Tävlingsdagens morgon bjöd på regn, regn och åter regn. Vi åkte från Rättvik där vi övernattat hos min svägerska och var framme i god tid i Vansbro. Hämtade nummerlapp och checkade in cykeln i växlingsområdet. Valde att stoppa mina saker i varsin plastpåse så de hade en chans att hålla sig torra tills de skulle användas. En påse med cykelskorna, cykeltröja, ärmar, väst och regnjacka. Hade ingen aning om hur mycket jag skulle klä på mig inför cyklingen så jag lät mig ha valmöjligheterna i T1 (första växlingen från simning till cykel). I den andra påsen stoppade jag mina löparskor och ett par torra strumpor. Träffade flera av mina klubbkompisar och favoritpersoner men hann inte mingla runt så mycket då det närmade sig start.
Starten gick från land i en sk rullande start. Man självseedar sig efter den tid man beräknar simma på och sen när starten går så börjar alla, på led gå i vattnet. Startmattan ligger precis vid vattenkanten så min tid börjar inte rulla förrän jag passerar den. Detta gör att det blir en väldigt lugn start. Jag valde att ställa mig bland de första i gruppen efter de som skulle simma under 30 min. Vattentemperaturen var uppmätt till 17,6 grader så det var helt okej. Regnet hade dessutom upphört så det såg ut att kunna bli en bra dag trots allt. Först simmar man en liten bit ”uppåt” i älven, motströms, vänder runt en boj och sen bär det iväg ”nedåt” med strömmen. Jag fick hyfsat bra med plats men hittade ingen att simma med utan fick jobba på att ta mig förbi. Detta är nackdelen med självseedningen och gjorde mig lite irriterad. I min hjärna hade jag hört och läst att vi skulle vända vid en röd boj. Därför blev jag lite förvirrad när vi närmade oss den röda men de framför mig fortsätter hålla sin kurs rakt fram. Jag simmade snett in mot bojen, fick stanna upp och bröstsimma för att få koll på läget. Siktar en en till röd boj långt ner i älven och tänker att det måste vara den röda vi ska vända på. Men så var det inte. Det dyker upp en gul boj och där var tydligen vår vändboj. Kände att jag tappat lite i min förvirring och tveksamma simning så nu ville jag se till att lägga så mycket tryck jag bara kunde i armtagen. Får fritt vatten nära bryggan där motströmmen ska vara mindre och simmar på hårt. Det blev lite trångt och stökigt ju närmare uppgången vi kom då simbanan smalnade ihop och alla var ivriga att komma närmaste vägen. Jag kommer upp ur vattnet som 3:a i min åldersklass på tiden 32,28 min.
Foto: Lena Ylitalo
Min växlingstid blir lång. Strular med allt. Tar på mig cykeltröja, hjälm och ärmar och skorna. Glömmer bort nummerlappen som jag hängt över styret och får stanna till och sätta på mig den. Kommer iväg på cykeln och tar det lugnt på väg ut och över hängbron. Väl ute på banan börjar jag mata på. Målet är att köra så hårt jag kan och under 3 timmar vilket ger en snittfart på 30 km/h. Jag känner mig stark och det går fort på den pannkaksplatta banan. Den ska köras två varv och är en vändbana vilket betyder att man cyklar ut och vänder på samma väg och sen tillbaka. Nästintill helt rakt utan tekniska svängar. En bana känd för snabba tider med andra ord. Får efter en stund syn på en blå väsbydräkt och närmar mig min klubbkompis Robert. Får massor av pepp av honom när jag passerar och jag fortsätter köra som om det inte fanns någon morgondag. Eller rättare sagt, som om jag inte ska springa ett halvt marathon direkt efter. Efter ett tag är vi några stycken som turas om att köra om varandra. Så där som det blir när man har sina olika perioder av svackor och styrkor. Jag känner mig odödlig och kör riktigt hårt och vet att jag ligger långt över 30 km/h i snitt. Det håller i ca 6 mil. Där börjar låren att stumna och jag börjar få problem att hålla farten. Nu får jag börja slita och blir lite orolig för kramp då jag känner hur låren smärtar. Den platta banan börjar ta ut sin rätt. På platta banor ligger man konstant med ett statiskt tryck i pedalerna, i en orörlig tempoposition och samma muskler måste jobba. Det ger ingen möjlighet till mikrovilan man får på mer kuperade och tekniska banor vid nedförskörningar, inbromsningar och svängar. Men jag är här för att cykla hårt och det tänker jag också göra. Jag börjar ändra sittposition för varje gång mätaren visar en hastighet på under 30 km/h. Flyttar mig lite fram på sadeln, tar mer spjärn i tempopinnarna eller skjuter mig själv lite längre bak. Så växlar jag positionen och lyckas på så sätt få mikrovariation i musklerna och hålla upp farten. Blev inte riktigt klok på vinden. Upplevde att den kom mest från sidan och på sista varvet ökade den i styrka och det kändes som det var motvind åt båda hållen. Tappar en hel del tid under de 2 sista milen men rullar ändå in på min bästa cykeltid någonsin och långt under min egen måltid på under 3 timmar. Coachen hade sagt 2,50 tim. Jag cyklade in på 2,49 tim! Jag hade den åttonde bästa cykeltiden och har nu tappat 5 placeringar och ligger med det 8:a när jag växlar ut på löpningen.
Foto: Lena Ylitalo
Jag känner direkt när jag kliver av cykeln att benen är rejält trötta. Mina föräldrar och svägerska Eva och hennes man Thomas är där och supportar och ger energi. Jag strular än en gång i växlingen genom att sätta på mig strumporna upp och ner, innan jag kommer ut på löpningen på sjukt stappliga ben. Vet att de första kilometerna brukar vara hemska innan cykelmusklerna ställt om till löpning. Jag är så glad för jag vet att jag klarat mitt mål och ska nu bara överleva de 21 km som banan bjuder på. Att överleva betyder för mig i det här läget att jag inte har några tidsmål/krav på mig som ska uppfyllas utan jag kan ”bara” ta mig igenom så fort jag kan. Det innebär dock inte att jag tar det lugnt. Jag vill springa så fort det bara går på mina sönderkörda ben. Och det gör jag. Även denna bana är en vändbana på två varv. Platt även den och jag gillar att hela tiden möta de andra som är ute på banan. Vi får och ger varandra positiv pepp när vi möts. En del hojtar glatt, en del viftar bara till med en hand och ibland orkar man bara låta blickarna mötas. Vi är konkurrenter men också vänner som både kan inspireras och glädjas över varandras framgångar, mitt under pågående tävling. Det här är något jag bara älskar med min sport!
Första varvet håller jag ändå en anständig fart trots allt. Det känns däremot som om jag knappt kan lyfta benen och att jag bara lufsar fram. På andra varvet tappar jag 6 min jämfört med första. Jag måste gå i vätskestationerna för att få i mig energi, vatten och vila benen. Men jag driver mig själv framåt. Min underbara supporterskara fyller mig mig kraft varje gång jag passerar. De säger jag ser stark ut och har lätta ben. Jag vet att dom ljuger.
På de senaste tävlingarna har jag kunnat öka den sista kilometern, men inte idag. Finns ingenting kvar i benen när jag springer in på upploppet. Passerar mållinjen efter totalt 05,27,54 tim. Detta ger mig en 9:e placering av 20 damer. Jag tappade en placering på löpningen som var den 11:e bästa löptiden i min åldersklass.
Detta var min snabbast totaltid hittills på en medeldistans och ett krossat rekord på cyklingen. Banan var givetvis snabb vilket hjälpte till så klart. Godkänd simning och gällande löpningen så har jag som sagt en del jobb kvar att göra. Men nu är det cyklingen som har fokuset och där fick jag nu äntligen mitt kvitto på att träningen går åt rätt håll!
Dagen efter kan man vara lite stöddig
