklarad och med bättre resultat än väntat! Från början var målsättningen hög med sikte på en top 5 placering. Men allt eftersom vinterns mörka månader passerades fick jag ändra målbilden då formen inte fanns där av olika anledningar. Jag var ändå sugen på att tävla och målsättningen fick bli att köra hårt och göra en så bra tävling som möjligt och grunda inför kommande tävlingar. Helgen innan klubbades jag av en sjukdomskänsla som satte sig i hela kroppen. Konstant huvudvärk, ont i kroppen och obeskrivlig trötthet. Känslan satt i ända fram till det var dags att ställa sig på startlinjen. Så än en gång fick jag justera min målsättning och nu blev den att starta och känna efter vad kroppen klarade och kanske få ut någonting av dagen i alla fall. Coachen rådde mig att hålla mig på 80-90 % och inte ta ut mig till 100%. Jag tyckte det lät bra och med det beslutet fattat så kändes det ganska bra och avslappnat där på stranden inför start.

Foto: Johan Fogel

Morgonen var vacker. Sjön var omgiven av en dimma av mystik som låg som ett halvt täcke över bergskanten. Jag åkte ensam med Ironmanbussen ut till starten som ligger ca 25 km utanför staden och kunde i lugn och ro göra mig klar i växlingsområdet. Klubbkompisarna anslöt lite senare. Gick ner till vattnet för att simma in lite men hann bara doppa tån i vattnet när speakern ropade ut att alla måste upp ur vattnet och gå bort mot starten. Gick ändå ut i vattnet och doppade mig för att få in vattnet innanför våtdräkten och på så sätt lindra den där första kalla känslan. Men vattnet höll en behaglig temperatur och jag började se fram emot simningen.

Jag och min simcoach minuterna före start. Foto: Johan Fogel

Letade upp startfållan för en simtid på 32 minuter och hittade där min simcoach Lena. Vi småpratade lite och önskade varandra lycka till. När starten gick snubblade jag mig ut i vattnet på alla de många och vassa stenarna och började simma lugnt och sansat. Det kändes bra och jag slappnade av mer och mer och kunde öka farten lite successivt. Banan är ett varv (1960 m) och väldigt okomplicerad. Rakt ut, höger vid vändbojen, simma en liten bit, och sen höger igen och så hem igen. Som en klassisk U-bana. Med rullande start så händer det inte så mycket längre under simmomentet. Jag sökte mig in så nära bojarna som möjligt och det var ingen trängsel nån gång. Försökte hitta några bra fötter men lyckades inte och fick simma i stort sett själv. Upp ur vattnet som 6:e dam i min age group och med en simtid på 34,02 min. En godkänd tid och placering för dagen.

Från vattnet och till växlingsområdet är det en rejäl bit att springa. Kan nog vara den längsta sträckan jag upplevt på en tävling hittills. Blev rejält flåsig på vägen och fumlade en del med våtdräkten innan jag kunde hämta mig cykel och ge mig iväg.

Solen var uppe och värmde redan skönt på axlarna. Jag började trampa och det gjorde genast ont i låren. På samma sätt som dagen innan när jag testcyklade. Det gick liksom inte att ta i riktigt för det blev nästan som kramp i båda framsidor lår. Jag rullade på men känslan i låren lämnade aldrig riktigt. Jag oroade mig för att jag faktiskt skulle få kramp när jag väl skulle bli tvungen att ta i ordentligt. Cykelbanan är rejält kuperad och man kör över 1100 höjdmeter på den 9 mil långa banan. Backarna är inte superlånga eller branta men de är många. Och där måste man ju ta i för att ta sig upp. Den första stigningen kommer efter ca 19 km så jag hade ändå gott om tid på mig att värma upp benen. Den är heller inte så brant så jag körde på så lätt jag kunde och krampen höll sig borta. Supporterskaran dök oväntat upp i backen och det gav energi. På banans lite flackare parti utnyttjade jag min tempocykel till fullo och körde riktigt fort genom dalen. Jag körde om hur många som helst och det var riktigt roligt. Tyvärr var det mycket drafting och få domare ute på banan var helt passiva. Vid ett tillfälle blir jag tajt omkörd på insidan av en kille samtidigt som en mc domare passerade mig på yttersidan. Killen kör sedan om även framförvarande cyklist på insidan. Detta är en diskvalificererande handling men utan att ens markera åkte domaren vidare.

Banans mest tekniska del är vid en utförskörning med flera skarpa serpentinsvängar och precis som förra gången jag tävlade här så fick jag bevittna den otäcka scenen av en medtävlare som underskattat kurvan (eller kanske överskattat sin förmåga?), ligga blodig efter en krasch i bergväggen, redan vid första kurvan. Tyvärr också vid den tredje kurvan låg det en skadad triathlet i diket. Trots att det satt tydliga varningsskyltar uppe i god tid innan kurvan.

Den sista stigningen är det mest utmanande på denna bana. Den kommer efter ca 70 km och är 3,2 km lång och bitvis brantar den till ordentligt. Jag tog mig an den så lätt jag kunde för att inte riskera kramp och det gick riktigt bra. Utsikten är fantastisk på vägen upp.

Foto: Johan Fogel

Utförskörningen är härlig därifrån. Jag har gott om energi kvar i kroppen och snart har jag också tagit mig an den sista klättringen innan man får rulla in mot stan igen. Kommer in på tiden 03,17 tim och har bara tappat en placering och ligger nu på 7:e plats. Gör en hyfsat snabb växling och börjar tassa ut på löparbanan. Det känns rätt bra trots allt. Visst är benen tunga men på nåt konstigt sätt var det skönt att få röra på benen.

Foto: Johan Fogel

Löpningen går inne i stan, en del i parken med grusunderlag och en del på asfalt mitt igenom stan. Vi springer tre varv innan målgång och även denna bana är kuperad. Känslan mellan odödlighet och att tro att jag inte kan springa en meter till växlar i samma takt som backarna. Jag känner hur det åter börjar dra i låren och jag fokuserar allt jag kan på att slappna av och kan i stort sett bara hålla en fart. Jag håller mig löpandes hela vägen och passerar vätskestationerna snabbt och effektivt. All energi jag behöver har jag med mig och behöver därför bara ta en mugg vatten. Banan skördar sina offer och jag springer om många som går i backarna. Supporterskaran gör ett strålande jobb och jag blir lika glad varje gång de dyker upp. Annars är denna tävling väldigt väldigt tyst. Det är väldigt få ur publiken som hejar. Kanske är det den franska kulturen, jag vet inte. Efter 18 km börjar det ta emot men det går fint att mata på sista biten in mot den stora rondellen och in på den röda mattan. Jag avslutar de 21 km löpning efter 01,56 min och med en totaltid på 05,56 tim. Det räckte till en fin 7:e plats i min age group och jag är både överraskad och glad för det. Sist jag tävlade här var hösten 2013 och då fick jag tiden 06,02 tim och en 19:e plats. Då var jag yngre, i bra slag, pigg, frisk och tävlade fullt ut. Det är väldigt tillfredställande att kunna spöa mitt bästa jag innan livet som heltidsamatör, med mitt sämsta jag efter livet som heltidsamatör! Det där med att träna på heltid är inte så dumt, förutom att det nu är ett minne blott så verkar det sitta kvar en del styrka i kroppen. Det hoppas jag kunna använda mig av denna säsong.

Foto: Johan Fogel

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *