miafogel.com

Inför detta race, min 7:e Ironman, var min insats, träning och förberedelse större än någonsin tidigare. (Ironman är en distans på 3,8 km simning, 180 km cykling och 42 km löpning) I 8 månader har jag varit tjänstledig och tränat på heltid, mestadels utomlands. Detta skapade höga förväntningar hos mig. Förväntningar på en snabb tid och hög placering. Förväntningar på att kunna kvala till Hawaii. Men med ett par månader kvar grumlades förväntningarna. Två långa och rejäla förkylningar samt en personlig tragedi förändrade allt. Jag missade hela det sista viktiga träningsblocket där uthålligheten skulle byggas samt formtoppningen. Min motivation fick sig en törn och glädjen försvann. Att befinna sig på andra sidan jordklotet när livet går sönder för de som står en nära blev oerhört svårt. Vi övervägde att avbryta och resa tillbaka hem. Med hjälp av vänner (vad gjorde jag utan er!) beslöt jag till slut ändå att försöka fullfölja planen att göra mitt livs race. Jag skulle inte nå dit jag hoppats men jag ville ge allt och se hur långt det åtminstone räckte. Så en vecka innan racet var jag på plats på ön Langkawi utanför Malaysias västkust. Där är klimatet tropiskt med en hög luftfuktighet och en värmetemperatur kring 30 grader i princip dygnet runt när solen inte lyser. Om molntäcket skingras och släpper fram solen stiger den snabbt upp mot 36-38 grader. Regnperioden sträcker sig till november så det var en hel del regn under veckan. Racet är känt för sin olidliga värme och det var just därför jag noga valt ut just denna Ironman. Jag tål värme väldigt bra och det i kombination med 2 månaders acklimatisering i Thailand innan skulle ge mig en fördel.

En liten nackdel med Ironman Malaysia är att tävlingen är så utspridd. Starten och simningen går vid Pantai Kok och The Danna Hotel. Där låg det första växlingsområdet där bytet från simning till cykling sker. Det andra växlingsområdet där cyklingen avslutas och löpningen påbörjas ligger vid flygplatsen, inne i en stor luftkonditionerad hall. Sedan sker målgången vid Meritus Pelangi Beach ca 6 km från det andra växlingsområdet. Detta gör att det blir lite omständigare dagarna innan tävlingen då all utrustning ska placeras ut på respektive plats samt dagen efter då man ska hämta ut allt igen. Arrangemanget är dock välordnat så man behövde bara åka till det andra växlingsområdet, dit de hade fraktat våra tillhörigheter från simstarten, för att hämta allt dagen efter racet. De hade transportservice med bussar som körde fram och tillbaka mellan de olika platserna men inte tillräckligt många så det blev alldeles för lång väntan och energislösande tid. Däremot finns det gott om taxibilar och dessa är riktigt billiga så de blev ett bättre alternativ.

Så på racedagens morgon gled vi in i en av de väntande taxibilarna som stod direkt utanför hotellet. Solen hade ännu inte gått upp så resan till starten skedde i skymning. Jag hade somnat tidigt och sovit gott hela natten så jag kände mig pigg och utvilad. Vi nådde The Danna efter ca 30 minuter, lagom tills de öppnade växlingsområdet kl 05.45. Pumpade däcken och fyllde cykeln med mina flaskor med sportdryck jag förberett på morgonen. Placerade också två små miniflaskor innehållande gel på styret och säkrade dom med lite eltejp. Normalt brukar jag lägga dessa flaskor med energi i min växlingspåse men den hade vi inte tillgång till på morgonen före start, vilket var informerat i förväg. Så lösningen blev till att fästa dessa på cykeln och stoppa dem innanför tävlingsdräkten på väg ut med cykeln. Bajamajorna var få så kön dit blev lång och slukade resten av tiden. Men jag var förberedd, hade gott om tid och kände mig lugn. Lite för lugn faktiskt.

Värmde upp genom att simma lite i det ljumna vattnet. Åskådarna hade börjat samlas och nu väntade vi in starten. Proffsen startade 10 minuter före oss och i två startvågor gick de iväg. Herrarna först, sedan damerna. Sen var det vår tur, ca 1500 age groupers med blandad målsättning stod redo på stranden. Jag stod långt fram i den grupp som simmar snabbast, under 1,15 tim.

Vi släpptes iväg på led, 6 åt gången med bara några sekunders mellanrum. Jag kastade mig i vattnet och började simma hårt. Kroppen kändes seg och tung. Då det är så varmt i vattnet (ca 30 grader) är det inte tillåtet att använda våtdräkt. Det blir lite jobbigare att simma utan den flytkraft som våtdräkten ger och tiderna blir också något långsammare. Jag trivs bra utan våtdräkt och njöt av friheten det ger att enbart simma i en tävlingsdräkt. Vattnet är rätt grumligt på Langkawi så sikten är obefintlig. Denna morgon kändes i alla fall vattnet fräschare än det gjort under veckan, då det vissa dagar varit så skitigt att jag inte ens velat bada. Solen går också upp under tiden vi simmar vilket ger ett otroligt vackert ljus. Simbana är två varv, med en kort varvning på land. Min plan är att hålla igen lite första varvet för att på det andra ha krafter kvar att bibehålla farten. Jag letar efter någon som håller min fart eller lite snabbare, som jag kan lägga mig bakom och på så sätt utnyttja suget som blir efter en simmare. Ibland hittar jag någon men det är svårt att ligga kvar. Efter första vändbojen får jag en kille bredvid mig. Han simmar nära trots att han har helt fritt vatten på hans andra sida. Så nära att han smäller till mig då och då så han är mycket väl medveten om att jag är där. Jag har ingenstans att ta vägen då jag på min andra sida är på väg ikapp ett gäng som ligger 5 i bredd och vevar. Så jag simmar vidare och försöker vara smidig där bredvid. Men smidig är det sista han är och helt plötsligt får jag en hård smäll av han högerarm över mitt vänstra öra. Det sjunger till ordentligt i mitt huvud. Efteråt får en rejäl bula bakom örat. Jag gjorde det enda rimliga i detta läge. Blir rosenrasande och placerar min armbåge rakt in i hans sida. Vi far iväg åt varsitt håll och jag försöker hitta in rytmen igen. Efter en stund är jag återigen ikapp de 5 vevande simmarna i bredd och jag lägger mig bakom. Känner att de simmar lite för sakta och skapar för mycket turbulens framför mig så jag bestämmer mig för att försöka simma om. Ser då att en av dem är min man Johan! Detta ger mig lite extra kraft att ta mig förbi. Resten av varvet förblir lugnt. Jag noterar en tjej som jag sett flera gånger omkring mig. Efter varvningen på land tar jag hennes fötter och låter henne göra jobbet ett tag. Känner mig stark fortfarande. Vi simmar om många och till slut är vi en liten klunga. Jag känner att jag har någon på mina fötter också. Efter att ha legat där ett tag känns det som om jag inte simmar tillräckligt hårt så jag bestämmer mig för att försöka rycka ifrån gruppen. Simmar på ordentligt nu, spar ingenting och drar ifrån tjejen som försvinner bakom mig. Kommer ikapp simmare med annan färg på mössan och jublar lite inom mig då jag förstår att jag har varvat de som startat i sista startgruppen. Nu är jag trött och mattas lite. Blir lite förvånad när jag återigen ser samma tjej bredvid mig. Hon måste ha kommit ikapp mig och säkert hängt bakom mig. Når land efter 1,10 min och springer in i växlingsområdet. Hittar snabbt min påse och kommer in i ett nästan helt tomt omklädningstält. Där finns bara en tjej till och jag förstår att jag simmat bra. Får snabbt av mig mitt swimskin, tar min hjälm och springer ut mot min cykel.

Cyklingen körs också den i princip 2 varv. Jag trampar igång och försöker hämta andan och komma in i rytmen. Benen känns lite sega redan från start. Det är tidigt på morgonen ännu men solen är uppe och börjar steka på direkt. Jag är väldigt nöjd och glad att himlen vill visa sin vackra blåa färg. Ganska snabbt kommer man till den sk monkey zone men redan innan får jag väja för några apor. De halvligger på vägen och slickar intensivt på asfalten. Först fattar jag inte vad de gör men när jag ser de tappade vattenflaskorna omkring dem förstår jag att det runnit ut massa smaskig och sockerstinn sportdryck ur flaskorna. Kan inte låta bli att le lite åt dom när jag passerar. Inne i monkey zone är det en del backar men så här i början är jag stark och upplever dem inte så farliga. Jag håller min planerade belastning med hjälp av min wattmätare som mäter kraften jag lägger i pedalerna. Tjejerna kommer en efter en. En del av dem hinner jag se att de tillhör min age group, andra inte. Som vanligt är det här mycket demoraliserande. Ibland försöker jag hänga på men tvingas släppa då de kör alldeles för hårt för mig. Jag oroar mig för hur jag ska klara distansen och vågar inte pressa för hårt. I monkey zone vänder man runt en kon och kör samma väg tillbaka, sen bär det iväg runt ön på vägar som är böljande och har en rätt dålig asfalt. Den är grov och innehåller en hel del otäcka potthål och andra skador i asfalten. Allt detta suger rätt mycket energi ur kroppen. Jag följer noga min nutritionsplan. All energi jag behöver har jag med mig på cykeln i form av starkt blandad sportdryck samt några gels. Vid varje station som ligger med 20 km mellanrum tar jag 1-2 flaskor vatten. En häller jag över mig för att kyla ner mig och den andra dricker jag ur. Efter ca 6 mil kommer man till de fruktade backarna. De är 3 st varav den första är ca 1 km lång och har en snittlutning på 9,2 %. En ganska elak backe alltså. Denna följs sedan av 2 st kortare på 600 resp 400 m där den andra backen är rejält brant och jag måste ställa mig upp och trampa för att ta mig upp. Jag matar på uppför med planen att inte gå hårt utan bara ta mig upp. Sedan fortsätter banan genom en del landsbygd och genom byar och städer. Vägarna är bara delvis avstängda så vi möter en del bilar och också några som kör om. Jag upplever dock att trafiken är hänsynsfull och medveten om oss och att det pågår en tävling. Och vid varje korsning får vi hjälp av trafikpolisen så det kändes ändå rätt säkert. Jag hamnade vid ett tillfälle bakom en stor vägmaskin som var för stor för att passera utan att gå över i mötande körfält. Denna incident skapade lite kaos men det var också den enda i alla fall som jag stötte på. Efter varningen vid The Danna började jag känna mig trött i benen men också trött i kroppen av att sitta på cykeln. Det är jobbigt att ligga i tempoposition så jag varvar med att sitta upp. Det gör ont i fötterna, särskilt vänster och jag funderar länge på vad jag har under min trampdyna. Kan det vara en pinne? Eller en stor sten? Nog borde jag ha känt den från början i så fall?

Efter 11-12 mil kommer vi tillbaka till ”monkey zone” och nu känns backarna mycket större. Jag vet inte om jag fulväxlar eller inte men varje gång jag växlar tillbaka upp på stora klingan så hoppar kedjan av och ner mot min fot. Ibland lyckades jag växla tillbaka den men vid ett par tillfällen måste jag stanna och manuellt lägga upp kedjan. I backarna kommer jag ikapp en tjej i min age group men på varje raka så kör hon ifrån mig. Så vi kör om varandra några gånger och jag ser hur störd hon blir av mig. Hon gör några ryck för att komma ifrån. Jag är för trött för att egentligen orka bry mig och kan heller inte göra något åt saken mer än att jobba på med det jag har. De tre backarna ligger framför mig och jag bävar för hur jag kommer klara att ta mig uppför dem så jag slösar inte någon extra energi på denna katt och råttalek. Hon kör om mig en sista gång och sen är hon borta. Jag har ett flaskställ bakom min sadel för att kunna få med mig en tredje flaska. Den har fungerat fint hela tiden men nu när jag försöker vända mig om och stoppa tillbaka flaskan i hållaren igen så får jag nästintill kramp i ländryggen. Kastar istället flaskan till barnen som står längs vägarna och ropar -bottle bottle!  När jag når backarna har vi cyklat 15 mil och låren känns som om de är på gränsen till kramp. Strax innan har jag tagit min Intend (koffein) och den kickar in i precis rätt tidpunkt. Trots att jag tar mig uppför så lugnt och försiktigt jag kan så kör jag om folk. Det är till och med några som klivit av sin cykel och går uppför. I nedförskörningen trotsar jag min rädsla för höga farter i ren självbevarelsedrift då backe nr 2 kommer direkt och jag vill ha så mycket fart som möjligt med mig in i backen. Jag når topphastigheten på nära 67 km/h och det hjälper mig en bra bit upp i backen så snabbt har jag tagit mig upp och över krönet. Kör om en kille som står vid kanten och masserar sina gigantiska lår. Jag lovar, det där är nog de största låren jag sett i mitt liv! Han ser uppgiven ut där han står och försöker få krampen att släppa. Vet att det där kan snart vara jag så jag ger honom några uppmuntrande ord.

Klarar av även den tredje och sista monsterbacken och nu är det bara 20 km kvar. Spelar ingen roll längre hur jag sitter, allt är obekvämt och benen är döda och signalerar till mig att -trycker du på nu så tänker vi svara med kramp. Sista delen är lättkörd och trots att jag knappt lägger 100 w så håller jag 30 km/h. Det hjälper dock inte så mycket då alla andra kör snabbare. En äldre dam, gissar 60+ kör om mig. Hon hejar glatt och ser helt oberörd ur. Jag känner mig som den sämst tränade triathleten i världen. Närmar mig den stora hallen där växlingsområdet ligger och ser de löpare som redan är ute på löparbanan. De ser kokta ut i den gassande solen. Jag hoppar av cykeln, tar några stapplande steg medan en volentär snabbt tar hand om min cykel. Jag har cyklat de 18 milen på 6 timmar och 37 minuter. 22 min långsammare än jag trodde.

Jag gör en snabb växling, har ju bara mina strumpor och löparskor att ta på mig. Medan jag gör det ber jag min volentär att smörja in mina skuldror och axlar med solskydd. Jag känner mig lite stekt efter alla timmar i solen. Tar keps och solglasögon i handen och tassar iväg på stela ben. Löpningen startar inne i hallen där man springer en liten bit och där finns en vätskestation samt en station för ”special needs”. På morgonen innan start hade jag fyllt min special needs påse med den energi jag ska ha under maran. Små miniflaskor med starkt blandad sportdryck. Langningen här fungerar perfekt. Strax före så står volentärer som man ropar sitt nummer till. De vidarebefordar detta via komradio till volontärerna i stationen som letar upp min påse och har den redo till mig när jag når dit. Tar två miniflaskor, en i vardera hand, och fortsätter vidare och ut genom hallen och rakt in värmeväggen. Jag är vansinnigt trött och tvivlar på hur jag överhuvudtaget ska kunna köra vidare. Banan är platt och ska springas 2,5 varv innan man efter de 42 km får korsa mållinjen på stranden vid Meritus Pelangi. Möter en kille som ser sjukt snabb ut, han är troligen på väg ut på sitt andra varv. Han säger till mig medan han skakar på huvudet -it is not worth it! Just då känner jag att jag håller med honom. Jag känner ingen glädje, envishet eller gnista som jag brukar. Undrar varför jag gör det här. Joggar vidare och försöker känna efter i benen om krampen jag vid de senaste tävlingar mött vid växling från cykel till löpning är på väg eller inte. Möter vårt svenska hopp, Fredrik Croneborg, som ser helt sjukt fokuserad ut och springer vansinnigt fort. Försöker lista ut om han leder eller inte men jag har ingen aning. Solen är stark och värmen och luftfuktigheten hög. Än så länge lider jag inte av den alls. Mina första 2 km är vidriga. Höftböjarna är stela och ömma, låren är stumma och löpsteget allmänt dåligt. Vätskestationerna ligger med 2 km mellanrum och min plan är att hålla mig löpande hela vägen med undantag för varje vätskestation där jag ska se till att dricka ordentligt samt kyla ner mig med hjälp av de iskalla vattnet som finns  i tunnor. Så när jag når den första stationen får jag en skopa vatten hällt över mig och vattnet är så kallt så jag drar efter andan i ren chock. Sippar på min sportdryck och tar två muggar vatten. Börjar jogga igen och ganska snart så känns det bättre i benen. Det är nästan lite skönt att springa. Stelheten släpper och jag kan få igång nån form av löpning. En av de svenska killarna, Kim, vi träffat dagarna innan springer om mig och vi börjar snacka lite. Det visar sig att vi håller exakt samma tempo så vi tar sällskap av varandra. Vi springer i 6,15-fart, 2 km i taget med varje vätskestation som mål. Blir nästan som om vi sprang intervaller, dock väldigt långsamma såna. Med en så pass låg puls som jag har vid det här tempot så kan vi prata lite med varandra. Detta gjorde att tiden gick mycket snabbare och kilometerskyltarna passerades i rask takt. Jag kan inte springa fortare än jag gör. Mina ben är begränsar mig. De är tunga och musklerna så uttröttade så det är svårt att bara lyfta benen. Vi hjälper varandra att hålla vår fart uppe. Vi passerar förbi målet vid stranden och där får vi vårt första varvband på handleden. Med två varvband på får man sedan springa i mål. Det är varmt, men hanterbart men jag ser att många har problem med värmen. Men plötsligt så förändras det. Himlen mörknar och det börjar blåsa. Jag vet precis vad det betyder. En monsunstorm är på väg. Väderomslagen i tropikerna är fascinerande snabba. Regnet vräker in över oss och det känns som om man ska spolas bort. Så också gör den lilla konkurrensfördel jag har av att vara ordentligt värmeacklimatiserad och tålig. Kim är nöjd med regnet som sänker lufttemperaturen. Jag förbannar den. När vi svänger av vägen ner mot gokartbanan kan jag inte låta bli att garva åt misären. Här är vattnet så högt så det når mig långt upp på vaderna.

När vi sprungit ett varv är vi tillbaka in i den luftkonditionerade hallen och det känns som att komma in i ett kylskåp. Jag huttrar till och förbannar än en gång regnet. Får mina miniflaskor med energi från volontären vid stationen för ”special needs” och så vänder vi ut för att påbörja ännu ett varv. Kim börjar hamna bakom mig istället för bredvid. Jag vill fortsatt ha hans sällskap men vill ännu mer ta mig fram så fort jag kan. Jag har inte längre något behov av att kyla ner mig så nästa vätskestation går snabbt att ta sig igenom. Jag tittar lite efter Kim men ser honom inte. Funderar på om jag ska vänta in honom eller inte men fortsätter utmed den evighetslånga flygplatsrakan ensam. Jag vill inte sänka den lilla fart jag har. Strax därefter kommer Johan ikapp, han är på sitt sista varv och är rejält sliten. Säger något om att han gräver djupt när han passerar. Regnet har nu upphört men himlen grå. Rejält trött når jag målområdet än en gång och får mitt andra och sista varvband.

Det är fortfarande mycket vatten kvar på vägarna och speciellt på sträckorna där det inte är asfalt får man klafsa på igenom de stora vattenpölarna. Jag kämpar hårt nu ut mot flygplatsrakan som nu blev mardrömsrakan istället. Evighetslång utan slut. Jag håller mig fortfarande löpandes mellan vätskestationerna men tar allt längre tid på mig i stationerna. Det börjar göra ont i kroppen. Solen är på väg ner och det mörknar snabbt. Når äntligen hallen för sista gången. Nu är det kolsvart ute och utan gatlyktor är det svårt att se var man sätter ner fötterna. Mörkret gör i alla fall att jag slipper se den förbannade flygplatsrakan som jag nu ska springa igen på min väg mot stranden och målet. Det står några parkerade bilar efter vägen med sina billysen på som bländar. Jag stör mig på dom oerhört mycket då de förstör mitt mörkerseende helt och jag är flera gånger på väg att krocka med mötande löpare. Det är nu nästan ingen av de i samma riktning som mig som springer längre och jag springer om hur många som helst. Jag är så sjukt trött i kroppen nu, allt gör ont och jag vill bara att det ska vara över.

Når stranden och snubblar fram på mina stumma ben på det ojämna underlaget. På håll hör jag en discoversion av min favoritlåt ”All of me” och den får mig att le. Når upploppet och den röda mattan när låten övergår till ”Girls just wanna have fun”. Skrattar lite åt låtvalet och låter publiken ta emot mig med jubel. All smärta är som bortblåst och jag flyger fram. Jag är glad att racet är över, att jag nu får vila. Jag tas emot i mål av orden -Mia, you are an Ironman! Den tunga, vackra medaljen, utformad som en örn, hängs om min hals. Jag får en handduk omkring mina axlar och en volentär leder mig fram till en stol. Jag får en vattenflaska i ena handen och en glass i den andra. Runt omkring mig sitter ca 10 andra som just gått i mål. De mumsar på sina glassar och vi ler utmattande till varandra i samförstånd. Glassen vi har i handen är den godaste glass vi ätit.

Jag avslutade maran på 4 timmar och 57 minuter. Totalt blev min tid 12 timmar och 50 minuter. Det gav mig en 16:e placering av 33 damer. Jag är varken nöjd med placeringen eller med tiden men hade heller inte förväntat mig ett annat resultat. Nu ska jag slicka mina sår medan kroppen återhämtar sig och sen får vi se vad jag vill göra efter detta.

Nu har jag levt min dröm. I 8 månader har jag tränat triathlon på heltid. Och vilka månader det har varit! Du som har följt mig här på bloggen har sett vilken berg och dalbana det har varit. Hur jag har kämpat, utvecklats och upplevt. Hur lycka och glädje har bytts mot tårar och förtvivlan.

Syftet var att se hur bra jag kunde bli med 8 månaders träning med helt andra förutsättningar än tidigare. Vilken skillnad blir det om jag får ägna mig på heltid åt triathlon?

Svaret på den frågan blev snopet nog – Ingen! I alla fall Inte om man tittar på slutmålet som var att försöka ta en plats till VM på Kona, Hawaii. Där var jag inte ens närmare än jag varit tidigare. I lördags gick jag i mål i Ironman Malaysia på 16:e plats efter 12 timmar och 50 minuter. Det är 1 timme och 18 minuter efter top 3 och 1 timme och 41 minuter efter fantastiska Luciana Bermudez från Spanien som vann på tiden 11 timmar och 11 minuter och tackade ja till platsen till Hawaii. Jag har varit och är fortfarande väldigt långt ifrån. I alla fall just nu.

Men det betyder inte att en utveckling uteblivit. Det har den inte. Jag har blivit bättre. Mycket bättre. Min utveckling märks tydligt på de tävlingar på medeldistans som jag kört under den här perioden. På dessa har jag kapat många värdefulla minuter. Min simning har inte varit i fokus och har jag endast tränat för att underhålla nivån jag redan är på. Trots detta har jag levererat snabba och stabila simtider. Det är främst på cykeln som min utveckling har skett. Det är här jag har kapat tid. Jag har gått från att vara en rätt svag cyklist till en medelbra. Det räcker inte men är ett stort steg. I backar och på kortare sträckor kan jag numera hänga med riktigt bra. Det är en stor och märkbar skillnad. Tyvärr har jag misslyckats med att få med mig den cykelstyrkan på längre distanser. För det räckte tiden helt enkelt inte till. Jag kom igång för sent med uthållighetsträningen samt att tiden på Phuket blev långt ifrån vad som var tänkt och vad jag hade behövt. Jag missade hela uthållighetsblocket samt formtoppning. Och utan det så blev det för svårt.

Min brist på utveckling i löpningen är kanske den del som överraskat mig mest. Här trodde jag att jag skulle kunna göra stor skillnad. Min egna bedömning är att jag har stått still. Jag är inte en bättre löpare idag än jag var för 8 månader sedan. Varför vet jag inte. Kanske har det varit på bekostnad av mina hårda cykelpass. Nästan all min löpträning skedde på rejält trötta cykelben vilket troligen hindrade mig från den utveckling jag behövde. Det är svårt att få utvecklingskurvor uppåt samtidigt i alla tre grenarna, särskilt i cykel och löpning. För mig var cyklingen viktigast och blev prioriteten.

Så är jag besviken på det uteblivna resultatet? Ja, det är jag. Jag är en målinriktad person och vill nå de mål jag sätter upp. Och gör jag inte det blir jag besviken och känner ett misslyckande. Så visst tusan är jag besviken. Det betyder dock inte att jag ger upp.

Jag vet att min målsättning var högt satt. Jag började från en rätt låg nivå och 8 månader är inte så lång tid då man har flera stora steg att ta som jag har. Det går inte att forcera. Kroppen ska hålla också vilket min har gjort. Det är värt mycket! Det innebär att jag lätt kan återuppta träningen igen så snart jag återhämtat mig från lördagens race. Hur annorlunda resultatet hade sett ut om jag fått tränat enligt plan de sista månaderna kommer jag inte få svar på. Högst troligt är väl att min insats i Malaysia hade blivit betydligt bättre. Inte så pass mycket bättre att det hade räckt till en kvalplats till Hawaii, det tror jag inte. Men jag hade nog löst den där 12 timmars gränsen.

Men nu är ju inte livet så. Hur väl genomarbetade planer man än gör så inträffar det saker i livet som man inte kan påverka i andra riktningar. Jag har i alla fall gjort det bästa jag har kunnat göra under den här perioden och det är jag riktigt nöjd med! Jag har också lärt mig otroligt mycket om mig själv och min träning och alla upplevelser bär jag för alltid med mig. Jag har mött så många fantastiska personer som alla har gett mig inspiration, motivation och till viss del också en ny syn på livet och vad som är viktigt.

Så vad händer nu? Min dröm att få prova att träna på heltid är över, men min målsättning finns kvar. Målsättningen att kvala till Kona, Hawaii. Jag tror fortfarande på mig själv och på att ingenting är omöjligt, bara olika svårt. Jag har inte gett upp! Jag har lyft upp mig en nivå och den ska jag förvalta på bästa sätt och också fortsätta att utvecklas ifrån.

Nu behöver jag en tids funderande innan nya planer kan smidas. Jag är hemma i Sverige och på måndag börjar jag jobba igen. De kommande två veckorna kommer jag ägna åt att hitta tillbaka vardagen och låta kroppen återhämta sig med lite lätta träningspass utan krav. Jag kommer också inom kort att publicera en race rapport från Ironman Malaysia här på bloggen.

Det sista kapitlet av denna resa har nått sitt slut. Men när en dörr stängs så öppnas alltid en ny. Var den leder får vi se. Jag hoppas du vill fortsätta följa mig på min väg till Hawaii.

På lördag är det säsongens sista tävling och årets stora mål. Det är också slutet på min 8 månader långa period då jag levt min dröm – att träna triathlon på heltid.

Målsättningen har hela tiden varit att kvala till Ironman World Championship på Hawaii. För att lyckas med det krävs det att jag vinner min age group då det bara kommer finnas 1 slot. Jag är inte ensam om att ha det som målsättning. I min age group finns minst 6 st ”Kona hunters” med betydligt bättre kapacitet än mig på papperet och med det en helt annan konkurrensbild än de tidigare åren tävlingen har körts här. Förra året kvalade 2:an in på tiden 12,33 tim. Det är en tid som kan tyckas vara långsam och det är den nog också på de flesta andra Ironmanbanor. Men här står den sig bra. I alla fall fram till i år. I år tror jag att top 3 kommer göra tider under 12 timmar och vinnaren runt 11 timmar. Normalt gör vinnaren i min age geoup en tid på 10 tim men denna bana är ca en halv till en timme långsammare pga en tuff cykelbana, värmen och den höga luftfuktigheten.

Så var passar jag in då? Jag har tränat mot en måltid på 11,30 tim vilket var en realistisk målsättning. Och med förhoppningen om att konkurrensen skulle se ungefär lika ut i år som tidigare år så skulle jag ha en chans vid en eventuell roll down (då vinnaren tackar nej till sin slot och platsen rullar ner till 2:a plats osv tills någon tackar ja och tar den).

Min form är inte där jag hade hoppats den skulle varit för att kunna nå 11,30. Det är lätt att konstatera. Men var jag befinner mig och tror mig kunna göra på en Ironmandistans är inte lika lättkonstaterat. En full Ironmandistans är helt annorlunda mot de halvor jag tävlat på under året. Nu kommer nutritionsplanen spela en viktig del, att få i sig så mycket energi det bara går utan att magen kraschar är avgörande. Förmågan att hantera värmen kommer också spela in här och med det hur väl du har disponerat dina krafter. ”Den som saktar ner minst på slutet är den som kommer vinna”, citat från världsmästaren Chris McCormack. Vädret på tävlingsdagen kommer också påverka. Det kan bli spöregn, monsunregn, sol eller en blandning. Jag är rätt van med allt nu men cyklar mycket sämre än de flesta i regn men hanterar nog också luftfuktighet och värme bättre än de nyanlända deltagarna.

Simningen: Här har jag självförtroende och är bekväm i vattnet. Banan är två varv i ett rätt skitigt och varmt vatten utan våtdräkt. Jag tror jag kommer simma under 1,15 min, kanske lite snabbare.

Cyklingen: Banan är tuff, också den på 2 varv. Böljande runt om plus två partier som är rejält backiga. Det tuffaste partier innehåller 3 backar som är riktigt branta. Den första är 1 km med en snittlutning på 9,1 %. När jag testcyklade dom i söndags så krävdes det 300 watt under den brantaste delen för att ens ta sig upp. På andra varvet kommer vi att passera dem efter 15 mil, då jag är som mest sliten. Min cykeltid är den som är mest svårbedömd. Jag är mycket starkare i år i backar samt också på platten men med min brist på långa cykelpass (har inte cyklat längre än 12 mil på mina distanspass i år) så vet jag inte hur jag kommer klara distansen. Jag hoppas på en cykeltid på 6,15 tim, men den kan mycket väl bli mycket längre än så.

Löpningen: En bana på 2,5 varv, platt med långa raka sträckor som kommer sätta pannbenet på prov. Det är också här värmen kommer att skörda sina offer. Och det är precis vad jag hoppas på. Att vi under denna dag ska få klarblå himmel med stekande sol som kommer skapa stora problem för många. Jag är värmetålig och har acklimatiserat mig bra under mina 2 månader i Thailand. Detta borde kunna ge mig en fördel. Hur mycket återstår att se. Min löpform är inte bättre än den varit vid tidigare Ironman jag genomfört så därför tror jag inte på någon bra tid. Om jag lyckas hålla mig springandes hela vägen kan jag nå en tid på 4,30 tim. Det skulle dock överraska mig rejält.

Totalt skulle det då ge mig, exklusive växlingstider, en sluttid på 12 timmar. Om allt stämmer, jag har en bra dagsform och styrkan i huvudet att orka lida.

Jag kommer att tävla hårt. Jag vill leverera det absolut bästa jag kan för dagen. Gå i mål och känna att jag fått ut allt jag har. Göra som i Kina, tro på att allt kan hända, bara jag fortsätter framåt så fort jag bara kan.

Det får att följa mig på http://m.eu.ironman.com/triathlon/events/asiapac/ironman/malaysia/results.aspx
Jag har BIB nr 754. Starten för AG går 07.20 vilket är 00.20 svensk tid på lördag morgon. Jag kommer att ställa mig i första startgruppen så någon gång mellan 07.20-07.30 borde jag vara iväg.

So let’s do this! Håll tummarna för mig!

Inspirerande ord lånade från min vän Åsa

Den sista träningen är nu gjord inför Ironman Malaysia på lördag och jag har gjort vad jag har kunnat för att komma dit så förberedd som möjligt. Jag fullföljde nästan helt den sista veckans planerade träning. Så här såg den ut:

Måndag:
2 tim cykling varav 4×15 min i Ironmanbelastning
75 min löpning direkt efter cyklingen där varannan kvart i Ironmanfart

Då det regnade ihållande hela dagen bokade vi lokalen där de har Compu Trainers och körde cykelpasset inne. Blir lättare att köra fokuserat utan att behöva ta hänsyn till trafik, väggupp, hundar och tuppar i dålig sikt och på hala vägbanor. Däremot upplever jag att det blir jobbigare att hålla watt på trainer inne. Mina ben var också rejält mosiga efter söndagens långpass så jag fick slita rejält och lyckades inte riktigt uppnå den planerade watten.

Foto: Johan Fogel

Tisdag:
40 minuters lättare löpning före frukost
75 min simning, privatlektion med Thanyapuras sim- och triathloncoach David Escolar Ballesteros
90 min löpning på eftermiddagen (15 km)

En riktigt bra träningsdag!

Onsdag:
75 min cykling, lätt cirkulation
50 min simning, serie med hårda 50:or

Riktigt trött i kroppen denna dag. Morgonens cykelpass körde jag med Thanyapuras cykelcoach Daniel Amby. Då det bara var vi två denna morgon, solen sken och jag hade strikta körorder så visade han mig nya fina vägar ner till stranden och där stannade vi och fikade. Perfekt runda för en sliten kropp och knopp. Simpasset blev tufft, var för trött för att orka hålla farten jag brukar på denna serie men ger mig själv godkänt.

Foto: Johan Fogel

Torsdag:
3,10 min cykling, varannan kvart i Ironmanbelastning (90 km)
1,45 min simning, ännu en privatlektion med David inklusive en filmning och analys

Ännu en riktigt bra träningsdag för mig! Stack ut ensam på cykeln i solsken och innan tuppen vaknat. Körde över till fastlandet och där hade jag vägarna för mig själv. Hade inte kraft nog att hålla Ironmanbelastning men fick i alla fall till fartökningar och mycket tid i sadeln och i tempoposition. Simlektionen med David efteråt var riktigt bra och gav många nya aha-upplevelser. Filmningen gjordes under vatten framifrån, från sidan och bakifrån. Han filmade också ovanifrån vilket för mig var nytt. Efteråt tittade vi på filmerna och David analyserade varje detalj och förmedlade vad jag behöver göra annorlunda. 

Jag och solen på tomma vägar

Analys av min simteknik. Foto: Johan Fogel

Fredag:
45 min löpning före frukost
1,25 min simning, långa distanser (1500, 800, 400) i Ironmanfart (3,8 km)
90 min löpning – nej, detta klarade jag inte

Spända och stela vader efter morgonlöpningen och toksliten i benen. Avstod därför från det sista långa löppasset och packade istället cykeln och allt annat utan stress inför morgondagens avresa till Malaysia.

Lördag:
Resdag. Vi lämnade Thanyapura kl 08.00 på morgonen och flög till Langkawi med mellanlandning i Kuala Lumpur. Anlände till racehotellet Meritus Pelangi vid 17-tiden.

Söndag:
3,40 tim cykling, 20 min lugnt/10 min Ironmanbelastning (100 km)
10 min löpning direkt efter cyklingen, var tredje minut i fallande fart.

Vi körde från hotellet bort till Ironmanbanan och körde större delen av banan. Ganska dålig asfalt men mycket mindre ”stök” än på vägarna på Phuket. Banan är lite böljande med en fram och tillbaka sträcka genom ” monkey zone” som innehöll några brantare och tuffare backar. Här kommer det bli riktigt jobbigt på andra varvet. Det ska finnas ett par ännu värre backar också men dessa hann vi inte med att se på denna runda. Ska försöka hinna ta oss dit innan lördag. Bra att veta i förväg vad som väntar.

I den sk ”monkey zone”

Med söndagens pass har jag tränat klart. Nu återstår det endast lättare träning för att hålla igång kroppen men också vila och ladda upp den igen. Jag har tränat 27 timmar under de 10 senaste dagarna utan vilodag och behöver nu vila för att känna mig stark och sugen på att tävla. Som vanligt så här nära en Ironman så känner jag mig trött, tung och långsam och undrar hur tusan det ska gå att köra en så lång och tuff tävling. Jag hoppas jag hinner bli tillräckligt utvilad och pigg till på lördag!

Klimatet här är likt det vi haft på Phuket de senaste 2 månaderna. Dvs regnigt och runt 30 grader varmt. Dock har det regnat mer här sen vi kom än på Phuket. Jag har acklimatiserat mig mycket bra på den här långa tiden och upplever inte värmen som särskilt varm längre. Jag hoppas nu på att den otroliga värmen som tävlingen är känd för ska infinna sig på lördag. För det så krävs det att molntäcket ger vika och ger oss en blå himmel med gassande sol. Detta är min stora konkurrensfördel och utan den blir förutsättningarna helt andra än tanken varit. Så nu ber jag till vädergudarna att ge oss solen!

På onsdag drar Ironmancirkusen igång, då öppnar registreringen och alla praktiska förberedelser kör igång. Jag hoppas att det ska framkalla något litet pirr i min mage så jag fattar att det är nu det gäller!

Förkylningen har släppt sitt grepp om mig nu och igår körde jag 3,5 timme på cykeln tillsammans med trigruppen. På söndagsmorgnarna så kör dom en längre runda på nästan 11 mil, över till fastlandet på de riktigt fina vägarna och till ett fik som drivs av ett hem för föräldralösa barn, och tillbaka. Jag betalade 55 baht (ca 15 kr) för en coca Cola, en muffins och en flaska vatten. Pinsamt billigt. Rundan leds av 3-4 coacher och är gratis för alla att hänga med på så det brukar bli en rätt stor klunga. En del Thanyapuragäster men också väldigt många lokalbor är med. Och det brukar gå vansinnigt fort, ett snitt på 32 km/h är det normala. För mig är det fort. Alla dagar i veckan. Var lite orolig för om jag skulle kunna hänga med idag då jag är rätt otränad efter 2 veckors slöande samt att jag i mitt pass hade restriktioner om att hålla pulsen under 145 bpm. Men det funkade fint förutom jag blir så himla trött i benen. Svårt att tänka mig att jag ska kunna köra nästan den dubbla distansen om bara 2 veckor. Flera ur Thanyapuras egna proffsteam var med under rundan och jag fick chansen cykla en del med pro Michelle Duffield och passade på att fråga ut henne om IM Malaysia då hon själv tävlat där. Det var nästan så att jag ångrade att jag frågat. Hon klassar den som en av de tuffaste Ironman hon kört. Mycket pga den otroliga värmen och luftfuktigheten som är där på en bana som inte bjuder på någon skugga. Däremot lugnade hon mig angående den sk monkey zone som är en del av cykelbanan där det härjar en hel del apor och som jag oroat mig lite över. Är lite rädd för vilda och aggressiva apor men hon sa att där knappt var några där då.

The Bakery – målet för söndagarnas långrunda.

Jag har nu bara en enda fjuttig vecka kvar där jag kan lägga lite volym och jag ska göra mitt yttersta för att få till alla träningspassen så bra som jag kan. Vet att jag behöver varje minut. En enda vecka. Att säga det känns så overkligt. Av 8 månader återstår nu bara en enda träningsvecka. Jag önskar förtvivlat att jag hade haft 5 veckor på mig istället. 5 veckor där jag är frisk och stark och kunnat köra min volymträning med specifika träningspass och därmed kunnat toppa formen. Men så blev det inte. Och jag kan inte göra något åt det nu. På lördag reser vi till Langkawi, Malaysia för att tillbringa de sista dagarna före racet på plats. Jag planerar att hinna köra ett varv på cykelbanan på söndag för att skaffa mig en uppfattning av banan i förväg. Den sägs vara lite kuperad med 2-3 rejäla backar.

Vädret har äntligen börjat förändras. Monsunperioden är snart över och solen har börjat leta sig fram ur molntäcket. Vägarna är torra och värmen stiger lite med solen och med det mitt humör. Förutom idag, då regnet återigen öser ner från en grå himmel. När väl regnperioden är över så blir vädret stabilt med massor av sol. Lagom till vi åker hem till Sverige igen.

Idag ska jag cykla två timmar varav 4×15 min ska vara i tävlingsfart följt av ett 75 min långt löppass även det med delar i tävlingsfart. Så från och med idag går jag på med lite mer intensitet i träningen igen efter ett par dagars lite lättare upptrappning. Jag hoppas kroppen svarar bra på detta och kan ta till sig träningen på ett bra sätt nu.

Om bara två veckor så lämnar vi Thailand för att resa till Malaysia där Ironman Malaysia väntar och med det också slutet på den här 8 månader långa period då jag levt livet som heltidsamatör. Det är för den här tävlingen jag har tränat för hela den här långa tiden. Det är nu jag skulle vilja börja känna mig redo och färdigtränad. Men det gör jag inte. Långt därifrån.

Istället sitter jag än en gång på sidan, med en tuff förkylning i kroppen, och ser på när andra tränar. Går inte att mota bort känslorna av uppgivenhet. Jag har under de senaste 6 veckorna drabbats av 2 långa hårda förkylningar, djup sorg och alldeles för dålig träning. Jag har bara en handfull långpass i kroppen både på cykeln men också löpningen. Och det är alldeles för lite för att jag ska känna mig redo och ha självförtroende inför en sån lång distans som en Ironman är.

Jag tror visserligen att man aldrig kommer känna sig färdigtränad. Det vore ju lite tråkigt om det var så. Jag tror också det är väldigt få som står på startlinjen till sitt livs race och kan säga att de har tränat klart. Att de inte kan bli bättre än så. Men jag hade ändå önskat och trott att jag skulle känt mig mer redo. Jag vet att jag är bättre än så här. Bara inte nu.

Många tror nog att det är nervositeten i mig som spökar nu, och att det är normalt att känna så som jag gör. Kanske är det så, kanske inte. Jag känner dock ingen nervositet än. Jag har gjort 6 st Ironman tidigare. Jag vet mycket väl vad det handlar om. Jag har sett vad jag hittills har presterat, jag har sett min träningsdagbok. Jag vet vad jag har gjort och vad jag inte har gjort. Och jag vet vad det kommer att krävas för tid i Malysia för att tävla om en Hawaiislot.

Det enda jag kan göra nu är att tänka positivt och göra det absolut bästa jag kan, varje dag tills det är dags för start. Att inte se bakåt och önska att jag gjort annorlunda någonstans på vägen utan att se till att optimera varje dag. Det är lätt att säga, men svårare att göra. Som en del i det har vi nu valt att flytta ur vår lägenhet på Sivana Place och tagit in på Thanyapura, träningsanläggningen där vår träningsbas har varit. Att bo direkt inne på anläggningen ger energi i form av inspiration från alla andra triathleter som tränar här. Det underlättar också mycket med den absoluta närheten till träningarna, även när regnet öser ner. För det gör det. Mycket. Hela tiden. Himlen är konstant grå och regntung. Hade hoppats på att få se solen någon gång men det verkar inte så. Denna vecka verkar vi också blivit drabbade av nån tropisk storm för nu regnar det konstant, inte bara monsunskurar. Men genom att bo på anläggningen är det lätt att bara gå ner till simpoolerna eller löpbandet istället för att ge sig ut på vespan med risk för att hamna i diket och bli påkörd pga den dåliga sikten. Om man är frisk nog för träning förstås.

Den vackra relaxpoolen på Thanyapura. 10 steg utanför dörren till hotellrummet. Tom och övergiven i det ihärdiga regnandet.

Jag tvingade ut mig själv igår på löparbanan för att få lite rörelse i kroppen. Första sedan racet i Kina för en vecka sedan. Jag joggade lite och körde lite löpskolningsövningar. Det kändes tungt så klart, men skönt efteråt. Idag mår jag lite bättre, förkylningen har brutit ut ordentligt så nu hoppas jag den snart är ur systemet så jag åtminstone kan få känna mig frisk.

Finns inte en chans att jag har gett upp något i förväg. Jag har inte kämpat så hårt, så här länge för att kasta in handduken nu. Det enda sättet att få veta om jag har tränat rätt och har vad som krävs är att löpa linan ut och göra allt jag kan. Först då kan jag göra en bättre och rättvisare analys. Först då vet jag. Dit är det nu bara 19 dagar. Det känns som en evighet sedan jag var på Mallorca och sprättade intervaller i bergen. Dett är svårt att förstå att tiden gått så fort. Nu återstår snart bara att se vad det har gett för resultat.

En evighet sedan, i våras på Mallorca där grunden byggdes. Foto: Johan Fogel

Som vanligt när man tävlar inom Ironmans organisation så blir det en väldigt tidig morgon. Upp 04.30 för en liten frukost bestående av två toast med smör och marmelad på och ett glas juice. Så här tidigt och på tävlingsdagen äter jag lättsmälta kolhydrater och inte så mycket så magen blir full. Jag fyller på lite mer närmare starten men då med sportdryck. De flesta tävlingar har ett enda växlingsområde (T1 och T2) dvs på samma plats så du startar på samma område som du går i mål. Men en del tävlingar har detta splittrat pga logistik, funktion och säkerhetsskäl. För att ha allt på samma ställe krävs det att det finns ett tillräckligt stort område direkt i anslutning till en sjö eller ett hav samt direkt anslutning till en säker cykelbana samt löparbana. I Hefei så låg T1 (transition 1, simstarten och där man startar cyklingen) ca 2,5 mil skiljt från T2 (Transition 2, där man kommer in från cyklingen och startar löpningen). Då vi bokat Ironmanpaketet (boeende, service och transporter) så var det bara att kliva utanför hotelldörren så stod där en buss som körde oss till Swan Lake där starten låg. Bussresan tog ca 1 timme så jag var på plats ca 06.30 och hade därmed ca 1 timme på mig att förbereda min start. Fäste skorna på cykeln, pumpade däcken och placerade mina två flaskor på cykeln fyllda med sportdryck.

Gör mig redo i växlingsområdet. Foto: Johan Fogel

Sen var det dags för en av de viktigaste uppgifterna innan start – toalettbesöket. Innan man går ut på en så här lång tävling så vill man ha tömt tarmarna, det är inget du varken vill göra eller har tid till under tävlingen. I Kina är det en rejäl utmaning då det är bajamajor med hål i golvet som gäller. Eller rättare sagt så är det en rätt stor porslinskål med plats för fötterna på var sin sida om ”skålen”. Sen är det bara att huka sig ner och försöka hålla balansen och slappna av. Det här var bland det äckligaste jag gjort. I princip alla tävlande gör nr 2 och det finns ingen spolfunktion i såna här bajamajor utan då och då sprang det funktionärer (vilka hjältar) in och slängde en skopa vatten på det värsta. Alltså stanken därinne, synen samt den obeskrivbara rädslan att tappa balansen och behöva ta i något är nåt jag helst inte vill uppleva igen. Jag gjorde det jag kunde så snabbt jag kunde och försökte hålla kräkreflexerna under kontroll. (Ber om ursäkt för denna äckliga del i min race rapport)

Efter den upplevelsen satte jag på mig våtdräkten och sen gick vi ner till starten. Tyvärr fick vi höra i högtalarna att ingen uppvärmning i vattnet var tillåten och det var så trångt om utrymme i den kö som bildades av startgrupperna så all tid gick åt att ta sig fram. Jag hade bestämt mig för att ställa mig i startgruppen för de som tror de simmar under 30 min. Jag vet att jag inte gör det men vis av erfarenhet av det nya startsättet Ironman har med sk rullande start så vet jag att folk seedar upp sig ett hack och om jag då väljer 30-35 min gruppen så fastnar jag bakom de som simmar långsammare än så. Men det var för trångt och fanns inte plats i den främsta fållan så vi tog oss så nära den vi kunde och kom ner hyfsat långt fram i 30-35 min gruppen. Vi slussades ner till startpontonen i smågrupper och jag och Johan hamnade i varsin, så han kom iväg före mig. Nere på startpontonen ställde man sig på led, fyra och fyra, och där skickades man över startmattan med ca 15 sek lucka. I detta sista led innan start sög nervositeten till för första gången och mitt huvud och kropp ställdes om för tävling. En både skön som skrämmande känsla som jag hade hoppats skulle infinna sig. Kastade mig i vattnet och började simma hårt. Vattentemperaturen låg runt 20 grader och det kändes ungefär som att simma hemma i Norrviken. Ingen sikt och med lite smak av sjö.

Det var inte särskilt trångt men många var mer hänsynslösa i vattnet än jag brukar uppleva. Det märktes att de som startade här framme jagade en Kona slot. Efter månadens brutalt dåliga simträning jag haft på Phuket trodde jag att jag tappat lite i simningen, men känslan var bra och jag upplevde att jag simmade fort. Försökte hitta någon jag kunde ta fötter på men inte förrän efter första vändbojen noterade jag en tjej som jag haft bredvid mig rätt länge som hade bra koll på navigeringen samt var brutalt hänsynslös i sitt sätt att ta sig fram. Lade mig på hennes fötter och lät henne rensa vägen. Sparade mycket kraft här. Kom bort från henne på sista sträckan och gick hårt igenom alla luckor jag kunde hitta för att ta mig fram mot land snabbt. Kom upp på 32,13 min och låg då 2:a i min agegroup. Det visste jag så klart inte då men kände att jag simmat bra och när jag gör det så är jag med där framme.

Läs mer →

Idag är jag tillbaka på Phuket igen. Jag är så full av intryck efter mitt besök och min första tävling i Mittens Rike och jag vill förmedla så mycket. Så jag börjar först med att skriva om hur det är att åka till Kina och tävla innan jag bjuder på min race rapport som kommer senare i veckan.

Hefei är huvudstaden i provinsen Anhui och ligger i östra Kina. Det bor ca 8 miljoner människor i Hefei så här bor många i höga skyskrapor. Klimatet i oktober är ungefär som en svensk sommar med ca 20 grader. Det är inte någon turiststad direkt och få talar engelska. Det hjälper ju inte så klart heller att alla skyltar är på kinesiska så kartor blir rätt meningslösa. Lokalbefolkningen är dock väldigt hjälpsamma och nyfikna på västerlänningar och vill verkligen hjälpa till vilket kan bli rätt roliga egenuppfunna teckenspråkskonversationer. Ofta befann vi oss omringade av 5-6 personer som ville vara med och hjälpa.

Själva tävlingsområdet ligger inne i Hefei, i Wanda City som ägs av Kinas rikaste man, Wang Jianlin, samma man som äger Ironman. Dalian Wanda heter alltså bolaget som äger hela området där det bl a finns flera stora Wanda hotell runt en liten damm, ett enormt stort köpcentrum och en nöjespark. Så boendet låg väldigt fint beläget vid en stor sjö och bara någon minuts promenad till Ironman village där registreringen sker, expot ligger och även målgången. Utsikten från balkongen var helt otrolig, särskilt när mörkret föll och all beslysning tändes upp.

Vi hade bokat ett paket via Ironman med boende, transporter samt service vilket var bra då det inte är så lätt att ta sig fram i Hefei. Med Ironmans hjälp så blev vi hämtade vid tågstationen vi anlände på från Shanghai. Vi flög ju in med direktflyg från Phuket och landade då på Pudong flygplats. Härifrån åkte vi sedan Bullet train (snabbtåg) till Hefei. På dessa tåg så är bagageutrymmena begränsade och därför är det inte tillåtet att ta ombord cykelväskor. Så vi hade fått hjälp att arrangera en transport av cyklarna med triathlonklubben i Shanghai direkt till vårt hotell i Hefei. Men först blev vi körda i bil från flygplatsen till tågstationen. Det tog över en timme att åka och inte en enda gång körde vi nere på marknivå utan hela sträckan gick på vägar i våningar ovanpå varandra, högt över marken.

Tågstationen var enorm med samtliga plattformar under själva tågstationen. Lite knepigt att lista ut hur allt fungerade och var vi skulle men vi lyckades hitta till rätt tåg. Då vi hade flugit hela natten och visste vi skulle vara rejält trötta hade Johan överraskat mig med att kosta på oss en Business class biljett på tåget och det visade sig vara en hit. Tåget skulle ta oss ca 50 mil på mindre än 3 timmar, riktig bra speed på tåget med andra ord. Våra platser var i en avskild lugn vagn och vi fick varsin fåtölj som naturligtvis gick att fälla ner helt så man låg raklång. Och så en egen kudde såklart! Riktigt skön tågresa! Alla förbokade transporter fungerade helt perfekt, även sista sträckan från Hefeis tågstation till hotellet där vi efter nästan 16 timmars resande kunde andas ut. Cyklarna skulle anlända dagen därpå på eftermiddagen.

Att tänka på innan man reser till Kina är att ta reda på så mycket som möjligt om staden i förväg. Och att fråga någon bekant som är från Kina räcker inte. Kina är stort. Det som gäller i en stad gäller inte i en annan. Inte ens kineserna verkar veta det. I Hefei tex så tar de inte kreditkort någonstans. Frågar man innan så säger de JA, men sen visar det sig att de inte gör det när man väl ska betala. Internationella kreditkort gäller alltså inte. Det är nu svårigheterna börjar. I Hefei finns det heller inga kontantautomater. Det ska visst finnas ett ställe på någon bank där man kan ta ut kontanter fick vi information om på race briefingen. Vi hade ren tur att vi valde att ta ut kontanter på tågstationen i Shanghai, många fick problem hörde vi. Särskilt de som ätit middag på restaurang och sen bara hade kort.

Skriv ut kartor och information på papper i förväg. Skriv också ut adresser på kinesiska till platser du ska besöka. Internet fungerar bra och är gratis på de stora hotellen men åtkomsten är begränsad och många sajter fungerar inte. Det går att komma runt dessa blockeringar med hjälp av en VPN lösning. Vi testade Express VPN som var lätt att installera samt fungerade bra och gav viss åtkomst till sociala medier och Google.

Att vara i Hefei som västerlänning är speciellt. Det kändes som om vi rest till månen. Ingen förstår vad man säger, man förstår inte själv något, Kina ligger väldigt långt bort och tillgång till det stora informationsflödet på nätet begränsat.  Jag har aldrig blivit så fotograferad och uppmärksammad förr. De flesta tog smygfoton på mig, några fotograferade helt öppet och en del kom fram och frågade om de fick ta en bild. Så det blev många som tog selfies med mig och typ hela sin familj. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, om jag satt och åt eller bara gick runt på stan så blev vi uppmärksammade och fotograferade. Det var lite rockstarkänsla över det hela och jag fick känna på hur det var att vara den här killen i några dagar, påpassad, utstrirrad och fotograferad. Han är dock trefaldig världsmästare i Ironman och jag bara en glad amatör.

Världsmästaren i Ironman 2008, 2009 och 2011 – Craig Alexander

Jodå, jag fick också skriva autograf

Att gå på restaurang är svårt, man har ingen aning om vad man beställer och maten är långt ifrån det vi är vana vid. Inför tävlingen vågade vi inte ta några risker så när vi hittade Pizza Hut med engelsk meny så kunde vi slappna av lite. Maten på hotellet var mestadels kinesisk men det gick att hitta lite ris och pasta. Frukosten svårare då vår brödkultur inte alls finns här. Så inget smör eller pålägg som vi är vana vid. De äter mer vanlig mat även till frukost.

Detta var den första Ironman tävlingen som körts i Hefei och Kina, med undantag för en tävling som jag hört ska ha körts i södra Kina för många år sedan. På race briefingen dök Ironmans CEO upp och vädjade till alla deltagande att visa förståelse för att det är första arrangemanget samt bad oss att visa hänsyn på banan. Paul Kaye informerade om att det var 1600 startande varav 600 var ditresta utlänningar som var top of the best och var där för att ta sin Kona slot. Resten var nybörjare där de flesta körde sin första tävling, inget där emellan.

Vi hade en egen Ironman reception på hotellet i syfte att hjälpa till och de som bemannande den ville så väl och gjorde mycket för oss men hade inte alltid svar på frågor eller gav felaktiga svar. Deras engelska var också så begränsad att det gjorde det svårt. Men de hade full koll på logistiken och löste alla transporter till/från flygplatser och tågstationer på ett utmärkt sätt. Jag är mycket glad att vi bokade hela paketlösningen i förväg.

Tävlingsbanan kräver en särskild omnämning och beskrivning då den var helt unik i sitt slag. Jag har tävlat på många banor runt om i världen men aldrig sett en sån här spektakulärt arrangerad bana.

Starten, dvs simbanan, och T1 ligger i Swan Lake ca 2,5 mil ifrån Wanda City. En fin liten sjö där vi simmade ett varv i. En spektakulär vy med de höga skyskraporna omkring och den otroligt vackra media skyskrapan majestätiskt placerad i mitten. Banan var välmarkerad med stora synliga bojar. På race briefingen dagen innan sa de att de inför tävlingen har tömt sjön och fyllt på med nytt vatten. Jag och många andra skrattade lite då vi trodde att det var ett skämt, men det var det tydligen inte, fick vi reda på efteråt. Only in China! Vattnet var ungefär som hemma i våra svenska sjöar en vanlig sommardag med en temperatur på runt 20 grader. Både fredag och lördag morgon var det ordnat så vi fick provsimma. Det gick bussar från hotellområdet till Swan Lake och tillbaka. Bara tävlande släpptes ner i vattnet och vi var väl bevakade av vakter både från land och från vattnet.

Cykelbanan är nog ändå den som är mest värd att nämnas. Första sträckan är ca 2,5 mil tillbaka mot och förbi målområdet och därefter sträcker den sig längs en sjön med en vändpunkt efter ca 6 mil och sen tillbaka. Och det här är en cykelbana i världsklass! Jag har aldrig sett något liknande! Hela banan har kravallstaket på båda sidor. Dessutom går den på enorma vägar med oftast fyra filer helt vigda till oss, i båda riktningar! Det kändes som om man cyklade på flygfält. Längs kravallstaketet stod poliser uppställda, en var 20 meter – längs heeeela banan! De stod dessutom vända med ryggen mot banan och vaktade så att inte ens en fluga kunde ta sig in på banan. Asfalten fin och slät och banan flack och riktigt riktigt snabb.

Vi fick en guidad tur av hela cykelbanan i buss på fredag morgon. Redan då var kravallstaketen på plats.

Löpningen var även den kantad av poliser. Den gick två varv på en bana som löpte bort från målet på en motorväg över en bro och vände sedan tillbaka in för varvning inne vid målområdet. Den beskrevs som flack och snabb. Jag upplevde den som lite tyngre med slakmota upp och över en bro som sög en del kraft ur benen. Det är också en mental svårighet med att springa på en stor rak lång väg som man knappt ser slutet på. Det hände inte så mycket på banan. Jag hade önskat tex att det skulle kunna vara musik vid vändningen som lättat upp lite. Men utsikten när man vänt och ger sig tillbaka in mot staden var häftig. Att springa på stora flerfiliga motorvägar rakt in mot de otroliga skyskraporna var mäktigt.

Jag skulle inte rekommendera någon som inte kört en Ironman eller 70.3 är att åka till Kina och tävla. Språket, kulturen och städernas storlek gör att det blir väldigt mycket mer förvirrat och svårt att förstå alla förberedselser, regler och moment. Men för dig som varit med förr och tävlat på en Ironman 70.3 eller full distans och vill vara med om något extra så ska du absolut åka! Det här var något alldeles speciellt och jag är glad för att jag fick vara med om den här första premiärtävlingen. Hatten av för Kina!

Vi lämnar nu Phuket för några dagar och styr kosan mot Hefei i Kina. På söndag kommer jag att köra Ironman 70.3 Hefei. Tävlingen har, trots att det är en halv ironman distans (1900 m sim, 90 km cykling, 21,1 km löpning), 50 slots till VM på Hawaii. I min age group kommer det bara finnas 1 slot, vilket innebär att den tjej som vinner kommer vara den som får åka till Hawaii. När jag anmälde mig till tävlingen i våras gjorde jag det för att få en extra möjlighet till att kunna kvala, dvs ta en Hawaii slot. Sedan dess har jag fått ändra mina förväntningar. Jag har inte uppnått den fart och uthållighet jag behöver för att kunna ha en chans. Det kommer att krävas en tid på 5 timmar, förmodligen ända ner mot 4,45 tim för att vinna. En tid runt 5 timmar för mig hade kunnat vara möjlig om min löpning hade varit bättre, men där är jag inte än. Jag tror säkert att jag kan nå dit men för det behöver jag mer tid.

Efter de tunga dagarna då min vän förlorade sin kamp mot cancern och lämnade oss har jag tappat fokus, orken och tävlingslusten. Jag har inte sovit så bra, är trött och väldigt ledsen. Det gör ont i hela min kropp och jag förmår inte sätta press på den. Jag har inte huvudet med mig och utan det så går det inte. Jag kommer åka till Kina och förbereda mig för att stå på startlinjen, sen vet jag inte mer. Kanske kliver jag av, kanske kan jag tävla eller kanske tar jag mig bara i mål. Jag hoppas det ska göra mig gott att få omslutas av Ironmans stämning och förhoppningsvis kan jag ta mig in i bubblan och finna glädjen i att få göra det jag älskar mest.

Det går som vanligt att följa mig via Ironmans webbsida (www.ironman.com) och deras live tracker.

Jag vet inte om jag kommer ha någon uppkoppling när jag är i Kina samt att jag kommer försöka blockera omvärlden under dagarna före race. Så nästa uppdatering blir när vi är tillbaka på Phuket igen i nästa vecka.

Tills dess, ta hand om varandra!

”Anna, det finns så mycket jag skulle vilja säga till dig. Just nu önskar jag att jag fanns hos dig, vid din sida. Att vi satt där ute i soffan på Drömkåken igen så jag kunde berätta vilken stor förebild och inspiration du är för mig och hur jag beundrande sett upp till dig sen du kom in i mitt liv. Inte bara för din idrottsliga presentation där du alltid gnistrat som den stjärna du är, utan för den fina och varma personlighet du har. Jag vill att du ska veta att du har tillfört så mycket i mitt liv. Jag kommer ta den där Hawaii sloten och när jag gör det så ska jag dedikera den till dig. Du kommer lämna ett stort tomt hål efter dig, jag kommer sakna dig så mycket. Jag vill inte ta farväl av dig, vi möts snart igen. Jag älskar dig!”

Detta skrev jag som stödord till den videohälsning jag skulle spela in och skicka till min vän. Jag hade just fått beskedet att hon skulle förlora kampen mot sin cancersjukdom och inte hade lång tid kvar att leva. Videohälsningen var min sista möjlighet att ta farväl, säga mina sista ord till henne. Jag försökte, men kunde inte. Jag grät för mycket, kunde inte finna orden, visste inte vad jag skulle säga. Jag gick och lade mig och sov, sa att jag gör det i morgon.

Dagen efter var det försent. Anna hade lämnat oss under natten, omgiven av sina närmaste. Det är så ofattbart, så overkligt. Strax innan jag lämnade Sverige, på en av sensommarens varma och soliga dagar, klädde vi oss i cykelkläder. Vi stoppade cyklarna i bilen och körde upp mot Edsbro. Där parkerade vi bilen några kilometer från vårt favoritfik och cyklade dit. För det var så vi brukade göra. Cykla våra långa träningspass tillsammans, till vårt favoritfik Drömkåken och fika gott, skratta mycket och sen cykla hem igen på trötta ben. Denna gång rullade vi bara några kilometer dit, det var så långt hon orkade och beställde massor av fika, kröp upp i soffan i uterummet och mös. Där satt vi i timmar och pratade om allt möjligt innan vi rullade tillbaka till bilen igen. Det var en underbar dag, Anna var på bättringsvägen. Cancern snart besegrad. Vi var så glada. Jag kan inte förstå att detta bara är en månad sedan. Att sorg och saknad kan göra så ont. Att det kan finnas en sån grym sjukdom. Att jag inte kommer få höra hennes skratt igen. Jag kan inte förstå att hon är borta för alltid.

Vår sista dag tillsammans, på Drömkåken

Delad glädje då vi vunnit lagtävlingen i Örserum, Anna i mitten och jag på hennes högra sida.

Anna var en av de starkaste och finaste personer jag mött. Hon var inte rädd för att anta en utmaning och ingenting verkade vara omöjligt för henne. Hennes hjärta var stort och rymde så många människor. Alltid hade hon tid för att ge sitt stöd och engagemang till vem som än behövde. Jag har så många fina minnen och är så tacksam för den tid jag fick ha henne i mitt liv. Hon har tillfört mig så mycket och kommer fortsätta vara min stora inspiration.

”En hand är mera värd än många tusen ord
En vän är mera värd än allt på denna jord,
och ömhet är en källa som ej får rinna bort,
och frysa ned och bli till is för livet är så kort”

Mina tankar och kärlek går till Håkan och barnen.

Vila i frid min älskade vän.

På Mallorca, tillsammans besegrade vi bergen. Anna ställde så klart av alla i backarna.