Inför detta race, min 7:e Ironman, var min insats, träning och förberedelse större än någonsin tidigare. (Ironman är en distans på 3,8 km simning, 180 km cykling och 42 km löpning) I 8 månader har jag varit tjänstledig och tränat på heltid, mestadels utomlands. Detta skapade höga förväntningar hos mig. Förväntningar på en snabb tid och hög placering. Förväntningar på att kunna kvala till Hawaii. Men med ett par månader kvar grumlades förväntningarna. Två långa och rejäla förkylningar samt en personlig tragedi förändrade allt. Jag missade hela det sista viktiga träningsblocket där uthålligheten skulle byggas samt formtoppningen. Min motivation fick sig en törn och glädjen försvann. Att befinna sig på andra sidan jordklotet när livet går sönder för de som står en nära blev oerhört svårt. Vi övervägde att avbryta och resa tillbaka hem. Med hjälp av vänner (vad gjorde jag utan er!) beslöt jag till slut ändå att försöka fullfölja planen att göra mitt livs race. Jag skulle inte nå dit jag hoppats men jag ville ge allt och se hur långt det åtminstone räckte. Så en vecka innan racet var jag på plats på ön Langkawi utanför Malaysias västkust. Där är klimatet tropiskt med en hög luftfuktighet och en värmetemperatur kring 30 grader i princip dygnet runt när solen inte lyser. Om molntäcket skingras och släpper fram solen stiger den snabbt upp mot 36-38 grader. Regnperioden sträcker sig till november så det var en hel del regn under veckan. Racet är känt för sin olidliga värme och det var just därför jag noga valt ut just denna Ironman. Jag tål värme väldigt bra och det i kombination med 2 månaders acklimatisering i Thailand innan skulle ge mig en fördel.
En liten nackdel med Ironman Malaysia är att tävlingen är så utspridd. Starten och simningen går vid Pantai Kok och The Danna Hotel. Där låg det första växlingsområdet där bytet från simning till cykling sker. Det andra växlingsområdet där cyklingen avslutas och löpningen påbörjas ligger vid flygplatsen, inne i en stor luftkonditionerad hall. Sedan sker målgången vid Meritus Pelangi Beach ca 6 km från det andra växlingsområdet. Detta gör att det blir lite omständigare dagarna innan tävlingen då all utrustning ska placeras ut på respektive plats samt dagen efter då man ska hämta ut allt igen. Arrangemanget är dock välordnat så man behövde bara åka till det andra växlingsområdet, dit de hade fraktat våra tillhörigheter från simstarten, för att hämta allt dagen efter racet. De hade transportservice med bussar som körde fram och tillbaka mellan de olika platserna men inte tillräckligt många så det blev alldeles för lång väntan och energislösande tid. Däremot finns det gott om taxibilar och dessa är riktigt billiga så de blev ett bättre alternativ.
Så på racedagens morgon gled vi in i en av de väntande taxibilarna som stod direkt utanför hotellet. Solen hade ännu inte gått upp så resan till starten skedde i skymning. Jag hade somnat tidigt och sovit gott hela natten så jag kände mig pigg och utvilad. Vi nådde The Danna efter ca 30 minuter, lagom tills de öppnade växlingsområdet kl 05.45. Pumpade däcken och fyllde cykeln med mina flaskor med sportdryck jag förberett på morgonen. Placerade också två små miniflaskor innehållande gel på styret och säkrade dom med lite eltejp. Normalt brukar jag lägga dessa flaskor med energi i min växlingspåse men den hade vi inte tillgång till på morgonen före start, vilket var informerat i förväg. Så lösningen blev till att fästa dessa på cykeln och stoppa dem innanför tävlingsdräkten på väg ut med cykeln. Bajamajorna var få så kön dit blev lång och slukade resten av tiden. Men jag var förberedd, hade gott om tid och kände mig lugn. Lite för lugn faktiskt.
Värmde upp genom att simma lite i det ljumna vattnet. Åskådarna hade börjat samlas och nu väntade vi in starten. Proffsen startade 10 minuter före oss och i två startvågor gick de iväg. Herrarna först, sedan damerna. Sen var det vår tur, ca 1500 age groupers med blandad målsättning stod redo på stranden. Jag stod långt fram i den grupp som simmar snabbast, under 1,15 tim.
Vi släpptes iväg på led, 6 åt gången med bara några sekunders mellanrum. Jag kastade mig i vattnet och började simma hårt. Kroppen kändes seg och tung. Då det är så varmt i vattnet (ca 30 grader) är det inte tillåtet att använda våtdräkt. Det blir lite jobbigare att simma utan den flytkraft som våtdräkten ger och tiderna blir också något långsammare. Jag trivs bra utan våtdräkt och njöt av friheten det ger att enbart simma i en tävlingsdräkt. Vattnet är rätt grumligt på Langkawi så sikten är obefintlig. Denna morgon kändes i alla fall vattnet fräschare än det gjort under veckan, då det vissa dagar varit så skitigt att jag inte ens velat bada. Solen går också upp under tiden vi simmar vilket ger ett otroligt vackert ljus. Simbana är två varv, med en kort varvning på land. Min plan är att hålla igen lite första varvet för att på det andra ha krafter kvar att bibehålla farten. Jag letar efter någon som håller min fart eller lite snabbare, som jag kan lägga mig bakom och på så sätt utnyttja suget som blir efter en simmare. Ibland hittar jag någon men det är svårt att ligga kvar. Efter första vändbojen får jag en kille bredvid mig. Han simmar nära trots att han har helt fritt vatten på hans andra sida. Så nära att han smäller till mig då och då så han är mycket väl medveten om att jag är där. Jag har ingenstans att ta vägen då jag på min andra sida är på väg ikapp ett gäng som ligger 5 i bredd och vevar. Så jag simmar vidare och försöker vara smidig där bredvid. Men smidig är det sista han är och helt plötsligt får jag en hård smäll av han högerarm över mitt vänstra öra. Det sjunger till ordentligt i mitt huvud. Efteråt får en rejäl bula bakom örat. Jag gjorde det enda rimliga i detta läge. Blir rosenrasande och placerar min armbåge rakt in i hans sida. Vi far iväg åt varsitt håll och jag försöker hitta in rytmen igen. Efter en stund är jag återigen ikapp de 5 vevande simmarna i bredd och jag lägger mig bakom. Känner att de simmar lite för sakta och skapar för mycket turbulens framför mig så jag bestämmer mig för att försöka simma om. Ser då att en av dem är min man Johan! Detta ger mig lite extra kraft att ta mig förbi. Resten av varvet förblir lugnt. Jag noterar en tjej som jag sett flera gånger omkring mig. Efter varvningen på land tar jag hennes fötter och låter henne göra jobbet ett tag. Känner mig stark fortfarande. Vi simmar om många och till slut är vi en liten klunga. Jag känner att jag har någon på mina fötter också. Efter att ha legat där ett tag känns det som om jag inte simmar tillräckligt hårt så jag bestämmer mig för att försöka rycka ifrån gruppen. Simmar på ordentligt nu, spar ingenting och drar ifrån tjejen som försvinner bakom mig. Kommer ikapp simmare med annan färg på mössan och jublar lite inom mig då jag förstår att jag har varvat de som startat i sista startgruppen. Nu är jag trött och mattas lite. Blir lite förvånad när jag återigen ser samma tjej bredvid mig. Hon måste ha kommit ikapp mig och säkert hängt bakom mig. Når land efter 1,10 min och springer in i växlingsområdet. Hittar snabbt min påse och kommer in i ett nästan helt tomt omklädningstält. Där finns bara en tjej till och jag förstår att jag simmat bra. Får snabbt av mig mitt swimskin, tar min hjälm och springer ut mot min cykel.
Cyklingen körs också den i princip 2 varv. Jag trampar igång och försöker hämta andan och komma in i rytmen. Benen känns lite sega redan från start. Det är tidigt på morgonen ännu men solen är uppe och börjar steka på direkt. Jag är väldigt nöjd och glad att himlen vill visa sin vackra blåa färg. Ganska snabbt kommer man till den sk monkey zone men redan innan får jag väja för några apor. De halvligger på vägen och slickar intensivt på asfalten. Först fattar jag inte vad de gör men när jag ser de tappade vattenflaskorna omkring dem förstår jag att det runnit ut massa smaskig och sockerstinn sportdryck ur flaskorna. Kan inte låta bli att le lite åt dom när jag passerar. Inne i monkey zone är det en del backar men så här i början är jag stark och upplever dem inte så farliga. Jag håller min planerade belastning med hjälp av min wattmätare som mäter kraften jag lägger i pedalerna. Tjejerna kommer en efter en. En del av dem hinner jag se att de tillhör min age group, andra inte. Som vanligt är det här mycket demoraliserande. Ibland försöker jag hänga på men tvingas släppa då de kör alldeles för hårt för mig. Jag oroar mig för hur jag ska klara distansen och vågar inte pressa för hårt. I monkey zone vänder man runt en kon och kör samma väg tillbaka, sen bär det iväg runt ön på vägar som är böljande och har en rätt dålig asfalt. Den är grov och innehåller en hel del otäcka potthål och andra skador i asfalten. Allt detta suger rätt mycket energi ur kroppen. Jag följer noga min nutritionsplan. All energi jag behöver har jag med mig på cykeln i form av starkt blandad sportdryck samt några gels. Vid varje station som ligger med 20 km mellanrum tar jag 1-2 flaskor vatten. En häller jag över mig för att kyla ner mig och den andra dricker jag ur. Efter ca 6 mil kommer man till de fruktade backarna. De är 3 st varav den första är ca 1 km lång och har en snittlutning på 9,2 %. En ganska elak backe alltså. Denna följs sedan av 2 st kortare på 600 resp 400 m där den andra backen är rejält brant och jag måste ställa mig upp och trampa för att ta mig upp. Jag matar på uppför med planen att inte gå hårt utan bara ta mig upp. Sedan fortsätter banan genom en del landsbygd och genom byar och städer. Vägarna är bara delvis avstängda så vi möter en del bilar och också några som kör om. Jag upplever dock att trafiken är hänsynsfull och medveten om oss och att det pågår en tävling. Och vid varje korsning får vi hjälp av trafikpolisen så det kändes ändå rätt säkert. Jag hamnade vid ett tillfälle bakom en stor vägmaskin som var för stor för att passera utan att gå över i mötande körfält. Denna incident skapade lite kaos men det var också den enda i alla fall som jag stötte på. Efter varningen vid The Danna började jag känna mig trött i benen men också trött i kroppen av att sitta på cykeln. Det är jobbigt att ligga i tempoposition så jag varvar med att sitta upp. Det gör ont i fötterna, särskilt vänster och jag funderar länge på vad jag har under min trampdyna. Kan det vara en pinne? Eller en stor sten? Nog borde jag ha känt den från början i så fall?
Efter 11-12 mil kommer vi tillbaka till ”monkey zone” och nu känns backarna mycket större. Jag vet inte om jag fulväxlar eller inte men varje gång jag växlar tillbaka upp på stora klingan så hoppar kedjan av och ner mot min fot. Ibland lyckades jag växla tillbaka den men vid ett par tillfällen måste jag stanna och manuellt lägga upp kedjan. I backarna kommer jag ikapp en tjej i min age group men på varje raka så kör hon ifrån mig. Så vi kör om varandra några gånger och jag ser hur störd hon blir av mig. Hon gör några ryck för att komma ifrån. Jag är för trött för att egentligen orka bry mig och kan heller inte göra något åt saken mer än att jobba på med det jag har. De tre backarna ligger framför mig och jag bävar för hur jag kommer klara att ta mig uppför dem så jag slösar inte någon extra energi på denna katt och råttalek. Hon kör om mig en sista gång och sen är hon borta. Jag har ett flaskställ bakom min sadel för att kunna få med mig en tredje flaska. Den har fungerat fint hela tiden men nu när jag försöker vända mig om och stoppa tillbaka flaskan i hållaren igen så får jag nästintill kramp i ländryggen. Kastar istället flaskan till barnen som står längs vägarna och ropar -bottle bottle! När jag når backarna har vi cyklat 15 mil och låren känns som om de är på gränsen till kramp. Strax innan har jag tagit min Intend (koffein) och den kickar in i precis rätt tidpunkt. Trots att jag tar mig uppför så lugnt och försiktigt jag kan så kör jag om folk. Det är till och med några som klivit av sin cykel och går uppför. I nedförskörningen trotsar jag min rädsla för höga farter i ren självbevarelsedrift då backe nr 2 kommer direkt och jag vill ha så mycket fart som möjligt med mig in i backen. Jag når topphastigheten på nära 67 km/h och det hjälper mig en bra bit upp i backen så snabbt har jag tagit mig upp och över krönet. Kör om en kille som står vid kanten och masserar sina gigantiska lår. Jag lovar, det där är nog de största låren jag sett i mitt liv! Han ser uppgiven ut där han står och försöker få krampen att släppa. Vet att det där kan snart vara jag så jag ger honom några uppmuntrande ord.
Klarar av även den tredje och sista monsterbacken och nu är det bara 20 km kvar. Spelar ingen roll längre hur jag sitter, allt är obekvämt och benen är döda och signalerar till mig att -trycker du på nu så tänker vi svara med kramp. Sista delen är lättkörd och trots att jag knappt lägger 100 w så håller jag 30 km/h. Det hjälper dock inte så mycket då alla andra kör snabbare. En äldre dam, gissar 60+ kör om mig. Hon hejar glatt och ser helt oberörd ur. Jag känner mig som den sämst tränade triathleten i världen. Närmar mig den stora hallen där växlingsområdet ligger och ser de löpare som redan är ute på löparbanan. De ser kokta ut i den gassande solen. Jag hoppar av cykeln, tar några stapplande steg medan en volentär snabbt tar hand om min cykel. Jag har cyklat de 18 milen på 6 timmar och 37 minuter. 22 min långsammare än jag trodde.
Jag gör en snabb växling, har ju bara mina strumpor och löparskor att ta på mig. Medan jag gör det ber jag min volentär att smörja in mina skuldror och axlar med solskydd. Jag känner mig lite stekt efter alla timmar i solen. Tar keps och solglasögon i handen och tassar iväg på stela ben. Löpningen startar inne i hallen där man springer en liten bit och där finns en vätskestation samt en station för ”special needs”. På morgonen innan start hade jag fyllt min special needs påse med den energi jag ska ha under maran. Små miniflaskor med starkt blandad sportdryck. Langningen här fungerar perfekt. Strax före så står volentärer som man ropar sitt nummer till. De vidarebefordar detta via komradio till volontärerna i stationen som letar upp min påse och har den redo till mig när jag når dit. Tar två miniflaskor, en i vardera hand, och fortsätter vidare och ut genom hallen och rakt in värmeväggen. Jag är vansinnigt trött och tvivlar på hur jag överhuvudtaget ska kunna köra vidare. Banan är platt och ska springas 2,5 varv innan man efter de 42 km får korsa mållinjen på stranden vid Meritus Pelangi. Möter en kille som ser sjukt snabb ut, han är troligen på väg ut på sitt andra varv. Han säger till mig medan han skakar på huvudet -it is not worth it! Just då känner jag att jag håller med honom. Jag känner ingen glädje, envishet eller gnista som jag brukar. Undrar varför jag gör det här. Joggar vidare och försöker känna efter i benen om krampen jag vid de senaste tävlingar mött vid växling från cykel till löpning är på väg eller inte. Möter vårt svenska hopp, Fredrik Croneborg, som ser helt sjukt fokuserad ut och springer vansinnigt fort. Försöker lista ut om han leder eller inte men jag har ingen aning. Solen är stark och värmen och luftfuktigheten hög. Än så länge lider jag inte av den alls. Mina första 2 km är vidriga. Höftböjarna är stela och ömma, låren är stumma och löpsteget allmänt dåligt. Vätskestationerna ligger med 2 km mellanrum och min plan är att hålla mig löpande hela vägen med undantag för varje vätskestation där jag ska se till att dricka ordentligt samt kyla ner mig med hjälp av de iskalla vattnet som finns i tunnor. Så när jag når den första stationen får jag en skopa vatten hällt över mig och vattnet är så kallt så jag drar efter andan i ren chock. Sippar på min sportdryck och tar två muggar vatten. Börjar jogga igen och ganska snart så känns det bättre i benen. Det är nästan lite skönt att springa. Stelheten släpper och jag kan få igång nån form av löpning. En av de svenska killarna, Kim, vi träffat dagarna innan springer om mig och vi börjar snacka lite. Det visar sig att vi håller exakt samma tempo så vi tar sällskap av varandra. Vi springer i 6,15-fart, 2 km i taget med varje vätskestation som mål. Blir nästan som om vi sprang intervaller, dock väldigt långsamma såna. Med en så pass låg puls som jag har vid det här tempot så kan vi prata lite med varandra. Detta gjorde att tiden gick mycket snabbare och kilometerskyltarna passerades i rask takt. Jag kan inte springa fortare än jag gör. Mina ben är begränsar mig. De är tunga och musklerna så uttröttade så det är svårt att bara lyfta benen. Vi hjälper varandra att hålla vår fart uppe. Vi passerar förbi målet vid stranden och där får vi vårt första varvband på handleden. Med två varvband på får man sedan springa i mål. Det är varmt, men hanterbart men jag ser att många har problem med värmen. Men plötsligt så förändras det. Himlen mörknar och det börjar blåsa. Jag vet precis vad det betyder. En monsunstorm är på väg. Väderomslagen i tropikerna är fascinerande snabba. Regnet vräker in över oss och det känns som om man ska spolas bort. Så också gör den lilla konkurrensfördel jag har av att vara ordentligt värmeacklimatiserad och tålig. Kim är nöjd med regnet som sänker lufttemperaturen. Jag förbannar den. När vi svänger av vägen ner mot gokartbanan kan jag inte låta bli att garva åt misären. Här är vattnet så högt så det når mig långt upp på vaderna.
När vi sprungit ett varv är vi tillbaka in i den luftkonditionerade hallen och det känns som att komma in i ett kylskåp. Jag huttrar till och förbannar än en gång regnet. Får mina miniflaskor med energi från volontären vid stationen för ”special needs” och så vänder vi ut för att påbörja ännu ett varv. Kim börjar hamna bakom mig istället för bredvid. Jag vill fortsatt ha hans sällskap men vill ännu mer ta mig fram så fort jag kan. Jag har inte längre något behov av att kyla ner mig så nästa vätskestation går snabbt att ta sig igenom. Jag tittar lite efter Kim men ser honom inte. Funderar på om jag ska vänta in honom eller inte men fortsätter utmed den evighetslånga flygplatsrakan ensam. Jag vill inte sänka den lilla fart jag har. Strax därefter kommer Johan ikapp, han är på sitt sista varv och är rejält sliten. Säger något om att han gräver djupt när han passerar. Regnet har nu upphört men himlen grå. Rejält trött når jag målområdet än en gång och får mitt andra och sista varvband.
Det är fortfarande mycket vatten kvar på vägarna och speciellt på sträckorna där det inte är asfalt får man klafsa på igenom de stora vattenpölarna. Jag kämpar hårt nu ut mot flygplatsrakan som nu blev mardrömsrakan istället. Evighetslång utan slut. Jag håller mig fortfarande löpandes mellan vätskestationerna men tar allt längre tid på mig i stationerna. Det börjar göra ont i kroppen. Solen är på väg ner och det mörknar snabbt. Når äntligen hallen för sista gången. Nu är det kolsvart ute och utan gatlyktor är det svårt att se var man sätter ner fötterna. Mörkret gör i alla fall att jag slipper se den förbannade flygplatsrakan som jag nu ska springa igen på min väg mot stranden och målet. Det står några parkerade bilar efter vägen med sina billysen på som bländar. Jag stör mig på dom oerhört mycket då de förstör mitt mörkerseende helt och jag är flera gånger på väg att krocka med mötande löpare. Det är nu nästan ingen av de i samma riktning som mig som springer längre och jag springer om hur många som helst. Jag är så sjukt trött i kroppen nu, allt gör ont och jag vill bara att det ska vara över.
Når stranden och snubblar fram på mina stumma ben på det ojämna underlaget. På håll hör jag en discoversion av min favoritlåt ”All of me” och den får mig att le. Når upploppet och den röda mattan när låten övergår till ”Girls just wanna have fun”. Skrattar lite åt låtvalet och låter publiken ta emot mig med jubel. All smärta är som bortblåst och jag flyger fram. Jag är glad att racet är över, att jag nu får vila. Jag tas emot i mål av orden -Mia, you are an Ironman! Den tunga, vackra medaljen, utformad som en örn, hängs om min hals. Jag får en handduk omkring mina axlar och en volentär leder mig fram till en stol. Jag får en vattenflaska i ena handen och en glass i den andra. Runt omkring mig sitter ca 10 andra som just gått i mål. De mumsar på sina glassar och vi ler utmattande till varandra i samförstånd. Glassen vi har i handen är den godaste glass vi ätit.
Jag avslutade maran på 4 timmar och 57 minuter. Totalt blev min tid 12 timmar och 50 minuter. Det gav mig en 16:e placering av 33 damer. Jag är varken nöjd med placeringen eller med tiden men hade heller inte förväntat mig ett annat resultat. Nu ska jag slicka mina sår medan kroppen återhämtar sig och sen får vi se vad jag vill göra efter detta.
