Vad var det som hände?

Mitt förra blogginlägg skrev jag 6 veckor innan årets A-race. Då var jag stark och på väg mot en grym form. Jag laddade för racet jag tränat för hela säsongen. Strax efter det började jag känna mig sliten. Träningen blev tyngre och tuffare att klara av.

Järnbristen
Jag pressade mig själv hårt och fortsatte genomföra all planerad träning på schemat. Tänkte att det är så här det ska vara efter en period med bra träning, klart man blir trött. Under några veckor fortsatte jag att leverera de tider och wattal jag förväntades göra men jag fick slita hårt för det. Återhämtningen blev sämre och sämre trots att jag tog flera vilodagar. Jag bara tröttare och tröttare. Till slut kunde jag inte längre nå upp till tävlingsbelastning ens för en kort stund. Nåt var fel. Min coach sa då – Jag tror du kan ha järnbrist, du måste gå och ta blodprov. Och tyvärr visade det sig att han hade rätt. Med två veckor kvar till race. Trots att jag kände mig trött och sliten var jag fast besluten att köra mitt race. Jag skulle ändå kunna prestera bra. Min form var trots tröttheten bra. Jag började äta järntabletter och fortsatte min formtoppning. Men jag åkte rätt ner i diket rent fysiskt, även om jag just då vägrade se det.

Ironman ställer in mitt A-race
En vecka innan Ironman 70.3 Chongqing får jag ett mail från organisationen som meddelar att de ställer in tävlingen pg a lokala myndigheter hade bestämt det. Jaha, hur hanterar man detta? Den normala Mia hade nog inte hanterat det så bra. Troligen hade jag efter många känslofyllda utspel försökt hitta ett sätt att stämma hela Kina. Men i mitt trötta tillstånd orkade jag inte riktigt bry mig. Vilket nog var bra för inte bara mig utan även min omgivning. Vi, jag och min man, deppade hela lördagen men på söndagen bestämde vi oss för att se över våra alternativ. Väldigt vuxet och moget. Ironman erbjöd oss ingen kompensation i det här läget, mer än att vi antingen skulle få tillbaka vår anmälningsavgift eller flytta den till en annan, öppen tävling innan den 30 juni nästa år. Vi hade så klart redan köpt flygbiljetter samt visum. Tack och lov var hotellet inte betalt i förväg. Vi tog beslutet att fokusera om till Ironman 70.3 Hefei (Kina) som skulle gå fyra veckor senare och gjorde vår överflyttning till den. Det skulle innebära att vårt visum ännu skulle gå att utnyttja och jag skulle få fyra veckor till att hinna få upp mitt järnvärde på och hitta tillbaka till styrkan igen. Vi körde Hefei förra året så ännu en fördel med att känna till banan i förväg. Så nöjda med att vi lyckades vända något negativt till positivt såg vi nu framåt.

Ironman ställer in mitt alternativa A-race
Säg den lycka som varar…Det gick knappt två veckor så kom beskedet från Ironman att även denna tävling ställs in. Jag kanske inte blev jätte förvånad direkt. Men väldigt besviken. Det kändes som om detta var sista chansen att få avsluta säsongen med ett race jag tränat för så länge. Men vid det här laget funkade inte min träning alls. Min kropp var helt slut. Jag kunde inte ens hålla mig vaken efter 20.00 på kvällarna och var ständigt trött. Min kropp kändes som om jag varje dag var i ett efter-race stadium, fullständigt nersliten. Men min  hjärna vägrade dock att lyssna, jag letade vidare efter ett passande race.

Spiken i kistan och säsongen avslutad
Åkte ner till Mallorca några dagar och kom hem med en förkylning. Den började lite lätt med halsont och eskalerade sedan med huvudvärk från helvetet. Och med det gav jag till slut upp. Hjärnan kom ikapp verkligheten och min fysiska status blev tydlig. Efter flera veckor utan träning är formen jag jobbat så hårt för som bortblåst. Och jag är ännu inte tillräckligt frisk för att träna.

Fokus nu är att få upp mina järnvärden och bli frisk. Sen är det bara att gå tillbaka till grundträning igen och börja planera för nästa säsong. Mitt stora mål kvarstår. Hur vägen dit ser ut återstår att se.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *