miafogel.com

Jag jobbade mig igenom min lilla svacka. Under några dagar betade jag av pass efter pass utan egentligen vare sig glädje eller kraft. Bara av beslutsamhet och vetskapen om att det är vad som krävs av mig för att nå dit jag vill. Efter en vecka lättade det lite i huvudet på mig. Jag kände mig lite piggare igen och har avslutat starkt med några riktigt bra genomförda pass. Jag körde mina sista åttor på cykeln i Formentorbacken och tryckte ur det jag hade kvar på fullt godkända wattsiffror. Jag hade inte högre watt än på de tidigare passen men jag hade dem helt under kontroll och en mycket starkare känsla både under intervallerna men även efter dem. Jag har också äntligen fått köra några långa distanspass på 4 timmar och på dessa har jag känt mig riktigt stark. Jag har hittat glädjen och styrkan igen på cykeln och kan knappt vänta tills jag får susa fram på den igen!

Simningen känns riktigt bra. Jag har ju inte haft någon fokus på den utan bara underhållit den med kortare simpass över tröskel. Det har fungerat över min förväntan. Jag simmade ett pass med några riktigt snabba hundringar i förra veckan där jag överraskade mig själv med att hålla samma fart som på mina 50:or i maxfart. Jag har alltid varit dålig på att simma 50 meter. Det spelar ingen roll heller om jag simmar ännu kortare så kan jag liksom inte öka farten så mycket mer. Men jag kan alltså hålla den farten i 100 m. Nackdelen är att jag ofta blir ifrånsimmad i starten av såna som på mina tävlingsdistanser simmar långsammare än mig. Sen kommer jag ikapp när deras turbofart tagit slut och då är risken att jag fastnar lite bakom om det är ett stort och trångt fält och får lägga energi på att hitta luckor att ta mig igenom på. Så jag har mycket att vinna på att bli snabb även på kortare sträckor, att vara lite mer explosiv. Att jag har kört många pass nu med hårda 50:or tror jag har varit riktigt bra för mig.

Vi har också varit i Palma och simmat i den fina utepoolen i Son Hugo tillsammans med coachen. Riktigt roligt och en fin simarena. Det sista öppet vatten passet körde vi utan våtdräkter i Alcudia med coachen som hare i ett vatten som var så varmt så det kändes som ett badkar. Det var lika härligt som vemodig. Tack bästa coach Andreas Lindén för att du är du och för att du vill vara min coach!

Coach Andreas och jag

Min löpning lämnar lite mer att önska. Jag hoppas att det snart ska lossna och att jag får upp farten där. Jag vet att jag kan bättre. Vi får se vad de här tuffa löppassen gett när jag fått möjligheten till lite återhämtning. Sista löppasset genomförde jag idag, dagen innan vår hemresa. Ännu ett pass med 3×8 min över tröskel. Har kommit lite närmare målsättning med passet (den fart jag ska hålla på varje intervall) men har inte lyckats nå hela vägen fram.

Det har varit 3 helt fantastiska månader här och det är med ett tungt hjärta jag nu lämnar Mallorca. Om mindre 24 timmar är jag på svensk mark och del två av tre kommer ta sin början. Vi får se vad den perioden för med sig.

Hög på endorfiner. (Eller var det Intend?)

För några veckor sedan gjorde jag en podcast med Tripodden. Jag berättar om min bakgrund och vad som gjorde att jag nu är på Mallorca och tränar triathlon på heltid. Det var rätt svårt att prata om sig själv sådär, trots att det egentligen borde vara lätt då ämnet (jag själv) är något jag är rätt insatt i. Pär är en vansinnigt trevlig person och lätt att prata med så det gjorde det riktigt roligt ändå. Jag har lyssnat på avsnitt själv en gång. Var rädd för att jag svamlade för mycket och om det skulle höras att jag välte ut kaffekoppen. När jag lyssnade hörde jag allt lite svammel, men inte kaffet som rann ut över hela bordet.

Så välkommen att lyssna du med!

Tripodden avsnitt 119 Mia Fogel

Jag är i en liten svacka just nu. Det börjar närma sig midsommar och det är snart dags att lämna Mallorca efter 3 månader. Tankarna är många och frågorna snurrar i mitt huvud. Har jag tränat tillräckligt bra? Har jag tränat tillräckligt mycket? Har jag utnyttjat Mallorca och min lediga tid tillräckligt? Befinner jag mig formmässigt där jag borde vara? Jag har inga svar på frågorna. Jag vet inte. Och jag kan inte hjälpa att tvivlen börjar komma. Innan jag åkte ner hade jag nog trott att jag skulle ha tränat mer här. Fler timmar. Jag hade också förväntat mig att komma hem till Sverige i bättre form än jag någonsin har varit. Men inget av det är uppfyllt. Volymmässigt har jag sedan Ironman 70.3 Mallorca i början av maj legat på ca 12 tim/veckan vilket spontant inte låter så mycket när man tränar på heltid. Jag vet att volym inte per automatik gör en bra, att det inte heller är facit eller svaret på om jag blivit tillräckligt bra under dessa tre månader. Istället kör skiten ur mig på nästan alla pass jag genomför. Mjölksyra, illamående och tårar. Om och om igen. Vissa dagar gör jag bra ifrån mig, andra dagar får jag slåss hårdare än någonsin mot mina hjärnspöken och min kropp som säger åt mig att sluta.

Svackan jag är inne i nu handlar nog om att jag inte får någon belöning. Jag tror jag funkar så. Att när jag utfört något jag inte trott mig kunna göra, då behöver jag belönas. I det här fallet är min belöning ett tydligt steg mot målet. Jag förväntar mig resultat av det jobb jag lägger ner, att få något kvitto på att jag är på rätt väg. Än så länge kan jag inte se det och det är vansinnigt frustrerande och jag tappar motivation. Jag har nu 6 st mjölksyrapass kvar tillsammans med en liten ökning i volym. Sen är jag på svensk mark igen och ett nytt träningsblock väntar. Så jag räknar ner och bockar av antal hårda pass. Dom blir allt svårare att genomföra. Samtidigt som jag önskar att tiden kunde stanna, att jag inte behövde lämna mitt träningsparadis.

Jag tänker en del på hur det kommer bli att träna hemma igen. På vägar med arga och elaka bilister som vill meja ner mig. På det svenska sommarklimatet som kommer tvinga mig anpassa min träningstid utifrån väder och vind. På hur vilan och återhämtningstiden kommer att minska med transportsträckor, studier, hus, jobb och övriga måsten. Kommer jag lyckas hålla planen? Kommer jag lyckas utvecklas på hemmaplan så pass mycket som krävs? Men jag ser också fram emot att komma hem. Träffa vännerna igen, alla mina härliga klubbkompisar, mina katter, familjen och mitt hus och mina egna saker. Så det är med blandade känslor jag ser hur dagarna fram till hemfärden minskar.

Fram tills dess ska jag i min svacka försöka njuta av den tid jag har kvar här, försöka hitta motivationen och styrkan igen till att bränna ur det där sista ur kroppen. Ett pass i taget.

Läs mer →

Min fina man gav mig i födelsedagspresent en hotellvistelse i Cala Millor i samband med tävlingen. Kändes riktigt lyxigt att få bo på hotell några dagar och direkt i anslutning till tävlingsområdet. Vi anlände dagen innan, hann med att rulla lite på cykeln innan vi skulle registrera oss, packa våra race påsar och checka in cykeln. Kroppen kändes trött efter veckans senaste hårda pass och jag var rätt nervös. Vi valde att inte gå på race breefingen då den bara hölls på spanska/katalanska utan förlitade oss på den information som fanns att läsa på hemsidan. Arrangemangen här nere har hittills varit enkla men bra och trots bristfärdiga engelskakunskaper från funktionärerna så har de varit hjälpsamma och visat oss förvirrade utlänningar tillrätta.

Tävlingen var en triathlon på medeldistans dvs 1900 m simning, 90 km cykling och 21 km löpning och gick i Cala Millor som ligger på östkusten här på Mallorca. Sommaren är i full blom här nu och jag har slutat titta på väderprognosen. Så äntligen skulle jag få köra en varm tävling! Var nere i växlingsområdet vid 7-tiden och fixade de sista förberedelserna. Pumpade däcken, fyllde flaskorna på cykeln med energi och satte fast cykelskorna i pedalerna. Gick ner i god tid till starten och värmde upp i vattnet. Alla män hade gröna simmössor och alla damer rosa. Såg mig omkring och konstaterade att vi var ett knappt tiotal rosa mössor och kände mig lite ensam. Kände igen ett par damer från tidigare tävlingar här nere. Starten gick från land i en enda masstart, ingen proffs/age group uppdelning. Jag var riktigt nervös och stod inför start en bit bak i fältet då jag var osäker på om damerna skulle starta tre minuter efter herrarna eller inte som det stod i informationen. När startsignalen gick blev det hetsigt och jag blev både puttad och knuffad innan jag ens kom ner i vattnet. Var helt oförberedd på det och blev lite passiv. I vattnet är jag van att ta det och också hävda mig själv och min position men på land var jag inte beredd på att behöva fightas. Kom efter rejält och när jag kom i vattnet så började jag simma direkt medan många fortsatte att gå/springa vilket gjorde att jag simmade in i flera som stod upp i vattnet. Riktigt kaosartad start alltså och en av mina sämsta starter.

I detta kaos så hamnade jag för långt till höger och blev fast i fältet. Försökte se vart första bojen fanns men vi hade solen i ögonen så den gick inte att se. Jobbade på att ta mig fram och mellan simmare och fick syn på bojen en bra bit till vänster. Då bestämde jag mig för att ta mig igenom fältet så att jag kom på insidan av banan istället för yttersidan. Lite kryssande och några smällar senare hittade jag dit och nu fick jag fritt vatten och kunde börja simma på ordentligt. Varvade med hög frekvens på armarna och min vanliga långsammare men kraftfullare frekvens. Vattnet var varmt, lugnt och klart och vid första bojen såg jag flera dykare på botten som fotograferade oss. Jag motstod lusten att vinka till dom. Var ganska snabbt ute vid vändbojen och påbörjade resan tillbaka mot land. Nu var det tunt med simmare. Jag tog sikte på en grupp på två simmare och bestämde mig för att jag skulle ikapp som. Gick ikapp och simmade om. Kände att jag fick en av dem på mina fötter. Såg inte någon boj men ytterligare en grupp på tre simmare en bit framför mig. Navigerade efter dom och började jaga ikapp. Nådde den simmare som låg sist och åkte med på hans fötter en stund och återhämtade mig. Men sen ville jag simma om. Såg nu landportalen och en boj och gruppen simmade för mycket slalom framför mig. När jag kommer upp jämsides med killen känner jag igen fötterna på killen framför mig. Min man! Simmar där en stund och funderar på om jag simmat bra idag eller han sämre. Hittills har han spöat mig i år i vår interna simfejd så detta stärkte mitt självförtroende lite. Bestämmer mig för att simma om och kommer upp jämsides med honom. Förstår att han sett och känt igen mig för jag simmar hårt men han släpper inte förbi mig. The game is on. Han ligger fortfarande på framförvarande simmarens fötter och denne simmar på tok för långt till vänster istället istället för mot höger där portalen är. Detta gör att jag också pressas ut. Jag försöker styra Johan i rätt riktning men han bufflar på rakt fram efter killen. Jävlar, tänker jag och får lust köra in en armbåge i sidan på honom. Jag ökar farten lite för att försöka ta mig om och Johan går på höger sida om den stackars ovetande simmaren som inte förstår att han hamnat mitt i en prestigefylld familjekamp. Jag kommer inte om och vi är för långt åt vänster medan Johan får fritt och rakt spår. Når land, ser Johan gör hoppfjärilar upp mot land och han är förbi. Fan! Min uppgång gav nog publiken lite underhållning då jag föll två gånger. Botten var full med stora stenar och jag tappade balansen först bakåt och sen handlöst framåt innan jag kom upp på land. Får massor av jubel och hör speakern ropa -First pink lady out of the water! Funderar på om det kan vara jag eller om jag har någon precis framför mig. Men får så mycket jubel och uppmärksamhet på väg mot växlingen och cykeln att jag förstår att jag har ledningen! Simmade på 32,34 min. (1/7)

Växlar ut snabbt och påbörjar tvåvarvsbanan. Den börjar tidigt med en lång uppförsbacke. Hör Johan hojta och passera mig. Ha! Jag förlorade visserligen simningen men jag växlade om honom, det har aldrig hänt förut. Ler lite för mig själv och jobbar på att hålla bra tryck i pedalerna. Jag vet att jag kommer bli ikappkörd av damerna, det är bara en fråga om tid. Efter 12 km dyker första dam upp och passerar. Mola står det på hennes rygg. Hon ser vansinnigt stark ut. Sen passerar bara män. Banan är på fin asfalt, en vändbana med 3 vändpunkter så man möter varandra ofta. Och den är backig. Riktigt backig. Det hade jag inte riktigt räknat med. Antingen cyklar man uppför eller så nedför så farten var typ 20 km/h eller 40 km/h. Mördande hårt. Jag kände tidigt att kroppen inte var på topp, jag upplevde trötthet i benen men också i hela kroppen. Kände mig sömnig och hade svårt att engagera mig. Johan ropade att jag låg bra till när jag mötte honom och jag spanade själv också efter mötande damer men såg bara Mola. Drack ofta ur sportdrycken, lite tätare än min nutritionsplan, för att försöka få mer energi till kroppen. Tog också flera flaskor vatten vid stationerna vilket jag inte brukar behöva men jag var så törstig. Ut på andra varvet var jag riktigt trött och mina wattal sjönk. Fick påminna mig själv flera gånger att inte ge upp utan att jobba vidare då watten sjönk ner till den lätta zon 2 nivån. Inte okej! Nu var också de som körde den lite kortare olympiska distansen ute på banan och de körde vansinnigt fort och i stora klungor. Blir omcyklad av ännu en tjej på slutet och hon hojtar -Vamos! åt mig. Har ingen aning om hon kör medeldistans eller den olympiska. Närmar mig växlingsområdet och noterar att jag cyklat snabbare än i Alcudia men långsammare än jag hade hoppats på. Banan visade sig vara över 1000 höjdmeter vilket är ca 200 möh mer än i Alcudia. Min cykeltid blev 03:10:45 tim. (4/7)

Löpningen kändes rätt bra direkt och jag blev lite piggare. Banan går på strandpromenaden, fram och tillbaka på två varv med de solbadande turisterna på ena sidan och restaurangerna på den andra. Solen stekte och det var riktigt varmt. Mitt första varv går rätt bra. Jag vägrade att titta på min klocka, ville inte riskera att få negativa känslor om den visar ett för lågt tempo. Istället sprang jag på känslan, att försöka hitta den där känslan av ett obehag som går att stå ut med. Jag fortsätter att vara törstig, vilket är lite ovant för mig, och måste dricka massor av vatten på varje station. Man fick flaskor vilket var toppenbra. Jag drack halva flaskan och hällde resten över mig för att svalka kroppen. Jag möter damledaren, Mola fortfarande och försöker förstå var jag befinner mig placeringsmässigt i fältet men det är svårt då banan är fylld med damer både från det olympiska racet men också från stafettlagen. Jag har dessutom ingen aning om Mola är i min klass eller inte. När jag möter Johan, som för övrigt såg helt grymt stark ut, ropar han att jag fortfarande ligger bra till och att jag måste hålla ihop nu. Jobbar på, och tittar för första gången på klockan när jag passerar målområdet för sista gången innan jag nästa gång får springa in där. 15 km säger klockan att jag sprungit hittills och tidsmässigt rätt okej. Men nu tar det emot. Benen är tunga och jag orkar inte hålla upp kroppen så min löpteknik faller ihop. Upplever att jag lufsar fram. Det är helt galet långt bort till sista vändpunkten. Vänder runt och nu är det bara att köra på det sista som finns kvar. Och det är inte så mycket men lyckas öka farten den sista kilometern. Det är riktigt plågsamt. Går i mål efter en löptid på 01:51:42 tim (3/7) och en totaltid på 05:38:15 tim.

Totalt slut och så törstig så det enda jag kan tänka på är att jag måste få i mig vatten. Jag hinner inte återhämta mig ens när Johan kommer och drar mig tillbaka mot målet. Han säger att det är prisutdelning nu och jag kan ha tagit en pallplats. Jag är för trött för att fatta och vill bara stå still ifred i väntan på att mitt illamående ska gå över. Han går och lyssnar och kommer strax tillbaka -Mia, du ska upp på pallen nu! Jag fattar inte riktigt, tar mig fram på darriga och stela ben och uppe på scenen står 1:an och 2:an på plats på pallen. Den tredje är tom. Är den min?! Jag står där lite fånigt och vet inte om jag ska gå upp eller inte. Då vinkar alla på mig och speakern säger -There you are! Mia Fogel from Sweden! Wow, jag har kommit 3:a! Alla gratulerar, jag får en stor plakett i sten i handen och ett kuvert. Segraren tittar på sitt pris och hon har vunnit en resa till Lanzarote! Minns att coachen nämnt att på den här tävlingen så vinner totalsegraren en resa. Jag står alltså inte på pallen i min age group, utan på pallen för damer totalt! (Blev 2:a i min age group) Och i min hand håller jag alltså i en check! Jag har vunnit mina första prispengar! Vilken känsla!

Epilog:
Placeringsmässigt gick ju den här tävlingen riktigt bra och jag är så klart överlycklig för det och tänker vara både glad och stolt över det. Men, konkurrensen var inte lika hård som i tidigare tävlingar och med få startande damer. Och jag vill se en utveckling hos mig själv därför måste jag analysera och titta på min prestation med kritiska ögon.

När jag ställer jag mig själv frågan om jag lyckades med min målsättning har jag inget riktigt svar. Målsättningen var att pressa mig själv ur min komfortzon, i varje gren.
På cyklingen så definitivt nej, det nådde jag inte. Där kan jag göra mer. Simningen är stabil, men jag tror jag även där kan pressa lite till. Men i simning är gränsen hårfin, till att ta i mer med resultatet att förlora teknik och simma sämre. Till att simma hårt men med kontroll och bibehållen teknik. Ta mig ur min komfortzon kan jag göra vilket skulle innebära att jag blev tröttare men riskera att simma långsammare. Och det är ju inte riktigt meningen med min målsättning att ta i hårdare. Så här gäller det att vara vaksam. För det ska ju gå snabbare annars förlorar det ju mening. Gällande löpningen sen så kämpar jag hårt och och det känns som om jag ligger närmare där nu i konsten att lida än på cykeln. Jag sprang i princip lika snabbt som i Alcudia men känslan var att det gick långsammare. Tiden blev några minuter snabbare dock men alltid svårt att jämföra mellan olika tävlingar då de kan skilja lite i distans. Slutanalyserat (dock utan avstämning med coachen) så gjorde jag i princip samma resultat prestationsmässigt som för en månad sedan. Skillnaden ligger dock i att då var jag utvilad, nu tränade jag fram till raceday. Hur mycket det ger vet jag inte inte.

Nu har jag några dagars lättare träning sen är jag tillbaka på några stenhårda intervallpass igen innan ökar vi volymen. Det är inte så lång tid kvar här nu på Mallorca, så nu vill jag ta tillvara på varenda träningstimme jag kan få till i den här underbara miljön!

Just nu är jag inne i en period av mindre men hårdare träning. Simningen underhåller jag genom att köra fyrahundringar i en sån hög fart jag kan utan att producera för mycket mjölksyra eller 50:or max. Dessa pass är riktigt tuffa.

På cyklingen och löpningen är det intervaller över tröskel som gäller för att öka min syreupptagningsförmåga. Dessa pass är mer än tuffa! Jag har alltid varit lite ”lat” i min träning. Dvs jag har svårt att ta i tillräckligt mycket. När det blir jobbigt och obehagligt i kroppen så stannar jag där. Det betyder inte att jag inte tränat hårt förr. För det har jag. Men inte tillräckligt hårt. Ska jag nu lyfta mig en (flera!) nivå så krävs det att jag kan lära mig att pressa mig själv bortom alla tidigare gränser. Jag vet att det sitter i huvudet, att det är en form av mental styrka som jag måste utveckla för att även min fysiska förmåga ska utvecklas. Jag kommer blogga mer om mental styrka senare. Det är dels ett intressant ämne och dels en viktigt pusselbit för mig.

På cykeln kör jag 4×8 min så hårt jag kan uppför. Jag lägger dom här passen i bergen där det finns backar som är tillräckligt långa och branta. Jag har ett bestämt wattal jag ska uppnå som coachen satt. (En wattmätare på cykeln mäter den kraft jag använder) För att kunna nå det värdet måste jag köra hårt men jämnt hela vägen. Jag kan inte börja de första minuterna med att maxa på då tar jag tvärslut innan halva är klar. Inte heller kan jag spurta på slutet. Alltså börjar jag cykla hårt, strax över mitt måltal i watt. I den här farten/ansträngningen producerar kroppen mer mjölksyra än den klarar av att transportera bort. I början går det bra, men efterhand börjar den där stickande känslan komma. Den börjar först i benen, sen sprider den sig i kroppen och ungefär då börjar det göra ont i benen. Då är också min puls väldigt hög och lungorna känns för trånga. Hjärtat känns som om det ska sprängas. Nu har jag ca hälften av intervallen kvar, dvs 4 minuter. De här är de längsta minuterna jag upplevt. Och det är nu hjärnan, den mentala styrkan, måste bidra för att jag ska fortsätta. Hela kroppen protesterar och signalerar till hjärnan att stanna så smärtan och obehaget försvinner. Och förr har jag oftast inte haft den mentala kraften att fortsätta. Jag skulle ljuga om jag sa att jag har det nu, men jag lyckas i allt större utsträckning nu. Det är fruktansvärt, riktigt vidrigt och på slutet rinner till och med tårarna nedför kinderna. Jag upplever inte att jag gråter, det är mer en fysisk reaktion på smärtan. När intervallen är över vänder jag ner igen, rullar lite tills jag är redo för nästa. Dessa pass kör nu två gånger i veckan.

För löpträningen gör jag också dessa åttor. Men inte i backe, utan på en plan sträcka. Jag springer alltså så hårt jag kan, enligt samma princip, i åtta minuter. Dessa pass ligger dagen efter cykelåttorna så det blir extra tungt då benen från början är trötta. Naturligtvis finns det en tanke med det. När det gäller måttet på hur hårt jag ska springa så är det nu farten vi mäter. Dessa pass är också fruktansvärt hårda men jag har lite lättare för att pressa mig på löpningen än på cyklingen. Däremot så är åtta minuter ännu längre på dessa pass än cykelåttorna. I känsla så klart. Jag börjar snegla på klockan redan efter bara 2 minuter. Då är det en hel evighet till åtta minuter. Jag upplever också mjölksyran annorlunda när jag springer. Den stickande känslan kommer först i vaderna, sen blir låren mer stumma och jag får svårt att lyfta benen. Jag kan också komma upp i en högre puls än på cyklingen vilket gör att ansträngningen blir mer påtaglig i bröstet. På slutet när jag är klar med intervallen slår det lock för öronen på mig.

Det ska bli intressant att se utvecklingen och hur mycket dessa hårda pass kommer att ge. Jag lyckas bättre och bättre på dem men de dränerar mig också mycket mentalt. Att klara av att pressa mig så här hårt, om och om igen, kräver mycket. Och det blir svårare och svårare.

Nu ska jag också försöka ladda mentalt då det är race i helgen. På söndag kör jag en halv ironman här på Mallorca. Ser fram emot en hård träningsdag i sol och värme denna gång. Min plan är att se hur hårt jag kan köra varje gren, att ligga utanför min komfortzon. Jag ska tänka att så fort det känns okej, så kör jag för långsamt. Det ska inte kännas ”okej”. Känslan ”okej” ska få en ny innebörd för mig. Den ska inte kännas vidrig, men obehaglig. Den känslan ska jag lära mig gilla! För det är den känslan som kommer ta mig framåt mot mitt mål.

En vecka efter den kalla och blöta tävlingen Ironman 70.3 blev jag förkyld och fick ta några dagar från träningen för att tillfriskna. Istället passade vi på att åka på lite sightseeing. Vi besökte bergen och en liten fin strand, Cala Tuent som ligger nästan bredvid Sa Calobra. Sa Calobra i sig är en av de coolaste backarna här på Mallorca som fått många cyklister att båda skratta och gråta av både fruktan och glädje. För att komma dit så har man två rejäla stigningar att ta sig an, så benen är redan lite matta när man väl är där. Det som får många att tveka innan de tar sig an stigningen är att först måste man cykla ner till kusten på andra sidan berget. Väl nere så finns det ingen annan väg därifrån än upp! Eller ja, det ska visst gå en båt från hamnen sägs det.
Stigningen är 9,4 km med en snittlutning på 7,1 %. Och den rör sig på ett stort område vilket gör att sen ser ut som en enorm orm som slingrar sig ner.

Denna gång tog vi alltså bilen dit och precis innan man når ner till Sa Calobra så svänger man av och kommer så småningom fram till Cala Tuent. Där hade vi en skön dag med sol och bad. På väg tillbaka ville vi visa våra vänner Sa Calobra så vi åkte ner och tog en promenad längs kusten. Eftersom vi alltid cyklat dit (och då fyllda med ångest och iver att cykla upp igen) så har vi aldrig sett hur det ser ut bortom kröken. Så döm om vår förvåning när vi hittade den berömda vandringsleden och sevärdheten Torrent de Pareis! Man går igenom berget genom en (två faktiskt) liten uthuggen och upplyst tunnel och ut på andra sidan och där låg denna otroligt vackra plats!

Stället var renande för själen och jag tror jag lämnade resterna av förkylningen där för sen var jag tillbaka i träning igen. Några lättare kom igång pass och sen fullt ös igen med hårda åttor (8 min över tröskel) i på cykeln och på löpningen. Gräsligt jobbigt. Så där tufft så tårarna började rinna under den sista minuten i varje intervall. Är nöjd med att jag börjar kunna ta i riktigt hårt själv utan piska (läs: utan en gapande coach bakom mig). Detta kommer ge resultat. Kroppen har tagit de hårda passen bra. Nu har jag haft ett par lättare dagar igen och laddar för nya tuffa åttor!

Var tvungen köra lite på fel sida så fotografen skulle få med varningsskylten.

Har också uppdaterat min tävlingsplan lite. Kommer den 5 juni att köra en halv ironman i Cala Millor och så har vi adderat till ännu en halv ironman hemma i Sverige som går på Tjörn i slutet av augusti. Dessa tävlingar är en del i mina förberedelse inför Ironman Malaysia. Tävlingarna ska vara stenhårda och utan någon direkt formtoppning. De kommer passera som hårda träningsdagar i mitt schema och jag kommer utnyttja dem till att testa gränser, utrustning och nutrition. Och självklart också att kunna köra hårt utan att behöva ta hänsyn till trafik eller andra stopp och med full markservice. Ser fram emot att tävla igen! Här kan du se min tävlingsplan i sin helhet

Kram på er!

Nu har jag varit på Mallorca i 2 månader och tränat på heltid. Jag har hunnit med ett 2 veckor långt träningsläger med coachen och A-squad, 3 triathlontävlingar och en simtävling. Och så en massa fin grundträning förstås. Formmässigt befinner jag mig nästan där jag var i slutet av förra säsongen förutom trycket i löpningen och lite uthållighet. Och detta på bara 2 månader mot de 5-6 månader det tog hemma förra säsongen att nå samma nivå. Det är intressant, särskilt då känslan är att jag knappt tränar här. Innan jag kom hit tränade jag i snitt 7 tim/veckan på året och ca 10 tim/vecka under april-maj. Hittills har jag nu legat på ca 15 tim/vecka under de här 2 månaderna. Alltså en ökning på 5 timmar/vecka. Inte så mycket kanske man kan tycka men i jämförelsen så ligger skillnaden i att jag nu grundtränar och då volymtränade. Och då ofta var trött och sliten och nu med en kropp som känns stark och sugen.

Livet som heltidsamatör är fantastiskt! Här finns inga andra måsten än att träna, äta och vila. Jag sover länge på morgonen. Äter min frukost i lugn och ro på balkongen med utsikt över stranden. Lyssnar på fågelkvitter och kisar mot havets glittrande. Tittar i träningsprogrammet som coachen gör åt mig och planerar dagens träning. Träningen varierar från dag till dag. Ibland kör jag alla de tre grenarna på raken, ibland bara två och ibland kör jag ett pass på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Efter träningen vilar jag hårt. Oftast i en solstol på stranden och än så länge utan parasoll då solen ännu inte är stekhet och dränerande utan bara värmande och skön. Ibland går jag också bara direkt ut och ställer mig i havet efter ett löppass för att svalka benen. Där kan jag stå och njuta länge tills hungern tvingar mig att gå in. Vi lagar i princip all mat hemma i lägenheten och lyxar bara lite ibland med middagar på restaurang när vi har vänner här. På kvällen tar vi det bara lugnt. Pluggar lite spanska, läser bok eller ser på någon av de B-filmer som den spanska TVn visar. Bara det kan ju göra en lite trött. De visar antingen gamla westernfilmer, Charles Bronson, Jean-Claude Van Dam eller gamla ninjafilmer på den enda filmkanalen vi har. Så det blir mest surf på sociala medier och annat slösurfande på nätet. Eller så tar vi en skön kvällspromenad längs stranden i solnedgången. Hårt liv.

Miljön är avstressande och inspirerande. Cykelrundorna oändligt varierande med vägar kantade med vackra stenmurar, blommande vallmofält och betande får med sina ulliga små lamm. Och nära ligger de fantastiska bergen med sina utmaningar och svårslagna utsikt. Vyerna ger mig lyckokänslor varje dag och ibland kan jag bara inte låta bli att stanna och bara andas och njuta av ögonblicket där och då, ta en bild för att föreviga känslan. Just nu har jag upptäckt charmen hos grisarna som finns här omkring i sina soldränkta hagar där de ligger och solar med sina små kultingar. Vilka livsnjutare de är!

Jag saknar mina katter väldigt mycket. De har de fantastiskt bra hemma hos min pappa som tar hand om dom som bra. Vi får se dem via Skype lite då och då när saknaden blir för stor. Men jag har hittat en liten kattflicka här som bor i vårt område. Hon hälsar varmt på oss varje dag och lindrar mitt kattbehov lite.

I skrivande stund har jag fått ett ovälkommet avbrott i träningen då en liten förkylning dragit in. Frustrerande då jag precis klarat av en lättare träningsvecka efter den senaste tävlingen, var toksugen på hård träning och nu skulle gå igång med ett nytt träningsblock igen. Och så vaknar jag med halsont. Så nu är jag uttråkad, redan efter en dag bara. Tillbringade gårdagen med att sova så mycket jag bara kunde. Som heltidstriathlet så blir det ju mycket tid över då man inte kan träna. Idag ska jag nog röra lite lätt på mig ändå och se hur kroppen känns. Så här tar man sig ju inte till Kona.

Vilken tävling! Har jag gjort det här förr? Ja, det har jag! Har jag sagt att jag inte kommer göra om det? Ja, det har jag! Har jag gjort om det ändå? Ja, det har jag! Är jag förbaskat nöjd med att jag gjorde det? Ja, det är jag! Sjukt nöjd!

Jag syftar alltså på att tävla i förhållanden som lördags – ösregn och kyla. Mina sämsta tänkbara förhållanden. Väderleksprognosen sa redan en vecka innan race day att det skulle bli riktigt mycket regn hela dagen och tyvärr så stämde det. Då vi bor mitt i tävlingsområdet kunde vi unna oss lyxen att gå upp senare än man normalt brukar göra inför ett sånt här race så väckarklockan ringde inte förrän kl. 06.00. Regnet öste ner utanför fönstret. Klädde på mig tävlingsdräkten och överdragskläder, åt frukost och sen gick jag ner till växlingsområdet som låg bara på gatan ovanför våran. Den annars så sköna stämning som brukar vara där fanns inte. Alla gjorde snabbt det dom skulle göra i regnet, de flesta redan klädda i våtdräkt. Själv så kontrollerade jag mina påsar med utrustning (bikebag och runbag), placerade mina flaskor fyllda med sportdrycken på cykeln och pumpade däcken. Sen gick jag tillbaka hem och bytte om till våtdräkt och gick sedan ner till simstarten. Jag värmde upp genom att polosimma några intervaller och sedan hitta in i farten. Kändes riktigt bra. De stängde för uppvärmning kl 07.50 så jag gick upp lite före och letade upp startfållan. Ironman har börjat med rullande start för oss age grouper. Det innebär att i stället för en masstart där alla deltagare rusar i vattnet på en enda given startsignal så är vi indelade i startgrupper efter vilken tid man tror själv att man kommer simma på. Man går in i sin fålla och står lugnt i kö tills man når fram och där leds man in på fyra led och släpptes iväg fyra och fyra. Starten går alltså så fort jag passerar över startlinjen som är en matta som registrerar mitt chip jag bär på fotleden. Detta innebär att det blir väldigt utspritt fält och en mycket lugnare och behagligare simning. I fållan hittar jag Johan och så dyker även både Matilda och Björn upp och sen också Desiree. Märkligt hur man bland hundratals personer i våtdräkt och samma färg på simmössorna lyckas mötas. Vi önskar varandra lycka till sen stoppar jag i mina öronproppar och går in i min egen bubbla. Jag behöver skärma av mig från omvärlden innan start, hitta lugnet och fokuset. Jag är inte nervös, vädret har tagit udden av tävlingsglädjen och även uppladdningen. Saknar den känslan, men också skönt att slippa den. Kl 07.55 startar herrproffsen och fem minuter senare damproffsen. Jag hör startskotten men ser ingenting då det är fullt med folk framför mig och strandkanten. Jag börjar frysa där i regnet, mina nakna fötter blir kalla och stela av att stå i den kalla och våta sanden och bara vänta. Jag hoppar lite för att få upp lite värme. Kl 08.10 börjar den första startgruppen gå i och det tar säkert ytterligare 10 min innan min grupp får köra igång. När jag är längst fram och släpps igenom springer jag snabbt i vattnet. Äntligen är vi igång!

Det annars så klara och vackra vattnet är grumligt och fullt med havsgräs, alger och sand som virvlas upp av alla simmare. Det smakar också lite dy och luktar unket. Jag simmar på ordentligt och börjar simma om folk. Jag håller insida, så nära bojarna jag kan. På så sätt får jag den närmaste vägen samt fritt vatten mellan bojarna. Vattnet blir mycket bättre när vi kommit ut en bit. Banan går som ett upp och nervänt U där vi håller högervarv, dvs simmar medsols. Jag passerar hela tiden andra simmare och ibland råkar jag också simma över nån som håller en mycket lägre fart än startgruppens 30-34 min som jag valde. Konsekvensen av att ställa sig i fel startgrupp kan bli rätt brutal. Jag simmar hårt och det känns fantastiskt bra. Rundar vändbojarna och tänker att detta var den mest händelselösa simning jag varit med om. Då helt plötsligt ser jag några maneter, vilket jag aldrig gjort förr här och dom blir bara fler och fler. Jag ogillar starkt maneter. Känner hur det bränner till på ena foten. Satan! De jävlarna bränns ju också! Och så befinner jag mig i ett stort stim av brännmaneter. De bränner mig på händerna och fötterna och jag blir lite orolig för att få en i ansiktet. Funderar om det kan vara farligt. Det enda jag kan göra är att simma vidare. Så jag simmar på hårdare. Jag kryssar fram som en torped mellan maneterna och alla simmare som också verkar få lite panik där ute. Tackar våtdräkten för skyddet på resten av kroppen där jag ser hur otäckingarna glider över hela mig och snart är jag förbi och antalet maneter tunnar ut tills jag inte ser fler. Det svider lite på fötterna men jag tänker inte mer på det. Siktar mot land och snart är jag inne och kan börja resa mig upp och springa mot växlingsområdet. Tittar upp mot vår balkong och vinkar till Eva som står där och hejar. Ser också coachen i vimlet. Simmade på 33,12 min och kommer upp som 10:e dam i min AG.

Växlingsområdet är megastort och det är en bit att springa dit. Hugger min påse och klär på mig så snabbt jag kan. Jag tar förstås evigheter på mig då jag valde att klä på mig allt (cykeltröja, ben, ärmar och regnjacka) men jag bryr mig inte om den tidsförlusten. Regnet öser ner. Kommer ut på cykeln och börjar trampa på. Vid rondellen i Pollenca hör jag en bekant skånsk röst som ropar mitt namn när jag passerat. Förstår att det är Ekströmmarna och höjer en hand till hälsning. Starkt av dem att stå ute i regnet och kylan och supporta och jag förstår inte hur de ens lyckades se mig. Från den sista rondellen har jag kört flera intervallpass upp till toppen på träning och jag har planerat att gå lika hårt denna gång. Kör på och bygger upp kraft och fart tills jag når in i roten av backen. Det regnar oavbrutet och jag måste ta bort visiret på min hjälm då jag inte längre ser någonting genom det. Kör så hårt jag kan men har svårt att nå de där sista wattalen i regnet som sänker min motivation. Jag blir såklart omkörd av många men kör också om en del. Mitt i backen tappar en framförande kille något och stannar. Killen bakom honom var såklart inte beredd på det och kör rakt in i honom. Jag får bromsa hårt och hinner precis stanna och lyckas klicka ur foten ur pedalen och undvika att välta. Alla tre svär högt. Jag får starta om, vilket inte var helt lätt då vi befann oss i ett brant parti. Tappade lite rytm men jobbar på och når efter en stund toppen av Col de Femina (efter 7,5 km klättring). Regnjackan håller mig faktiskt hyfsat torr på överkroppen men redan i de kortare nedförskörningarna här uppe i bergen börjar jag frysa. Får jobba på uppför en bit till innan jag når den sista toppen, Col de sa Batailla. Det är nu min stora fasa börjar. 8 km nedför med,många serpentinvägar på de snorhala vägbanorna. En kille framför mig kör för fort in i en av de första kurvorna, bromsar och får kast på cykeln. Han lyckas rädda situationen men hinner få ännu ett kast innan han fått kontroll. Mitt hjärta rusar. Jag känner denna backe väl nu och det ger ett visst lugn och självförtroende. Jag tar det lugnt, väldigt lugnt och försiktigt hela vägen ner. Ser rester av hur folk gått omkull i kurvorna och det ligger många solglasögon utspridda över vägarna. Min Garmin visade på 8 grader bara så det var inte konstigt att jag frös så jag hackade tänder på väg ner. Såg en tunn liten tjej i bara tridräkt som skakade så mycket så jag trodde hon skulle skaka omkull på cykeln. Kände mig rätt nöjd då med mitt klädval. Hade väldigt lång bromssträcka innan bromsarna tog vilket gjorde mig fegare än vanligt. Mycket vatten och carbonhjul är inte den bästa kombinationen. Mina bromsbelägg är rätt nya men kanske finns det bättre och sämre belägg att välja på där ute på marknaden?

Väl nere i Caimari var jag så stel och kall i musklerna att det var svårt att köra på ordentligt. Körde på hårt där det var rakt och platt och då bombade jag om många. Min vän Björn passerade mig och hejade glatt, två gånger! Jäklar, honom ville jag ju hinna före i mål! Jag har en egen liten hemlig tävling mot Björn och sist vi tävlade ihop på en halv ironman så slog han mig med bara 19 sekunder. Försökte hålla farten uppe sista biten hem men det var svårt och mycket folk i vägen. Växlar in efter en cykeltid på 03,24 tim och har då tappat 10 placeringar.

Tar av mig alla de blöta kläder utom armvärmarna, tar på mig keps och tar mina två miniflaskor jag förberett med den energi jag kommer behöva under löpningen. Känns så klart stelt i början men det känns så skönt att få börja springa och få igång värme och aktivitet i musklerna. Att springa i regn har jag egentligen inga problem med och jag har planerat att springa så hårt det bara går trots avsaknad av långpass och fartpass. Får syn på Björn i första vätskestationen och passerar honom i det tysta. The game is on! Jag hade hoppats på att få ett längre försprång då jag vet att han springer bättre än mig men han simmade och cyklade alldeles för bra så nu var vi där ute på löparbanan samtidigt. Nu är ju den här fighten inte viktig på riktigt då vi inte alls tävlar i samma klass, det vet jag ju. Men den ger ett kul och inspirerande inslag och ger mig den mentala styrkan att puscha mig själv hårdare. Nere efter strandpromenaden blir jag påhejad av supportergänget och strax efter hör jag även hur de ropar Björns namn. Ha ha då ligger han där strax bakom och jag ger mig fan på att han har full koll på mig. Mycket riktigt, efter en stund kommer han och säger -Hej Mia! med alldeles för glad röst och alldeles för stort leende. Jaha du tänker jag, vi ska spela oberörda och visar upp en så neutral min jag klarar. Vi springer bredvid varandra en stund, coachen ser oss och hejar. Björn försöker prata lite men jag har inte luft över så han tassar iväg och jag låter honom göra det. Kan inte göra så mycket mer än hålla min fart. Men jag släpper honom inte och ser att han stannar till vid vätskestationerna för att förse sig med vätska och energi. Jag gör inte det och smuttar på min starkt blandade Umara i farten och vinner några meter på honom. Banan ska springas 2,5 varv och är pannkaksplatt.

Regnet fortsätter och banan är full med stora vattenpölar då vattnet inte hinner undan. Jag får mycket hejarop längs vägen av både kända och icke kända människor. Särskilt är det många svenskar längs med vägen och de ger mycket av sin energi när de ser oss svenska tävlande. Är imponerad av hur pass mycket folk det ändå var ute där i regnet. Vår egna fantastiska supporterskara gjorde ett grymt jobb och coachen supportade alla sina tävlande adepter hela dagen. Vid 16 km började det ta emot ordentligt och jag hade inte sett Björn på länge och tänkte att han sprungit ifrån mig och jag började tappa fart. Då dyker coachen oväntat upp och säger att Björn bara är 100 m framför mig och att jag ska slita mig ikapp. Det ger mig extra kraft och motivation och jakten är nu i full gång. Jag pressar mig lite extra och får upp farten igen. Är riktigt trött nu men ser att jag kommer ikapp andra tävlande som jag haft framför mig under större delen av löpningen och det ger ännu mer kraft. Öser på sista biten på strandpromenaden som går förbi vår lägenhet och bort mot målet.

Ger allt jag har och springer nu om hur många som helst. Har tunnelseende förbi vår lägenhet och hör mitt namn men ser allt som i dimma. Svänger av höger och in på den röda mattan och upploppet. Paul Kaye (Mr Ironman voice) står där och möter mig med näven redo i en high five. Passerar mållinjen på 19:e plats av 96 startande damer i min AG med en totaltid på 06:07:37 tim. Och jag är helt färdig. Benen nästan viker sig. Får medaljen runt halsen och försöker få världen att sluta snurra. Vilket race!

Jag är riktigt nöjd med min prestation. Simmade hårt på en bra tid och sprang hårt på en fullt godkänd tid för vad jag är tränad för. Och som dessutom var aningen bättre än Zell am See som jag avslutade förra säsongen med. Överlevde cyklingen och satte en bra tid uppför berget (min näst bästa). Är överraskande glad och nöjd över min slutplacering i ett sånt stort och starkt startfält. Var väldigt många som bröt och ovanligt många som valde att inte ens starta. Och som vanligt så känns det alltid fruktansvärt bra efter ett race med förhållanden som detta hade. Så denna gång ska jag inte säga ”jag ska aldrig tävla i sånt här väder igen”, för det vet jag att jag kommer att göra! För känslan efteråt är bara så mäktig! Lite som mitt motto ”Ingenting är omöjligt, bara olika svårt”

Stort tack till Eva och Thomas, Madde och Paul, Åsa, Karolina, Anne och coach Andreas för supporten på plats! Vilken insats!

Kampen med Björn då? Jo, jag förlorade den igen. Han kände sig jagad och höll undan på löpningen med mindre än en minut. Så tack Björn för en bra pacing, men nästa gång … då jäklar!

Förberedelserna inför lördagens tävling är snart avklarade. I onsdags övade jag på nedförskörningen och det gick riktigt bra. Det var helt fullt med folk som körde backen och även bilar och bussar så det blev riktigt obehagligt att köra upp igen med bilen. Redan under andra vändan upp sa vi att det inte blir en tredje gång som planen var. Vi kände oss i vägen för cyklisterna som både var på väg upp och ner. I båda nedförskörningarna hamnade jag i bilkö samt med mötande bilar i min vägbana så jag kunde inte köra på som det var tänkt och jag blev ordentligt rädd ett par gånger. Men ändå så körde jag båda de två snabbare än tidigare! Det gav en god portion självförtroende.

Torsdagen simmade jag simbanan med coachen och några av hans andra adepter som är här för tävlingen. Jag simmade varvet i lite högre fart än truckarfart och vi stannade till ett par gånger vid några bojar och studerade banan och riktmärken att navigera mot. Det tog ca 37 min runt så lite snabbare än så borde jag kunna simma i morgon.

Sen rullade vi på cyklarna en stund tillsammans med två av våra absoluta favoritmänniskor bort till hagen i Pollenca där de stora grisarna bor. Och se där, de har gjort nya grisar sedan sist! De var de sötaste kultingarna jag sett, tror jag blev lite kär! De var lite rädda för oss men också nyfikna så jag hann få känna på ett litet tryne innan de skuttade iväg. Kommer nog bli en hel del besök här.

Idag har jag simmat lätt och cyklat lite lätt till kultingarna igen och kroppen känns utvilad. Vi har sen varit på det obligatoriska pre-race mötet där man får all information man behöver. Det är inte så mycket nytt vid ett sånt här möte, all information finns på Ironmans web väl utförligt hur allt kommer gå till och vilka regler som gäller. Men de här mötena är något som hör till. Alla athleter bjuds på lunch och det är kul att träffa alla man känner dagen innan. Vi brukar passa på och nojja lite tillsammans om utrustning, klädval och allt möjligt.

I en sån här tävling så gör man allt klart redan dagen innan. Man får olika påsar som man ska stoppa ner sin utrustning i som man ska ha i de olika grenarna. Dessa påsar lämnar man alltså in idag tillsammans med cykeln. Så det gäller att kolla väderleksprognosen och tänka igenom vad man behöver ha i växlingspåsarna. Det är världens största halvironmantävling vilket innebär en av de längsta växlingsområden de har som rymmer ca 4 000 cyklar! Det gäller att ha full koll på var ens egen cykel finns någonstans när man kommer upp från vattnet.

På tal om väderleksprognosen. Det ser helt sjukt ut. Nästan så någon skojar med oss.
Ni som känner mig vet att jag presterar som sämst i regn och kyla. Jag klarar helt enkelt inte av att hålla värmen och all energi går åt till det och jag cyklar sämre än sämst. Jag är också väldigt orolig för att vurpa i kurvor när vägbanorna är blöta. Här blir också vägarna snorhala pga dieseln som ligger på asfalten. Jag som redan är nervös vid de höga hastigheterna nedför blir det ännu mer i regn. Och ju oroligare jag blir för att vurpa ju spändare sitter jag på cykeln och ju sämre cykelteknik får jag. Lite självuppfyllande profetia alltså.

Nåväl, jag måste lära mig hantera sånt här också. Jag kan alltid välja att inte starta, och nog har jag övervägt det flera gånger redan. Det är ändå inte ett race som är superviktigt för mig och det är dumt att ta risker. Men längtan efter att få tävla, att få vara med, finns där så starkt inom mig. Så starta kommer jag att göra. Sen får vi se vad som händer under dagen. Jag har ingen som helst förväntan eller krav längre på tid, placering eller prestation då det helt enkelt inte fungerar för mig under dessa förutsättningar. Det bara är så. Många säger till mig att det inte gör så mycket att det ska ösregna för det är lika för alla. Men nej, jag köper inte det. Det är inte alls lika för alla. Vi har helt olika förutsättningar till hur vi tål värme respektive kyla. Och jag är den värmetåliga typen. Jag blommar i sol och värme och jag dör i regn och kyla.

Min form är på uppgång. Jag är långt ifrån i bra form än då jag ännu bara ligger i grundträning och siktet på att vara mitt absolut bästa jag är den 12 november, inte i morgon. Men jag är tränad och utvilad så lite tråkigt är det att inte kunna få en indikation nu på var jag befinner mig. Men förhoppningsvis så får jag fler chanser redan här innan jag lämnar ön.

Hur som helst. Nu är cykeln incheckad och nu återstår bara att ta det lugnt och få en god natt sömn. I morgon kör jag alltså Ironman 70.3 Mallorca. En triathlon på distansen 1900 m simning, 90 km cykling och 21 km löpning. I spöregn. Jag har startnummer 881 och det går att följa mig på http://eu.ironman.com/triathlon/coverage/athlete-tracker.aspx?race=mallorca70.3. Starten för oss age groupers går kl. 08.10 i en sk rullande start. Jag kommer gå i vattnet i den andra startgruppen.

Wish me luck!

Här är lite bilder från tävlingen i Can Picafort, olympisk distans. Cykelbilderna är från en av vändpunkterna på banan.

De här är från den avslutande löpningen på 10 km. Jag tog alla tillfällen till att öva på att få i mig vätska utan att farten påverkas. Kan låta löjligt men jag har svårt att dricka med hög puls och löpandes och förlorar värdefull tid om jag måste stanna vid varje vätskestation. Särskilt i Malaysia där jag kommer behöva dricka väldigt mycket under maran och jag kommer behöva varje sekund jag kan få.

Normalt ser jag inte alltid så här glad ut när jag tävlar då jag är lite för ansträngd. Minns inte vad jag log åt men troligen fick jag syn på fotografen 🙂

Bilden nedanför är från Triathlon Portocolom International och är tagen precis innan jag når toppen av backen. Jag körde den korta banan vilken var ett varv (50 km). Många körde den långa banan som var dubbelt så lång vilket betydde att flera var ute på sitt andra varv när jag kom till backen och de var mycket tröttare än mig då de även redan kört denna hårda stigning en gång. Jag körde om många uppför och speciellt män verkar ha svårt för det. Jag fick flera som försökte hänga på mig men som inte lyckades. Förutom denna man som lade sig i rygg på mig under den sista tredjedelen av stigningen och jag fick dra honom upp till toppen. Tävlingsreglerna säger att det inte är tillåtet att ligga på rulle (drafting) utan du måste hålla ett avstånd på 10 m till framförvarande cyklist. Jag visste att han låg nära för jag hörde hans flåsande i nacken, men när jag ser bilden så blir jag nästan lite förbannad. Han är extremt nära. Att ligga på rulle (drafta) tjänar man väldigt mycket på då luftmotståndet minskas av den som ligger framför. I en klättring uppför blir det inte samma sak så klart men du får ändå hjälp att hålla farten uppe.

Kram på er!