miafogel.com

Nu har vi varit på Phuket i 3 veckor och tränat. Eller rättare sagt så har jag tränat 2 veckor av dessa då jag åkte på en rejäl förkylning första veckan som tvingade mig till totala vila och passivitet. Efter den kände jag mig som den mest otränade person i hela världen och allt kändes tungt och segt. Det gör det väl fortfarande egentligen. Att träna i det här klimatet är ingen lek. Det är regnperiod just nu och det regnar rejält. Oftast är det kortare skurar, men det kommer så mycket vatten så det är helt galet.

Ett simpass i ösregn. Mest synd om simcoachen Tom Topham som står på kanten. Vi andra är ju ändå blöta.

Att simma i regnet gör ju inget, så länge man inte behöver simma ryggsim förstås. Poolerna är väldigt varma, jag gissar de håller runt 30 grader. Det är skönt att slippa frysa i vattnet för en gång skull men den höga vattentemperaturen påverkar också simningen. Min tidigare starka och stabila simning är som bortblåst och varje simtag är segt och långsamt. Jag simmar ibland med triathlongruppen och ibland eget simpass. Man behöver aldrig boka banor eller fundera på när man vill simma. Det är bara att hoppa ner i en ledig simbana när man vill. Antingen i 50 meters bassängen eller så i 25:an. Så fort det är någon i vattnet så kommer det en badvakt och sätter sig och bevakar. Att simma i havet går just nu inte. Stränderna är stängda då det är alldeles för höga vågor med starka strömmar samt tyvärr också besökta av farliga Manowar maneter, även kallade för portugisisk örlogsman. Så vår öppet vatten träning få allt vänta lite.

På cykeln känner jag mig riktigt stark och jag har nu äntligen fått börja köra mer volym. Det blir några pass med gruppen men också några solo då jag behöver få till min mer tävlingsspecifika träning samt att ligga i tempoposition. Att köra med gruppen är riktigt roligt trots att jag inte är så förtjust i att ligga i klunga. Coacherna är duktiga och håller koll, en ligger med i front och en ligger med längst bak så att ingen blir ifrånkörd. Farten är rejält hög så stundtals får man bita i ordentligt för att ligga kvar på rulle, särskilt om man ligger längre ner i klungan och drabbas av gummisnoddseffekten som blir vid kurvor och backar. På söndagarna kör dom alltid långtur över till fastlandet bort på fina vägar till ett fik och tillbaka. Vi har varit runt 50 personer på dessa turer. Under högsäsong brukar de vara det dubbla! Just nu är vägbanorna oftast blöta så det gör inte cyklingen till den roligaste sporten direkt. Jag avskyr blöta vägar. Skitigt vatten stänker upp hela tiden dels från min egen cykel men särskilt från framförvarande cyklist. Vägbanorna blir hala, sikten sämre och bromsarna tar inte lika bra. När man kommer hem så ser man ut som man kört mountinbike, för att inte tala om hur skitig cykeln blir! Så det blir ett evinnerligt tvättande av både cykel och kläder. Skorna är ständigt blöta. Det är svårt att få något att torka i det fuktiga klimatet.

Lycka är torra vägar och med Thanyapuras cykelcoach Daniel som guide.

Att springa i regnet gör mig ingenting, det gör snarare att temperaturen hålls nere lite. För även om det är regnperiod och regnar mycket så är det varmt. Värmen är också ungefär lika dygnet runt, ca 30 grader. När det regnar eller har regnat så känns det som om värmen kommer strömmande upp ur asfalten och att springa då blir oerhört tungt. Solen har visat sig några gånger och då blir det ordentligt varmt. Min löpning lämnar just nu mycket att önska. Jag har svårt att hitta rätt tempo, benen vill springa fortare men hjärtat orkar inte och så måste jag börja gå. Jag har svårt att hålla mig löpande. Det känns som om hela hjärnan kokar och kroppen blir dubbelt så tung. Ärligt talat så undrar jag vad jag har gett mig in på. Att tävla och springa ett marathon i ett klimat som är än varmare och än fuktigare än detta känns inte möjligt. Jag får påminna mig själv flera gånger att jag klarar värmen bättre än många andra. Jag kommer lida, men inte mer än andra. Jag är glad att det inte är som varmast här nu och att jag har gott om tid på mig att acklimatisera mig.

Jag har lämnat den tuffa grundträningsperioden med alla dess hårda intervaller bakom mig och har nu äntligen gått in i en mer tävlingsspecifik träning med mer volym i tävlingsfart och brickpass (löpning direkt efter cykling). Den här träningen är absolut inte lättare på något sätt då min träningsvolym har fördubblats i antal timmar. Det är nu de sista viktiga pusselbitarna ska falla på plats. Och hur tung, seg och långsam jag än känner mig så vet jag att varje dag gör mig bättre, mer förberedd och tar mig ett steg närmare mitt mål.

I mitt tidigare inlägg där jag presenterade Min nya svarta så hade jag just fått hem cykeln och endast hunnit se de positiva sidorna av den. Jag lovade då att jag också skulle skriva om de minus som kommer med cykeln när, jag väl hunnit lära känna den. Jag kan väl inte påstå att jag känner den fullt ut än men vi har nu påbörjat vår resa mot snabbare cykeltider tillsammans. Och det är just det där med resa som jag vill börja belysa. Jag är triathlet och gillar att tävla. För att tävla så behöver man kunna ta sig till och från tävlingarna. Antingen med bil eller med flyg. Jag tävlar helst utomlands vilket för mig då innebär flyg som transportmedel för mig och min cykel. För dig som är triathlet eller cyklist så förstår du vad det innebär för både dig och cykeln. För dig som inte är det så kan jag berätta att packa ner och upp en cykel och flyga med den är förenat med en hel del ångest, oavsett vilken cykel du har. Ska cykeln komma fram hel? Vi vet ju hur vårt bagage hanteras. En cykelväska är inget undantag ska ni veta. Ska cykeln komma fram överhuvudtaget? Ett förlorat bagage är hyfsat lätt att ersätta med hjälp av några timmar på stan och ett kreditkort. En ny tävlingscykel som är måttad och anpassad efter dig är lite svårare även med ett fett kreditkort så hinner du aldrig få en ny cykel i tid till din tävling. Men nu är det själva packandet av cykel jag ville belysa för här har det stor betydelse med just vilken cykel du har. För att skydda cykeln under transporten så packas den ner i en väska. Det finns hårda väskor, mjuka väskor och mittemellan. Vilken väska som är bäst lämnar jag utanför men jag har en mittemellan väska, dvs en väska med både hårda delar och mjuka delar, Biknd helium. En riktigt bra väska faktiskt som är lätt att packa i, cykeln sätts fast i botten vilket gör allt mycket stabilt och med det ett bättre skydd då cykeln och delarna inte riskerar glida runt och skava mot varandra. För att cykeln ska få plats i en cykelväska så måste man montera ner den lite. Oftast skruvar man bort styret, så man kan vika ner det, tar loss sadelstolpen, pedaler och bakväxeln. Ja, naturligtvis även hjulen. Och det är alla dessa moment som skiljer sig mycket åt bland de olika cykelmärken som finns, hur lätt/snabbt det går utan att slita på cykeln för mycket.

Nedmonterat och förankrad i min Biknd väska. Hjulen ska i och sen fälls väskans sidor ihop runt cykeln

Jag gör min recension utifrån den jag är, ointresserad (och okunnig) av att meka med cykel. Dock anser jag att jag själv ska klara av att ta ansvar för och hantera min egen utrustning så att jag kan resa ensam med den. Så för den som är mer cykelmekaniker än mig så går nog åsikterna isär om hur lätt respektive svårt det är att packa en Canyon Speedmax. Förmodligen också vad man är van vid sedan tidigare. Så det här är ingen sanning, bara min upplevelse av min cykel.

Om vi nu tittar på just Canyon Speedmax med Ultegra Di2 (elektroniska växlar) så finns ingen styrstam som jag är van att se den dvs ingen en ”stolpe”. Styrstammen sitter ihop med ramen. Så för att skruva av styret så gör man det direkt från framgaffeln/ramen. I själva styrstammen så finns utrymmet för batteriet till växlingssystemet samt alla kablar och bromsvajrar. Dessa är väldigt tajt dragna så det finns knappt utrymme för att vika ner styret. Styret kan alltså bara vikas ner i princip på ett sätt. Viktigt att INTE lossa på bromsvajrar! Gör du det så måste du byta dessa helt för att få dit dom igen då vajern fransas upp när den lossas och sen inte går att föra ner i hålet igen. Skruvarna till styret sitter på undersidan av styret och består av fyra st. Två av dem är sexkantsskruvar men de andra två är tyvärr torxskruvar som lättare slits vid minsta miss du gör med verktyget. För mig har styret helt klart varit det största minuset med cykeln. En klart förbättringsmöjlighet från Canyon är att göra en demofilm på hur man enklast ska göra samt att byta ut torxskruvarna till sexkantsskruvar. (Skruvarna ska vara standard enligt Canyon, dock har jag inte lyckats hitta några och inte ens Canyon själva har dem) För mig slutade mitt första försök att packa ner cykeln med att jag fick göra ett besök hos Canyon i Bålsta och få hjälp. Där fick jag tyvärr höra mekanikernas åsikt om att en sån här cykel är inte gjord för att resa med om du inte gör det med bil så den inte behövs monteras ner.

Så här glider vätskebehållaren ur sitt spår bit för bit under en cykeltur på skumpiga vägar

Nästa minus jag ger är vätskesystemet som sätts fast på styret. Det sitter bra men inte helt fast utan efter några gupp så tenderar den att glida framåt, dvs ur det spår den skjuts in i. Så lite då och då under cykelturen måste jag trycka tillbaka hållaren. En annan sak jag upptäckte den hårda vägen var under den första tävlingen jag gjorde på cykeln och det att flaskan inte håller tätt vid locket. Detta gjorde att halva innehållet hade runnit ut över framhjulet under tiden cykeln står upphängd i växlingsområdet. Cykeln lutar då nedåt med framhjulet ner och bakhjulet upp. Jag hade sportdryck i flaskan vilket dels gjorde att hela framhjulet och däcket var indränkt i klibbigt socker samt dels att jag gick miste om en stor del av den energi jag hade tänkt få i mig under cykelmomentet. Nästa gång kommer jag bara fylla på flaskan till hälften. Det är också svårt att fylla på med mer vätska utan att behöva stanna cykeln. För öppningen där det är tänkt att man bara vänder upp och ner på en vanlig flaska, trycker ner i öppningen och låter vätskan flöda ner är för ”stängd”. Detta gör att öppningen på din vanliga vattenflaska stängs och därmed går det inte att fylla på. Det positiva är dock att ingen vätska skvätter ut vid gupp som hos många andra flaskor av liknande modell som sätts fram på styret.

Så här hänger cyklarna i väntan på sina simmande triathleter, med framhjulet  nedåt

För att göra min recension av Canyon Speedmax lite mer tydlig med dess både för- och nackdelar så spaltar jag upp det på en enkel plus och minuslista.

Slutsummering: Alla cyklar har sina för- och nackdelar. Och beroende på vad du har att jämföra med innan så kan säkert upplevelsen vara olik min. Jag är väldigt nöjd med mitt köp av denna cykel och jag bara älskar att cykla på den! Skillnaden från min tidigare tempocykel (Specialized Transition) är enorm och då trivdes jag ändå väldigt bra med den. Körkänslan är fantastisk, största skillnaden är hur lätt den är att manövrera i kurvor trots att den känns styv och snabb. Och trots mina mindre positiva upplevelser med styret och dess nedmontering så lär man sig hur man ska göra efter ett par gånger. Det är som det mesta, när man vet hur man ska göra så blir det lätt. Att cykeln är snabb är det inget snacka om, för att inte tala om hur snygg den är!

Foto: Pontus Bohlin

Nytt kapitel som tyvärr börjat lite dåligt med en rejäl förkylning som däckat mig. Så istället för att träna så ligger jag mest hemma i soffan och slösurfar, läser, tröstäter mig fet och har allmänt tråkigt.

Sitter just nu vid köksbordet och tittar ut genom glasväggen som gränsar ut till balkongen. Ser…..ingenting faktiskt, mer än djungelväxter och glimten av ett hustak. Vi har hyrt en lägenhet på Sivana Place som ligger i Cherngtalay, nästan mitt på ön Phuket, i distriktet Thalang. Lägenheten är superfin, ca 70 kvm, med ett stort sovrum med badrum och dusch, vardagsrum med öppen planlösning till köket och en mindre toalett. Balkongen är stor och blickar ut över, ja, just det…djungeln. Djungeln med alla dess otroliga ljud. Och ödlor. Att gå ut på balkongen kvällstid är en upplevelse, igår kväll räknade jag till minst 8 ödlor som ilade runt där. Snabba små rackare.

Sivana Place, vår lägenhet ligger på andra våningen

Vi har några minuter med scooter till Boat Avenue som är en gata med turistvänliga (menyer på engelska) restauranger där man kan få både thaimat men också lite mer västerländsk mat. Därifrån är det sedan ca 1 km till stranden, Bang Tao Beach. Det finns gott om små restauranger på gångavstånd från där vi bor, men de bjuder på lite utmaning då de är lokala thairestauranger, dvs där thailändarna själva äter. Superbra mat men personalen talar inte engelska och menyn är på thailändska. Den mat vi hittills lyckats beställa har varit fantastiskt god och väldigt billigt. Här betalar vi runt 25 kr för mat till oss båda. Dessa restauranger är små och enkla, oftast byggd på en uppfart till ägarens hus. Ingen turist så långt ögat kan nå.

Vår gata. Alltid minst en hund som ligger utslagen mitt på asfalten och sover

Till träningsanläggningen, Thanyapura, är det ca 9 km. Vi har tecknat ett triathlonmedlemskap så vi har full tillgång till hela anläggningen samt träningspassen. Deras veckoschema är välfyllt och minst en coach leder passen, oftast är de 3 st. Med på passen är det både lokala thailändare (läs otäckt snabba ungdomar) och gäster boende på Thanyapura, med varierad erfarenhet och som är här olika länge och tränar. På flera av passen dyker det också upp medlemmar från Thanyapuras egna proffslag. Så förhoppningsvis kan jag få bra pacing på flera av mina kommande pass. Ja, kanske inte av proffsen då men från nån av de gästande triathleterna. Planen är att jag ska köra flera av mina pass med triathlongruppen och jag ser fram emot att se vad det kan leda till. Minns från vårt senaste besök här att det var hårda pass oftast i mycket hög fart. Deras schema ser just nu ut så här;

Tyvärr hann jag bara med ett första cykelpass i egen regi samt ett löppass och ett cykelpass med gruppen innan jag däckades av förkylningen. Vi försöker lära oss hitta, bemästra vänstertrafiken och förstå hur livet fungerar här. Allt är inte nytt då vi tillbringade två härliga veckor på Thanyapura i julas och coacherna känner igen oss och välkomnar oss tillbaka. Dock har det hänt en hel del på coachingsidan sen dess. Grymma headcoach Sergio Borges har slutat, istället har ”Ricky” Phantep tagit hans plats. Ricky höll tidigare i löpträningen samt var assisterande coach på både cyklingen och simningen tidigare. Han är supergrym! En annan stor förändring är att cykelcoach Nick Gates har ersatts av Daniel Amby. Daniel är svensk men är bosatt här sedan lång tid tillbaka. Supertrevlig och galet stark på cykeln. Återstår att se vad de här förändringarna gett för skillnad i kvalité på passen. Med kvalité menar jag pass där alla får ut något oavsett vilken nivå man är på. Inte ett pass där de kör så fort och hårt det bara går hela vägen tills alla har fallit av från gruppen. Det är inte kvalité för mig. En bra coach klarar av att hantera en grupp med olika kapaciteter,  ser till att den långsammaste kan vara med utan att känna sig som en bromskloss till alla och att den snabbaste får jobba lika hårt. Kan knappt vänta tills jag är frisk nog att få testa att köra med dom!

Just ja, sa jag att det också bor en geckoödla i vårt köksskåp?

Har återhämtat mig riktigt bra efter tävlingen på Åland. Vilat mycket och framför allt har jag fixat en hel del med alla förberedelser inför det sista kapitlet av detta 8 månaders långa drömliv jag lever. Vi närmar oss resan ner till Thailand och Thanyaphura! Träningsanläggningen ligger i Phuket, i den norra delen av ön, mitt bland gummiplantagen. Hit kommer triathleter från hela världen för att träna. En del stannar några veckor, en del längre. Anläggningen har bl a ett bra gym, en simarena med både 25 m och 50 m pool, en löparbana, tränarledda triathlonträningar varje dag samt duktiga coacher.

Här kommer jag att träna fram tills det är dags för att tävla. På riktigt denna gång. Jag hoppas att jag under den sista perioden nu kan nå min fulla potential och att den räcker till en kvalplats till Kona. Mitt huvud är fullt av oro och tvivel. Kommer det gå? Räcker jag till? Orkar jag en hel Ironman i ett högre tempo än jag någonsin gjort förut? Jag vet att jag måste släppa oron, att jag måste bli mentalt starkare. Att tro på mig själv och göra det bästa jag kan för att nå toppformen. Och jag hoppas att jag kan hitta det där inom mig när det väl gäller. Det där som jag ser hos många av mina vänner och som jag beundrar så mycket. Den där förmågan att kunna gräva djupt och puscha kroppen till sitt yttersta, hela vägen, hur ont det än gör. Förra sommaren när jag fyllde år fick jag en liten tavla av min far. Den hänger i mitt kök och med sina få men kloka ord gör den mig beslutsam.

Jag har nått ännu en milstolpe i min cykling. Under årets sista Syratomte, klubbens egna tempocuptävling, körde jag till mig ett riktigt bra resultat med personbästa i tid/hastighet och rekordhöga watt på sträckan. Jag har jobbat hårt för att öka min syreupptagningsförmåga och tröskel och det är skönt att få se ett så tydligt resultat. Nu behöver jag få in lite distans och uthållighet också så kan jag känna mig lite lugnare över cykelmomentet i alla fall.

Foto: Pontus Bohlin

Men min löpning har ännu inte lossnat vilket så klart är lite nervöst. Särskilt nu när jag vet att just löpningen kommer bli hård och svår att träna i Phuket med dess värme och höga luftfuktighet. Men jag ser fram emot att få komma dit! Få gå in i träningsbubblan och fokusera på att träna, äta, sova. Nu återstår det bara att packa och krama farväl till vänner och familj. Önskar så att jag kunde få packa ner några av er! Coach Andreas vill jag helst ha i handbagaget (skör, dyrbar och svår att ersätta), mekanikern och bästa fotografen Pontus, min naprapat Martin som håller mig hel, alla ni peppande klubbkompisar och vänner! Nästa gång vi hörs så är det från andra sidan jordklotet. Häng med!

I lördags tävlade jag på Eckerö, Åland på medeldistans. (1900 m sim, 90 km cykling, 21,1 km löpning). Ännu en träningstävling, 2 månader efter den förra i Vansbro. Resultatet blev bra. Jag kom 3:a i min age group (40-49) och 4:a totalt av alla damer. Jag är glad för placeringen men besviken och missnöjd med min prestation. Jag hade förväntat mig mer av mig själv. Jag hade förväntat mig att jag skulle ha tagit mig ytterligare ett snäpp närmare mitt mål. Jag hade framför allt förväntat mig att jag skulle ha sprungit bättre. Min coach säger att jag är för hård och orättvis mot mig själv. Att jag ännu inte ska förvänta mig att vara i form, att jag inte tränar för att prestera bra nu. Att jag gör fel analyser. Han har naturligtvis rätt. Jag vet det. Han kan det här och vet vad han gör. Men mitt mål är såå högt och det närmar sig med stormsteg och det stressar mig nu. Jag har jobbat så hårt och jag vill det här så mycket och det är så svårt att se egna förbättringar. Det enda jag har att titta på och jämföra med är ju andra omkring mig. Och mig själv från förra året, ett år då jag faktiskt kunde springa riktigt bra. (Men inte cykla…ja jag vet) Men för att återgå till tävlingen….

Tävlingsområdet ligger mitt på Eckerö camping så det är helt perfekt att bo där nära till allt. Vi åkte över med morgonfärjan redan på fredagen så vi hade gott om tid att förbereda oss och hinna koppla av. Vi passade också på att testa cykelbanan och del av löparbanan. Väderleksprognosen lovade sol men rätt starka vindar.

Så här lugnt och vacker var simbanan dagen efter. Foto: Matilda Karlsson

Starten gick inte förrän kl 10.00 så morgonen blev lugn och jag hann se de som körde den olympiska distansen starta samt komma upp från vattnet. Vinden var hård vilket så klart gjorde havslagunen vild och stökig. En simning helt i min smak. Jag valde att ställa mig längst fram till vänster för att komma iväg snabbt och få fritt framför mig. Valde att smita in precis bakom ett par killar som såg snabba och hetsiga ut. Jag vet att jag brukar tappa i starten när det är strandstart då jag blir ifrånsprungen innan jag kommit i vattnet. Ville hellre ha häng på några snabb fötter än bli översimmade av snabbare löpare bakom. Min taktik föll hyfsat väl ut. Båda killarna försvann snabbt iväg vid startsignalen så jag fick fritt direkt. Den ena simmade dock för snabbt iväg och den andra lite för långsam. Havet var rätt kallt men helt okej. Det blåste så pass att det gick vita gäss där ute och oavsett vilket håll jag andades åt så fick jag vågorna rätt i mun. Tog lång tid att komma till första bojen och jag tyckte jag inte kom någon vart. Första gruppen hade redan rundat bojen och var borta sen länge. Det var svårt att se något i det skumpiga vattnet och med solen i ögonen. Jag tyckte speakern sa att man skulle navigera mot båhusen efter första bojen så det gjorde jag. Efter en stund inser jag att jag inte kan se några andra omkring mig och försöker förstå var de är. Får bröstsimma lite för att hitta rätt och då ser jag att jag navigerar helt galet åt fel håll. Blir arg på mig själv, lägger om kurs mot rätt boj och simmar hårt dit, rundar och siktar mot den tredje och sista innan varvning på land.

Foto: Johan Fogel

Det är två varv som ska simmas, ut till vändbojarna är det riktigt tuff simning men sedan kommer vågorna sida/rygg och då är det bara att trycka på i de gratis knuffarna man får av vågorna. Ser bara en simmare en bit framför mig och jobbar på för att komma ikapp. Undrar om jag är sist av alla. Når honom vid varvningen och en bit ut i den stökiga delen så simmar jag om och lämnar honom bakom mig. Navigerar det andra varvet perfekt, nu när jag har koll på var jag ska, och tar mig upp ur vattnet efter 37,23 min. Detta är en riktigt långsam tid för mig, men maken som supportar mig vid uppgången hojtar att jag är första dam upp ur vattnet med stor ledning. Wow! Jag som trodde jag var typ sist. Just simning kan vara så där lurigt att veta var man befinner sig i fältet, särskilt när man ligger där mitt i massa vågor och inte har överblick eller ser något annat än just vågor.

Foto: Johan Fogel

Öser på i växlingen och kastar mig ut på cykeln. Nu ska det cyklas och det har jag sett fram emot. Planen är att cykla hårt men inte fullt så hårt som jag gjorde i Vansbro för nu vill jag också kunna springa efteråt. Så jag kör på och undrar hur länge jag kommer kunna hålla ledningen. Sist jag låg i total damledning var på Mallorca och då höll det i 12 km. Nu tog det hela 40 km innan första dam var ikapp och om. Hon körde fort men inte jättefort så jag la mig en bit bakom killen som hade satt sig fast bakom henne men efter en stund känner jag att det inte kommer gå så jag släpper. Banan är en vändbana. Man cyklar ut till en vändpunkt, vänder tillbaka samma väg. Fyra gånger. Så man har god koll på hur långt efter/före konkurrenterna ligger. Jag såg att två damer närmade sig för varje varv, varav en finska och min klubbkompis Sara. Banan är relativt platt och med få svängar. En snabb bana normalt, men med en vind som denna så var det inte bäddat för några rekordtider. Istället håller jag koll på min watt så jag ser att jag tar i tillräckligt men inte för mycket. Gränsen är hårfin. Inne vid varvningen vid campingen finns Väsbys underbara supporterskara på plats och hejar. Det lyfter motivationen rejält, särskilt då resten av banan är helt folktom samt även väldigt glest mellan cyklisterna.

Foto: Mikael Karlsson

Efter ca 60 km är jag riktigt trött och orkar inte hålla farten. Får kämpa på nu för att inte fallera för mycket. Samma hände i Vansbro så jag vet att jag ändå kan puscha det sista även om det blir slitsamt. Kommer in till växlingsområdet som 2:a dam på tiden 02.55 tim. Rätt mycket långsammare än i Vansbro men ändå rätt mycket snabbare än jag cyklat förr.

Tassar iväg på stolpiga ben med muskler som protesterar. Kommer ca 100 m sen får jag kramp i vänster lår. Stannar till, skakar benet, masserar och försöker få det att släppa men lyckas inte riktigt. Tar tag i foten för att stretcha ut framsidan och då krampar baksida lår ihop ordentligt istället. Blir stående i smärta utan att kunna röra mig och medan minnena sköljer över mig från VM i Motala förra året kommer då nästa dam ikapp mig och springer om. Faaan! Blir så jävla arg! Ska jag behöva uppleva detta igen. En tävling där hela världen springer om mig utan att jag kan göra något mer än att tassa på i låg fart där inte krampen tar mig. Efter ett tag släpper det och jag kan i alla fall börja gå. Så det gör jag. Arg som ett bi. Kissnödig är jag också och förbannar mig själv som inte löste det på cyklingen. Blir ännu argare. Funderar på om jag kan hålla mig eller inte. Vet att jag ännu inte kan huka mig ner i en buske med mina krampande lår för då lär jag nog bli kvar i busken. Tar mig ut till vändpunkten genom lätt jogg med inslag av lite gång och låren känns nu lite mer avslappnade så jag satsar på busken och gör vad jag måste göra. Inspekterar alla lingon i risen och förbannar högljutt alla satans mygg som biter mig på alla möjliga lämpliga och olämpliga ställen. Löparbanan är även den en vändbana. Ut och tillbaka samma väg. Man ser precis om man är på väg ikapp någon eller som i det här fallet, någon är på väg ikapp mig. Klubbisen Sara är inte långt bakom nu och hon ser stark och oberörd ut och springer snabbt. Jag inser tidigt att jag inte har något att sätta emot denna dag. Alltid lika omtänksamma maken försöker få mig att ta mer magnesium men jag fräser och vill inget ha. Vet att mer magnesium inte kommer hjälpa ett dugg mot mina utmattande lårmuskler. Efter första varvet har benen slutat krampa men jag är toktrött och har ont i musklerna. Dricker mycket vatten vid stationerna och går emellanåt för att få i mig både energi och vatten. Vid sista vändpunkten, som för övrigt ligger ovanför en elak backe drar det i låren igen så jag stannar där och dricker flera glas vatten och försöker få kroppen att slappna av. Ser starka Sara komma, vända och försvinna. Och därmed är jag nu på 4:e plats totalt av damerna. Är nu bara några kilometer kvar så jag gör vad jag kan för att ta mig i mål utan att släppa förbi någon mer. Sista 300 får jag dessutom sällskap av massor av barn som kör sin tävling och är ute på sin sista sträcka. De springer otäckt fort de där små! Går i mål med en löpartid på 2,01 tim och en sluttid på 05,37 tim.

Nu blir det inga fler träningstävlingar. Nästa gång jag står på startlinjen är det på allvar.

Min nya cykel är här nu! Låt mig stolt presentera min nya svarta: Canyon Speedmax CF SLX.

Foto: Pontus Bohlin

Vi håller fortfarande på och lär känna varandra men de stora skillnaderna mot min Specialized jag hittills upplevt är hur avslappnat och stabilt jag sitter i tempoposition, den lätta manövreringen i kurvor och hur kompakt den känns under mig. Jag upplever att jag har en helt annan kontroll på cykeln. Fart och snabbhet kan jag än bara gissa i känsla och hastighet då jag ännu inte fått dit min wattmätare. Och visst är känslan där. Känslan av en snabb cykel som bara flyger fram!

Foto: Pontus Bohlin

Den är utrustad med Shimano Ultegra Di2, dvs elektroniska växlar och det här var en ny värld för mig. Att gå från mekaniska växlar till elektroniska är verkligen en stor skillnad. Växlingarna är distinkta och helt utan strul och inget skrap eller annat missljud. Att jag nu också har växlingsmöjligheter ute på bromshandtagen var en större fördel än jag hade trott.

Den nya svarta har också de smarta förvaringslösningarna jag som långdistanstriathlet behöver. Och alla dessa är gjorda med tanke på aerodynamiken. Vi börjar titta på den smarta förvaringen för reservslangen. Under en liten lucka i ramen finns utrymme för reservslang, två kolsyrepatroner, en pump samt däckavtagare.

Sadelstolpen är en triathlonstolpe och till den kan man direkt fästa en flaskhållare som gör att alla mina tidigare problem med att hitta en flaskhållare som ryms och fästes på min sadel nu är borta. Nu spelar det inte längre någon roll vilken typ av sadel jag har eller hur den är placerad på sadelstolpen. Här sitter den perfekt.

På cykelns främre del så finns en smart liten förvaringsväska att skruva på ovanpå ramen. Att den skruvas på är en fördel bara det! Den sitter fast och glider inte runt på ramen även om jag skulle råka knuffa till den med mina knän. Här finns plats för gels eller extra verktyg eller t om en till reservslang. Allt jag behöver på mina långa cykelrundor.

Mellan tempopinnarna finns en flaska, aerodynamiskt utformad och i snygg passform med väskan ovanpå ramen. Flaskan rymmer ca 7,5 dl dryck och sugröret går lätt att fästa ner över flaskan. Den här lösningen gör att jag inte behöver resa på mig varje gång jag ska dricka utan kan ta en klunk utan att vare sig min position eller fart påverkas. Detta har jag haft tidigare på min förra cykel också men då med en vanlig flaska monterad mellan tempopinnarna. Denna är inte bredare än ramen och så snyggt integrerad i cykeln så man nästan blir tårögd. Dessutom är det också gjort ett fäste för min Garmin cykeldator fram i nosen på flaskan. Ytterst genomtänkt detalj!

Alla dessa genomtänkta lösningar gör att cykeln ser ren ut. Och det bara älskar jag! Ingen ful liten väska kan hängas på, inga vajrar eller annat synligt. Bara två små kablar som går ner i styrstolpen där laddaren är väl gömd och som sedan leder ner till batteriet som sitter inne i ramen.

Jag ser fram emot att få tillbringa mer tid tillsammans med min nya svarta och förhoppningsvis kan den göra mig lite snabbare också! För att göra en bra utvärdering så ska man ju också objektiv nämna sånt som ligger på minussidan också. Det här är ju faktiskt bara en cykel och ingen cykel är helt perfekt. Men jag har inte tillbringat tillräckligt med tid ännu för att kunna hitta nackdelarna. Gissar den största utmaningen blir när cykeln ska monteras ner och packas i resväska. Den ser inte ut som någon annan cykel jag haft och är van vid så det kommer bli med hjärtat i halsgropen som jag börjar skruva isär den. Och sånt är viktigt för mig som reser mycket utomlands för att tävla. Att den går lätt och snabbt att ta isär och sätta ihop utan att vara mekaniker eller behöva ha mekanikern nerpackad i väskan också. Även om just det vore att föredra i alla lägen.

Nu ska jag ut i solen och njuta. Jag har en dejt med min nya svarta som jag inte vill missa!

Foto: Pontus Bohlin

Nu är jag inne på min andra arbetsvecka utav tre. Alltså på mitt riktiga jobb, det som jag normalt gör på dagarna när jag inte leker triathlonamatör på heltid. Jag var lite orolig inför de tre veckorna som jag skulle jobba att det skulle bli svårt att behålla fokus och energi till träningen. Men det har gått bättre än väntat. Träningen är så klart anpassad efter att jag jobbar nu på dagarna så volymen är lägre då passen är kortare men också hårdare. Jag jobbar hårt på att öka min syreupptagningsförmåga och förutom fortsatt hårt arbete på cykeln har jag nu också äntligen fått börja jobba med min löpning. Passen jag kör görs på löpbandet och består oftast av 4×4 min löpning med en lutning på 5-6% i en fart som jag med nöd och näppe klarar av att hålla. Intervallerna är bara hälften så långa än de jag körde på Mallorca så det känns mentalt lättare med ”bara” 4 minuter istället för 8 lååånga minuter. Och det går riktigt bra! Jag har fått ett delmål av coachen att nå och det är väldigt inspirerande och jag motiveras av att se att jag kommer närmare hela tiden. Jag kör intervallpassen flera gånger i veckan så jag hänger en del i mitt gym på jobbet. Här är jag oftast själv och kan köra på med min musik på högsta volym, svettas, gråta och hulka, utan att någon ser. När jag sedan också efter ett lyckat pass, lite fånigt jublar och sträcker armarna i luften som om jag vunnit OS-guld, då är jag också lika glad att ingen ser. Men så är det för mig, jag tar varje pass lika allvarligt och jag är en känslosam person. Jag lämnar sällan ett träningspass med en neutral min i mitt uttryck.

Min cykling har faktiskt fortsatt att utvecklats, trots min dipp och oro i mitt senast inlägg för nån vecka sedan. Jag kör samma pass på cykeln som på löpningen, 4×4 minuter stenhårt. Jag kör mina fyror på samma bana varje gång, en lång rak landsväg som är hyfsat platt och med få störningar av trafik. Två intervaller bortåt och sen två intervaller hemåt. Kanske inte det mest stimulerande men jag behöver så få störande moment som möjligt så att jag bara kan fokusera på att köra så hårt jag bara kan. Har också ett nytt delmål här och strävar efter att nå högre wattal för varje gång. Och nu händer det saker! Det börjar gå riktigt fort på cykeln och jag bara älskar det!

I min triathlonklubb, Väsby SS Triathlon, så kör vi varje år en tempocup. Vi kallar den för Syratomten (ett gammalt namn den fått bl a från vår tidigare maskot ”Tomten”). Vi kör på samma tempobana varje gång, runt sjön Fysingen i Upplands Väsby. Banan är 19 km lång. Vi har en poängräkning där du får poäng för tex deltagande men också för snabbast tid i din klass (herr, dam, junior) för varje tillfälle. Cupen sträcker sig genom hela säsongen och avslutas med en final i början av september. Så ju fler tillfällen man är med desto fler poäng. Vi startar med ca 20 sek lucka och i fallande startordning så den snabbaste cyklisten startar sist. På så sätt får alla någon att jaga samt att alla kommer i mål i stort sett samtidigt. En del kör på sin racercykel i vanliga cykelkläder och en del på sina monster till tempocyklar fullkittade med struthjälm och tempodräkt. Efter loppet så samlas vi och skryter om våra tider och fikar från baklucka på någons bil. Jättemysigt! Jag gillar dessa Syretomtar så mycket! Bra träningspass i en skön gemenskap med världens bästa klubbkompisar och där alla kan vara med! I år har jag varit med två gånger, den senaste gången igår. Mina löpintervaller från förmiddagen satt kvar lite i vaderna så jag fick lite krampkänningar efter halva sträckan men jag kunde ändå köra på riktigt hårt och pressade upp pulsen rejält. Blev ett riktigt bra pass.

Min inställning och känslor till korta och hårda pass har förändrats från ångest och rädsla till längtan och behov. Jag ser fram emot dem och känslan av total utmattning och lyckan av att pressa mig närmare delmålet. De längre och lugnare passen ger mig inte längre lika mycket som de gjorde förr. Och efter dom känns det knappt som jag tränat. Så mycket har hänt under de här 4 månaderna, inte bara fysiskt utan också min mentala inställning till träning. Jag lär mig så mycket om mig själv och vad min kropp faktiskt klarar av att prestera. Jag lär mig också om vad som krävs för en medelålders tant som jag att utvecklas. Så hur det här än kommer att sluta så kommer det inte att vara förgäves.

Kram på er!

Det har varit lite tyst från mig här på bloggen sedan tävlingen i Vansbro. Efter racet gick luften ur mig lite. Vi blev kvar i Dalarna hos min mans syster och man och jag njöt av skogspromenader, gott sällskap och lycka efter min snabba cykling.

Hemma igen började jag analysera och grubbla. Med delmålet uppnått så tittar jag efter nästa och där finns inget mer än ”Det stora målet” och det blir uppenbart hur långt jag har kvar att nå dit. Trots att jag kapat 20 min på min cykeltid på medeldistans ligger jag lika mycket efter tjejerna som tar pallplatserna. Det är mycket! Och det är trots allt inte så lång tid kvar nu. Om fyra månader måste jag vara den som korsar mållinjen först i Malaysia om jag ska kunna få min efterlängtade plats till världsmästerskapet på Hawaii. Så hur bra kan man bli på bara fyra månader? Själv tycker jag det är för kort tid kvar och mycket som ska hinnas med i min utveckling innan dess och jag kan inte låta bli att känna en viss stress. Min coach säger -LUGN Mia, lita på mig! Och visst litar jag på honom, men en bra coach räcker tyvärr inte för att nå stjärnorna. Om det hade gjort det hade jag redan varit på Hawaii för länge sedan. Det är ändå jag själv, min kropp och min inställning som måste ha det som krävs.

Jag har också haft en lite för lång post-race kropp, en dålig kombination med prestationstress och pms och hade svårt att få igång kroppen i hård träning igen. Hemma i Sverige finns också så mycket annat som distraherar och det blir en utmaning i att behålla fokus på den träning som ska göras och den viktiga vilan där emellan. Men nu är jag igång ordentligt. Håller kroppen skadefri och stark i gymmet. Underhåller simningen genom hårda simpass i vår fina utepool som ligger bara ett par km från där jag bor. Och så klart så fortsätter den hårda träningen på cykeln. Jag kör numera fyror istället för åttor, dvs stenhårda intervaller på 4×4 min med kort vila på 2 min. Dessa kör jag nu på platten och det är så mycket svårare att få höga wattsiffror utan att ha branta och långa backar att trycka i. Löpningen har jag mest tassat runt på lite längre distanspass. Från och med nästa vecka sätter vi in krutet i löparbenen och det är något jag ser fram emot! Jag kommer gå in och jobba under de kommande tre veckorna nu vilket kommer förändra tillvaron en del. Jag hoppas jag klarar att bibehålla energinivån i träningen ändå.

Jag har några spännande saker på gång också! Har beslutat mig för att uppgradera mig och ge mig själv ännu bättre förutsättningar till en snabb cykling i Malaysia. Så en ny cykel är nu beställd och förhoppningsvis hinner jag få hem den i tid så jag kommer kunna ta den med mig till Thailand och det sista träningsblocket inför Malaysia. Jag kommer naturligtvis att presentera den här sen på bloggen, men först när den anlänt.
Trots att jag ser fram emot en ny cykel så smärtar det mig lite att behöva skiljas från min grymma Specialized. Den har varit min trogna vän sedan 2011 och vi har upplevt så mycket tillsammans.

Tävlingsdagens morgon bjöd på regn, regn och åter regn. Vi åkte från Rättvik där vi övernattat hos min svägerska och var framme i god tid i Vansbro. Hämtade nummerlapp och checkade in cykeln i växlingsområdet. Valde att stoppa mina saker i varsin plastpåse så de hade en chans att hålla sig torra tills de skulle användas. En påse med cykelskorna, cykeltröja, ärmar, väst och regnjacka. Hade ingen aning om hur mycket jag skulle klä på mig inför cyklingen så jag lät mig ha valmöjligheterna i T1 (första växlingen från simning till cykel). I den andra påsen stoppade jag mina löparskor och ett par torra strumpor. Träffade flera av mina klubbkompisar och favoritpersoner men hann inte mingla runt så mycket då det närmade sig start.

Starten gick från land i en sk rullande start. Man självseedar sig efter den tid man beräknar simma på och sen när starten går så börjar alla, på led gå i vattnet. Startmattan ligger precis vid vattenkanten så min tid börjar inte rulla förrän jag passerar den. Detta gör att det blir en väldigt lugn start. Jag valde att ställa mig bland de första i gruppen efter de som skulle simma under 30 min. Vattentemperaturen var uppmätt till 17,6 grader så det var helt okej. Regnet hade dessutom upphört så det såg ut att kunna bli en bra dag trots allt. Först simmar man en liten bit ”uppåt” i älven, motströms, vänder runt en boj och sen bär det iväg ”nedåt” med strömmen. Jag fick hyfsat bra med plats men hittade ingen att simma med utan fick jobba på att ta mig förbi. Detta är nackdelen med självseedningen och gjorde mig lite irriterad. I min hjärna hade jag hört och läst att vi skulle vända vid en röd boj. Därför blev jag lite förvirrad när vi närmade oss den röda men de framför mig fortsätter hålla sin kurs rakt fram. Jag simmade snett in mot bojen, fick stanna upp och bröstsimma för att få koll på läget. Siktar en en till röd boj långt ner i älven och tänker att det måste vara den röda vi ska vända på. Men så var det inte. Det dyker upp en gul boj och där var tydligen vår vändboj. Kände att jag tappat lite i min förvirring och tveksamma simning så nu ville jag se till att lägga så mycket tryck jag bara kunde i armtagen. Får fritt vatten nära bryggan där motströmmen ska vara mindre och simmar på hårt. Det blev lite trångt och stökigt ju närmare uppgången vi kom då simbanan smalnade ihop och alla var ivriga att komma närmaste vägen. Jag kommer upp ur vattnet som 3:a i min åldersklass på tiden 32,28 min.

Foto: Lena Ylitalo

Min växlingstid blir lång. Strular med allt. Tar på mig cykeltröja, hjälm och ärmar och skorna. Glömmer bort nummerlappen som jag hängt över styret och får stanna till och sätta på mig den. Kommer iväg på cykeln och tar det lugnt på väg ut och över hängbron. Väl ute på banan börjar jag mata på. Målet är att köra så hårt jag kan och under 3 timmar vilket ger en snittfart på 30 km/h. Jag känner mig stark och det går fort på den pannkaksplatta banan. Den ska köras två varv och är en vändbana vilket betyder att man cyklar ut och vänder på samma väg och sen tillbaka. Nästintill helt rakt utan tekniska svängar. En bana känd för snabba tider med andra ord. Får efter en stund syn på en blå väsbydräkt och närmar mig min klubbkompis Robert. Får massor av pepp av honom när jag passerar och jag fortsätter köra som om det inte fanns någon morgondag. Eller rättare sagt, som om jag inte ska springa ett halvt marathon direkt efter. Efter ett tag är vi några stycken som turas om att köra om varandra. Så där som det blir när man har sina olika perioder av svackor och styrkor. Jag känner mig odödlig och kör riktigt hårt och vet att jag ligger långt över 30 km/h i snitt. Det håller i ca 6 mil. Där börjar låren att stumna och jag börjar få problem att hålla farten. Nu får jag börja slita och blir lite orolig för kramp då jag känner hur låren smärtar. Den platta banan börjar ta ut sin rätt. På platta banor ligger man konstant med ett statiskt tryck i pedalerna, i en orörlig tempoposition och samma muskler måste jobba. Det ger ingen möjlighet till mikrovilan man får på mer kuperade och tekniska banor vid nedförskörningar, inbromsningar och svängar. Men jag är här för att cykla hårt och det tänker jag också göra. Jag börjar ändra sittposition för varje gång mätaren visar en hastighet på under 30 km/h. Flyttar mig lite fram på sadeln, tar mer spjärn i tempopinnarna eller skjuter mig själv lite längre bak. Så växlar jag positionen och lyckas på så sätt få mikrovariation i musklerna och hålla upp farten. Blev inte riktigt klok på vinden. Upplevde att den kom mest från sidan och på sista varvet ökade den i styrka och det kändes som det var motvind åt båda hållen. Tappar en hel del tid under de 2 sista milen men rullar ändå in på min bästa cykeltid någonsin och långt under min egen måltid på under 3 timmar. Coachen hade sagt 2,50 tim. Jag cyklade in på 2,49 tim! Jag hade den åttonde bästa cykeltiden och har nu tappat 5 placeringar och ligger med det 8:a när jag växlar ut på löpningen.

Foto: Lena Ylitalo

Jag känner direkt när jag kliver av cykeln att benen är rejält trötta. Mina föräldrar och svägerska Eva och hennes man Thomas är där och supportar och ger energi. Jag strular än en gång i växlingen genom att sätta på mig strumporna upp och ner, innan jag kommer ut på löpningen på sjukt stappliga ben. Vet att de första kilometerna brukar vara hemska innan cykelmusklerna ställt om till löpning. Jag är så glad för jag vet att jag klarat mitt mål och ska nu bara överleva de 21 km som banan bjuder på. Att överleva betyder för mig i det här läget att jag inte har några tidsmål/krav på mig som ska uppfyllas utan jag kan ”bara” ta mig igenom så fort jag kan. Det innebär dock inte att jag tar det lugnt. Jag vill springa så fort det bara går på mina sönderkörda ben. Och det gör jag. Även denna bana är en vändbana på två varv. Platt även den och jag gillar att hela tiden möta de andra som är ute på banan. Vi får och ger varandra positiv pepp när vi möts. En del hojtar glatt, en del viftar bara till med en hand och ibland orkar man bara låta blickarna mötas. Vi är konkurrenter men också vänner som både kan inspireras och glädjas över varandras framgångar, mitt under pågående tävling. Det här är något jag bara älskar med min sport!

Första varvet håller jag ändå en anständig fart trots allt. Det känns däremot som om jag knappt kan lyfta benen och att jag bara lufsar fram. På andra varvet tappar jag 6 min jämfört med första. Jag måste gå i vätskestationerna för att få i mig energi, vatten och vila benen. Men jag driver mig själv framåt. Min underbara supporterskara fyller mig mig kraft varje gång jag passerar. De säger jag ser stark ut och har lätta ben. Jag vet att dom ljuger.

På de senaste tävlingarna har jag kunnat öka den sista kilometern, men inte idag. Finns ingenting kvar i benen när jag springer in på upploppet. Passerar mållinjen efter totalt 05,27,54 tim. Detta ger mig en 9:e placering av 20 damer. Jag tappade en placering på löpningen som var den 11:e bästa löptiden i min åldersklass.

Detta var min snabbast totaltid hittills på en medeldistans och ett krossat rekord på cyklingen. Banan var givetvis snabb vilket hjälpte till så klart. Godkänd simning och gällande löpningen så har jag som sagt en del jobb kvar att göra. Men nu är det cyklingen som har fokuset och där fick jag nu äntligen mitt kvitto på att träningen går åt rätt håll!

Dagen efter kan man vara lite stöddig

En vecka har jag nu varit hemma i Sverige. Jag ser därmed det första kapitlet i detta äventyr som avslutat och ett nytt kapitel har tagit sin början. Omställningen har tagit lite kraft. Hemma känns inte längre som hemma. Huset är stort och främmande. Min man har börjat jobba och jag utför träningen ensam. Från att ha tillbringat 24 timmar om dygnet tillsammans i 3 månader ses vi nu bara en kort stund på kvällen. Träningen har gått bra, haft en lite lättare träningsvecka och fått möjligheten att återhämta mig och ställa om.

Hur träningen kommer se ut framöver här i Sverige vet jag inte ännu. Upplägget kommer utformas efter helgen som förhoppningsvis kommer ge en bild på var jag står i min utveckling. På lördag är det meningen att jag ska tävla i Vansbro triathlon som är ett RM (Riksmästerskap) i medeldistans. (1900 m sim, 90 km cykling, 21 km löpning) Säsongens 5:e triathlontävling och den första i Sverige. Ännu en träningstävling som inslag i min grundträning. Även denna gång med fortsatt fokus på cykeln. Det är på cyklingen jag så förtvivlat gärna vill se en förbättring. En klar förbättring vore att cykla de 90 km under 3 timmar. Det är vad jag vill och behöver. Hur resten går, simningen eller löpningen är inte så viktigt. Jag vet att jag simmar bra och jag har tränat mycket på att springa på trötta ben. Jag vet också att jag kommer kunna öka min fart på löpningen sedan när jag också får lite volym och grenspecifik träning så därför gör det mig inget om jag bara överlever löpningen. Men det är på cykeln jag lagt mycket tid, svett, och tårar och jag behöver se ett resultat nu. Jag tror inte temperaturskillnaden i vattnet kommer påverka mig så mycket, däremot gör nog lufttemperaturen det. Särskilt med tanke på att det ser ut att bli ännu en lång och kall tävling i regn. Men det är inget jag kan göra något åt och nu väljer jag att inte lägga energi på det.

Däremot är jag inte helt pigg och fräsch. Har varit väldigt trött i veckan, haft ont i huvudet i flera dagar och känner mig lite vissen. Har fått en vagel i ögat som, förutom gör att jag ser ut som jag gått en match i ringen, gör ont, spänner, skaver och orsakar förmodligen huvudvärken. Så vi får helt enkelt se om jag ändå kan få ut allt ur kroppen på lördag. Jag ska i alla fall göra mitt bästa.