”Upp som en sol och ner som en pannkaka” … eller hur nu ordspråket lyder. I alla fall så kännetecknar det mitt förra år rätt bra. Året började lite trevande efter att jag återgått till det normala livet igen efter drömåret 2016. Jag hade tillåtit mig själv att slappna av för mycket och fick en lite för lång uppförsbacke under januari och februari för att få igång träningen och komma tillbaka till en vettig kost.
Men sen startade mars med årets första guldkorn och det var träningsresan till Gran Canaria med Lisa Nordén och Calle Friberg. Vilken boostvecka det var! En av de bästa träningslägren jag varit på! Läs mer här och också här.
Foto: Jesper Andersson
Foto: Jesper Andersson
Efter Gran Canaria sålde vi vårt hus och flyttade äntligen till ett efterlängtat enplanshus! Det blev några veckors avbrott i träningen för att hinna komma i ordning innan vi åkte ner till Mallorca. Där stannade vi i två härliga veckor tillsammans med våra underbar vänner och fick till riktigt bra träning. Det regnade rejält en dag och då passade vi på att titta på en lägenhet som var till salu. Den hade precis allt vi önskade i ett perfekt läge! Så vi slog till och lägenheten blev vår! Klicka här om du vill se hur den ser ut
Foto: Johan Fogel
Årets första race genomfördes i Frankrike, Aix en Provance redan i mitten av maj. En Ironman 70.3 som jag kört två gånger tidigare. Tyvärr blev jag sjuk innan så ända fram till dagen innan start var det oklart om jag skulle kunna köra. Vi var ett gäng från klubben som åkte dit vilket var jättekul och det gick rätt bra för mig trots att jag inte körde på för fullt, du kan läsa mer om det här. Jag slutade på en sjunde plats.
Sedan hade jag en bra period, jag hade bra kontinuitet i träningen och rev av två tävlingar på olympisk distans i Sverige som förberedande inför Ironman 70.3 Jönköping. I början på juni nådde jag äntligen upp till rätt fart på mina intervaller, både på cyklingen och löpningen, vilket var väldigt tillfredställande. Det kändes med det som om jag nu kunde börja träna på allvar inför årets stora mål – Ironman 70.3 Chongqing i september.
Foto: Pontus Bohlin
Under juli och augusti upplevde jag också simning i öppet vatten på ett nytt sätt och jag blev fullständigt såld. Vi simmade på nya ställen, i nya vatten och vi simmade från A till B och utforskade sjöarna. Ibland hade vi medhavd fika i våra saftey buoys som vi mumsade på efter halva sträckan, uppe på en brygga i solen. Vi simmade i formation, placerade så att vi tillsammans skulle kunna simma som en enhet så snabbt som möjligt. Och ibland det gick ruskigt fort med hjälp av mina grymt snabba och duktiga klubbkamrater som agerade draglok men också täppte luckor.
Foto: Johan Fogel
I början av juli tävlade jag på medeldistans, Ironman 70.3 Jönköping där jag kom på en fin åttonde plats. Det är en tävling jag är väldigt nöjd med. Jag levererade det som jag själv hade förväntat mig jag skulle kunna göra. Formen var på väg! Läs mer i min race report
Men så blev det inte. Istället kommer vi nu till den här ”ner som en pannkaka” …
Efter en grym träningsperiod där jag blev starkare och starkare och allt flöt på så vände det. Jag blev istället sämre. Jag återhämtade mig inte från mina pass och blev bara tröttare och tröttare trots vila. Orsaken var järnbrist. Men inte bara det satte stopp för mitt slutmål för året – slutmålet ställdes helt enkelt in. En vecka innan. Klicka här för mer om detta Det tog sedan tid för mig att komma tillbaka till normala värden och jag gav upp både säsongsavslut och till och med mitt stora mål (Hawaii) när motivation störtdök och jag helt tappade lusten för någonsin tävla igen.
Men sen slutade året på bästa tänkbara sätt! Vi åkte till vår lägenhet på Mallorca under julen och den där ön är som balsam för själen. Under 10 dagar fick jag njuta av ljuset och vintersolen och allt annat fantastiskt som Mallorca erbjuder. Jag tränade lite lätt det jag kände för och glädjen och motivationen strömmade tillbaka. Lusten för fokuserad träning kom tillbaka och suget och pirret i magen av att bara tänka ordet tävling återfann sig igen.
Här på min strand finner jag både ro och motivation Foto: Johan Fogel
Jag lämnar ett väldigt annorlunda år bakom mig och den jämförelse jag brukar göra i siffror mot föregående år känns inte så relevant denna gång. 2016 var året då jag kunde träna på heltid under 8 månader och 2017 … ja, det slutade ju som det gjorde. Nu när jag mår bra igen och är ur min svacka så ser jag i årets backspegel väldigt många positiva och bra saker som överväger det snöpliga avslutet. Så jag tar det positiva med mig in i 2018 och det mindre positiva drar jag lärdom av inför framtiden.
