I lördags tävlade jag på Eckerö, Åland på medeldistans. (1900 m sim, 90 km cykling, 21,1 km löpning). Ännu en träningstävling, 2 månader efter den förra i Vansbro. Resultatet blev bra. Jag kom 3:a i min age group (40-49) och 4:a totalt av alla damer. Jag är glad för placeringen men besviken och missnöjd med min prestation. Jag hade förväntat mig mer av mig själv. Jag hade förväntat mig att jag skulle ha tagit mig ytterligare ett snäpp närmare mitt mål. Jag hade framför allt förväntat mig att jag skulle ha sprungit bättre. Min coach säger att jag är för hård och orättvis mot mig själv. Att jag ännu inte ska förvänta mig att vara i form, att jag inte tränar för att prestera bra nu. Att jag gör fel analyser. Han har naturligtvis rätt. Jag vet det. Han kan det här och vet vad han gör. Men mitt mål är såå högt och det närmar sig med stormsteg och det stressar mig nu. Jag har jobbat så hårt och jag vill det här så mycket och det är så svårt att se egna förbättringar. Det enda jag har att titta på och jämföra med är ju andra omkring mig. Och mig själv från förra året, ett år då jag faktiskt kunde springa riktigt bra. (Men inte cykla…ja jag vet) Men för att återgå till tävlingen….
Tävlingsområdet ligger mitt på Eckerö camping så det är helt perfekt att bo där nära till allt. Vi åkte över med morgonfärjan redan på fredagen så vi hade gott om tid att förbereda oss och hinna koppla av. Vi passade också på att testa cykelbanan och del av löparbanan. Väderleksprognosen lovade sol men rätt starka vindar.
Så här lugnt och vacker var simbanan dagen efter. Foto: Matilda Karlsson
Starten gick inte förrän kl 10.00 så morgonen blev lugn och jag hann se de som körde den olympiska distansen starta samt komma upp från vattnet. Vinden var hård vilket så klart gjorde havslagunen vild och stökig. En simning helt i min smak. Jag valde att ställa mig längst fram till vänster för att komma iväg snabbt och få fritt framför mig. Valde att smita in precis bakom ett par killar som såg snabba och hetsiga ut. Jag vet att jag brukar tappa i starten när det är strandstart då jag blir ifrånsprungen innan jag kommit i vattnet. Ville hellre ha häng på några snabb fötter än bli översimmade av snabbare löpare bakom. Min taktik föll hyfsat väl ut. Båda killarna försvann snabbt iväg vid startsignalen så jag fick fritt direkt. Den ena simmade dock för snabbt iväg och den andra lite för långsam. Havet var rätt kallt men helt okej. Det blåste så pass att det gick vita gäss där ute och oavsett vilket håll jag andades åt så fick jag vågorna rätt i mun. Tog lång tid att komma till första bojen och jag tyckte jag inte kom någon vart. Första gruppen hade redan rundat bojen och var borta sen länge. Det var svårt att se något i det skumpiga vattnet och med solen i ögonen. Jag tyckte speakern sa att man skulle navigera mot båhusen efter första bojen så det gjorde jag. Efter en stund inser jag att jag inte kan se några andra omkring mig och försöker förstå var de är. Får bröstsimma lite för att hitta rätt och då ser jag att jag navigerar helt galet åt fel håll. Blir arg på mig själv, lägger om kurs mot rätt boj och simmar hårt dit, rundar och siktar mot den tredje och sista innan varvning på land.
Foto: Johan Fogel
Det är två varv som ska simmas, ut till vändbojarna är det riktigt tuff simning men sedan kommer vågorna sida/rygg och då är det bara att trycka på i de gratis knuffarna man får av vågorna. Ser bara en simmare en bit framför mig och jobbar på för att komma ikapp. Undrar om jag är sist av alla. Når honom vid varvningen och en bit ut i den stökiga delen så simmar jag om och lämnar honom bakom mig. Navigerar det andra varvet perfekt, nu när jag har koll på var jag ska, och tar mig upp ur vattnet efter 37,23 min. Detta är en riktigt långsam tid för mig, men maken som supportar mig vid uppgången hojtar att jag är första dam upp ur vattnet med stor ledning. Wow! Jag som trodde jag var typ sist. Just simning kan vara så där lurigt att veta var man befinner sig i fältet, särskilt när man ligger där mitt i massa vågor och inte har överblick eller ser något annat än just vågor.
Foto: Johan Fogel
Öser på i växlingen och kastar mig ut på cykeln. Nu ska det cyklas och det har jag sett fram emot. Planen är att cykla hårt men inte fullt så hårt som jag gjorde i Vansbro för nu vill jag också kunna springa efteråt. Så jag kör på och undrar hur länge jag kommer kunna hålla ledningen. Sist jag låg i total damledning var på Mallorca och då höll det i 12 km. Nu tog det hela 40 km innan första dam var ikapp och om. Hon körde fort men inte jättefort så jag la mig en bit bakom killen som hade satt sig fast bakom henne men efter en stund känner jag att det inte kommer gå så jag släpper. Banan är en vändbana. Man cyklar ut till en vändpunkt, vänder tillbaka samma väg. Fyra gånger. Så man har god koll på hur långt efter/före konkurrenterna ligger. Jag såg att två damer närmade sig för varje varv, varav en finska och min klubbkompis Sara. Banan är relativt platt och med få svängar. En snabb bana normalt, men med en vind som denna så var det inte bäddat för några rekordtider. Istället håller jag koll på min watt så jag ser att jag tar i tillräckligt men inte för mycket. Gränsen är hårfin. Inne vid varvningen vid campingen finns Väsbys underbara supporterskara på plats och hejar. Det lyfter motivationen rejält, särskilt då resten av banan är helt folktom samt även väldigt glest mellan cyklisterna.
Foto: Mikael Karlsson
Efter ca 60 km är jag riktigt trött och orkar inte hålla farten. Får kämpa på nu för att inte fallera för mycket. Samma hände i Vansbro så jag vet att jag ändå kan puscha det sista även om det blir slitsamt. Kommer in till växlingsområdet som 2:a dam på tiden 02.55 tim. Rätt mycket långsammare än i Vansbro men ändå rätt mycket snabbare än jag cyklat förr.
Tassar iväg på stolpiga ben med muskler som protesterar. Kommer ca 100 m sen får jag kramp i vänster lår. Stannar till, skakar benet, masserar och försöker få det att släppa men lyckas inte riktigt. Tar tag i foten för att stretcha ut framsidan och då krampar baksida lår ihop ordentligt istället. Blir stående i smärta utan att kunna röra mig och medan minnena sköljer över mig från VM i Motala förra året kommer då nästa dam ikapp mig och springer om. Faaan! Blir så jävla arg! Ska jag behöva uppleva detta igen. En tävling där hela världen springer om mig utan att jag kan göra något mer än att tassa på i låg fart där inte krampen tar mig. Efter ett tag släpper det och jag kan i alla fall börja gå. Så det gör jag. Arg som ett bi. Kissnödig är jag också och förbannar mig själv som inte löste det på cyklingen. Blir ännu argare. Funderar på om jag kan hålla mig eller inte. Vet att jag ännu inte kan huka mig ner i en buske med mina krampande lår för då lär jag nog bli kvar i busken. Tar mig ut till vändpunkten genom lätt jogg med inslag av lite gång och låren känns nu lite mer avslappnade så jag satsar på busken och gör vad jag måste göra. Inspekterar alla lingon i risen och förbannar högljutt alla satans mygg som biter mig på alla möjliga lämpliga och olämpliga ställen. Löparbanan är även den en vändbana. Ut och tillbaka samma väg. Man ser precis om man är på väg ikapp någon eller som i det här fallet, någon är på väg ikapp mig. Klubbisen Sara är inte långt bakom nu och hon ser stark och oberörd ut och springer snabbt. Jag inser tidigt att jag inte har något att sätta emot denna dag. Alltid lika omtänksamma maken försöker få mig att ta mer magnesium men jag fräser och vill inget ha. Vet att mer magnesium inte kommer hjälpa ett dugg mot mina utmattande lårmuskler. Efter första varvet har benen slutat krampa men jag är toktrött och har ont i musklerna. Dricker mycket vatten vid stationerna och går emellanåt för att få i mig både energi och vatten. Vid sista vändpunkten, som för övrigt ligger ovanför en elak backe drar det i låren igen så jag stannar där och dricker flera glas vatten och försöker få kroppen att slappna av. Ser starka Sara komma, vända och försvinna. Och därmed är jag nu på 4:e plats totalt av damerna. Är nu bara några kilometer kvar så jag gör vad jag kan för att ta mig i mål utan att släppa förbi någon mer. Sista 300 får jag dessutom sällskap av massor av barn som kör sin tävling och är ute på sin sista sträcka. De springer otäckt fort de där små! Går i mål med en löpartid på 2,01 tim och en sluttid på 05,37 tim.
Nu blir det inga fler träningstävlingar. Nästa gång jag står på startlinjen är det på allvar.
