miafogel.com

Sedan jul har jag kommit igång med träningen igen. Sakta men säkert börjar jag bygga grunden för säsongen i små men stabila steg. Jag tränar en hel del tillsammans med mina klubbkompisar vilket är både roligt och inspirerande. Det blir ett par tränarledda simpass i veckan med mitt härliga klubbgäng och vi har fått in fina rutiner för löpningen. På söndagarna springer vi långpass, ännu en blygsam sträcka för min del, men jag utökar den successivt. På onsdagarna kör vi intervaller på Bosön och det är förbaskat skönt att kunna ta i för kung och fosterland igen och bli så där riktigt riktigt härligt trött!

Foto: Pontus Bohlin

Foto: Pontus Bohlin

Om några veckor åker jag på årets första träningsläger. Det blir en favorit i repris – Cykelläger med Lisa Nordén och Calle Friberg på Cran Canaria. Det är en vecka jag ser fram emot mycket och förhoppningsvis ska den boosta min cykelform lite inför årets andra träningsresa som i vanlig ordning blir till Mallorca över påsken. Vi åker ner samtidigt som klubben så det blir en riktigt stort och härligt gäng. Kan knappt vänta! Jag älskar ju Mallorca så mycket att en tredje träningsvecka är planerad till maj och då tänkte jag passa på att riva av säsongspremiären genom att köra igenom Ironman 70.3 Mallorca. Tävlingsområdet är placerad nästintill nedanför vår lägenhet och banan är lika välbekant för mig som mitt eget vardagsrum. Jag planerar köra den som en del i träningsupplägget med målet att köra hårt men kontrollerat. Tid och placering blir därför helt ointressant.

Så, hur är det då jag tänker kring denna tävlingssäsong och vilken är min nya strategi?

I en lyckokaka läste jag några bra visdomsord:

Jag har ägnat en hel del tankar åt hur jag fungerar och vad jag drivs utav. Det jag kommit fram till är att jag behöver ständig bekräftelse på utveckling. Jag älskar att uppnå mål och blir på så sätt stark i min strävan mot målet. Att nå mål är min belöning och en viktig bekräftelse på utveckling. Men om denna bekräftelse uteblir, då tappar jag motivation. Jag förstår att jag har ett väldigt högt ställt mål, nästintill ouppnåeligt, med mitt mål om att kvala till Hawaii. Och att ha detta mål som det enda gör att jag inte får någon bekräftelse, oavsett vad jag åstadkommer på vägen dit. Ingen bra strategi för att skapa motivation med andra ord. Och utan motivation, inget slutmål.  Jag behöver istället sätta upp flera mindre delmål där varje uppnått mål ger motivation och glädje. Och innan jag uppnått delmålen finns det ingen anledning att ge sig på det stora slutmålet.

Så därför har jag nu ändrat strategi. Jag tänker ge mig själv chansen att lyckas istället för att hela tiden misslyckas. Jag kommer tävla på medeldistans i år igen, det är en distans jag verkligen gillar och har förmågan att ta ut mig ordentligt på. Jag kommer inte att boka in mig på något kvalförsök förrän jag känner mig helt redo. Förrän alla mina delmål är uppnådda. Om det blir i år eller inte, det får tiden utvisa. Vad dessa delmål blir är jag inte helt klar med ännu. De måste vara motiverande, dvs kännas realistiska men utmana. Och självklart ska de tillsammans leda till slutmålet. Jag kommer sänka blicken lite och för en stund släppa slutmålet från siktet för att istället fokusera på respektive delmål.

Jag har förutom Ironman 70.3 Mallorca bokat in mig på endast en tävling till och det är Ironman 70.3 Durban som går den 3 juni i Sydafrika. Det är en tävling som jag ser riktigt mycket fram emot! Hur det går där får avgöra hur jag ska tävla vidare för säsongen. Det är egentligen alldeles för tidigt på säsongen, för mig som normalt behöver lång tid på mig för att nå en bra tävlingsform, jag är helt medveten om det. Men jag tänker tävla där utifrån mina förutsättningar så bra jag bara kan i den form jag nått då. Det viktiga för mig nu är att se en progress i min utveckling. Att nå ett nytt delmål.

Så nu åker vi igen! Ser fram emot en fantastisk träningsvår med massa härlig träningsglädje!

Foto: Johan Fogel

”Upp som en sol och ner som en pannkaka” … eller hur nu ordspråket lyder. I alla fall så kännetecknar det mitt förra år rätt bra. Året började lite trevande efter att jag återgått till det normala livet igen efter drömåret 2016. Jag hade tillåtit mig själv att slappna av för mycket och fick en lite för lång uppförsbacke under januari och februari för att få igång träningen och komma tillbaka till en vettig kost.

Men sen startade mars med årets första guldkorn och det var träningsresan till Gran Canaria med Lisa Nordén och Calle Friberg. Vilken boostvecka det var! En av de bästa träningslägren jag varit på! Läs mer här och också här.

Foto: Jesper Andersson

Foto: Jesper Andersson

Efter Gran Canaria sålde vi vårt hus och flyttade äntligen till ett efterlängtat enplanshus! Det blev några veckors avbrott i träningen för att hinna komma i ordning innan vi åkte ner till Mallorca. Där stannade vi i två härliga veckor tillsammans med våra underbar vänner och fick till riktigt bra träning. Det regnade rejält en dag och då passade vi på att titta på en lägenhet som var till salu. Den hade precis allt vi önskade i ett perfekt läge! Så vi slog till och lägenheten blev vår!  Klicka här om du vill se hur den ser ut

Foto: Johan Fogel

Årets första race genomfördes i Frankrike, Aix en Provance redan i mitten av maj. En Ironman 70.3 som jag kört två gånger tidigare. Tyvärr blev jag sjuk innan så ända fram till dagen innan start var det oklart om jag skulle kunna köra. Vi var ett gäng från klubben som åkte dit vilket var jättekul och det gick rätt bra för mig trots att jag inte körde på för fullt, du kan läsa mer om det här. Jag slutade på en sjunde plats.

Sedan hade jag en bra period, jag hade bra kontinuitet i träningen och rev av två tävlingar på olympisk distans i Sverige som förberedande inför Ironman 70.3 Jönköping. I början på juni nådde jag äntligen upp till rätt fart på mina intervaller, både på cyklingen och löpningen, vilket var väldigt tillfredställande. Det kändes med det som om jag nu kunde börja träna på allvar inför årets stora mål – Ironman 70.3 Chongqing i september.

Foto: Pontus Bohlin

Under juli och augusti upplevde jag också simning i öppet vatten på ett nytt sätt och jag blev fullständigt såld. Vi simmade på nya ställen, i nya vatten och vi simmade från A till B och utforskade sjöarna. Ibland hade vi medhavd fika i våra saftey buoys som vi mumsade på efter halva sträckan, uppe på en brygga i solen. Vi simmade i formation, placerade så att vi tillsammans skulle kunna simma som en enhet så snabbt som möjligt. Och ibland det gick ruskigt fort med hjälp av mina grymt snabba och duktiga klubbkamrater som agerade draglok men också täppte luckor.

Foto: Johan Fogel

I början av juli tävlade jag på medeldistans, Ironman 70.3 Jönköping där jag kom på en fin åttonde plats. Det är en tävling jag är väldigt nöjd med. Jag levererade det som jag själv hade förväntat mig jag skulle kunna göra. Formen var på väg! Läs mer i min race report

Men så blev det inte. Istället kommer vi nu till den här ”ner som en pannkaka” …

Efter en grym träningsperiod där jag blev starkare och starkare och allt flöt på så vände det. Jag blev istället sämre. Jag återhämtade mig inte från mina pass och blev bara tröttare och tröttare trots vila. Orsaken var järnbrist. Men inte bara det satte stopp för mitt slutmål för året – slutmålet ställdes helt enkelt in. En vecka innan. Klicka här för mer om detta   Det tog sedan tid för mig att komma tillbaka till normala värden och jag gav upp både säsongsavslut och till och med mitt stora mål (Hawaii) när motivation störtdök och jag helt tappade lusten för någonsin tävla igen.

Men sen slutade året på bästa tänkbara sätt! Vi åkte till vår lägenhet på Mallorca under julen och den där ön är som balsam för själen. Under 10 dagar fick jag njuta av ljuset och vintersolen och allt annat fantastiskt som Mallorca erbjuder. Jag tränade lite lätt det jag kände för och glädjen och motivationen strömmade tillbaka. Lusten för fokuserad träning kom tillbaka och suget och pirret i magen av att bara tänka ordet tävling återfann sig igen.

Här på min strand finner jag både ro och motivation Foto: Johan Fogel

Jag lämnar ett väldigt annorlunda år bakom mig och den jämförelse jag brukar göra i siffror mot föregående år känns inte så relevant denna gång. 2016 var året då jag kunde träna på heltid under 8 månader och 2017 … ja, det slutade ju som det gjorde. Nu när jag mår bra igen och är ur min svacka så ser jag i årets backspegel väldigt många positiva och bra saker som överväger det snöpliga avslutet. Så jag tar det positiva med mig in i 2018 och det mindre positiva drar jag lärdom av inför framtiden.

I våras gjorde vi det vi pratat så länge – vi köpte lägenhet på Mallorca! Och för oss är den en riktigt drömlägenhet! Den ligger i Port Alcudia, ca 150 m från den fantastiska stranden där vi brukar simma. Lägenheten är stor med 2 sovrum, 2 badrum, vardagsrum och kök och med det bästa av allt – den 100 kvm stora takterrassen. På den ser jag fram emot att återhämta mig efter hårda cykelpass liggandes i solstolen lapandes av Mallorcas varma solstrålar.

Ena hörnet av terassen

Stora sovrummet

Köket

Vardagsrummet

Den vackra stranden i decemberkvällen

Att köpa lägenhet på Mallorca var både läskigt och förvirrande. Reglerna är annorlunda mot hemma i Sverige och det är svårt att veta vad allt egentligen kommer kosta. Vi köpte den genom mäklarfirman Costa Nord som från början varit ovärderliga med all den hjälp vi har fått, både inför köpet men också efteråt. Vi anlitade också en advokat här på ön som säkerställde att alltid var korrekt. Efter att ha lagt handpenning tog det ca 3 månader att få allt klart för att kunna genomföra köpet. Så i juli åkte vi ner igen och slutförde köpet och fick till slut nycklarna i handen. Vilken lycka det var!

Sedan dess har vi varit nere ett par gånger och jobbat med att inreda den precis som vi vill ha den. Och nu har vi tillbringat julen här och gjort klart det sista. Förutom det så har vi hunnit med att spontancykla lite. Det är ca 16 grader på dagarna och när solen är framme är det riktigt skönt! Mallorca är fantastiskt att cykla på, även på vintern! Vi har rullat runt och njutit av grönskan, stannat efter vägen och klappat på getter och hästar och sakta men säkert återvänder både träningsglädje och motivation igen.

Om några månader är vi tillbaka och då ser jag fram emot att få njuta av både min lägenhet och många grymma träningspass i härligt sällskap!

Skön snackerunda med coachen

Det spelar ingen roll hur bra fysik man har om inte hjärnan är med. Det är också en läxa jag har fått lära mig under den här hösten. Efter en period av höga doser med järntabletter gick mitt järnvärde tillbaka upp på en mer normal nivå. Jag började fungera normal som människa igen och trodde således att jag som triathlet också var tillbaka på normal funktion igen. Jag började återuppta träningen och allt var urtungt efter att ha tappat konditionen helt. Min form var helt borta. Helt väntat. Så jag kastade mig in i träningsprogrammet igen. I ca 5 veckor försökte jag tills jag en dag när jag satt på cykeln hemma i mitt träningsrum och mitt i uppvärmningen brast i gråt. Jag förmådde inte ta ett enda tramptag till.

Fysiskt var jag återhämtad efter kroppens ”kollaps” men mentalt var jag helt utmattad. Jag satt en stund med tårarna rinnande och försökte förstå vad som hände och kände efter ordentligt. Jag ville helt enkelt inte träna. Eller rättare sagt ville jag inte prestera. Jag har inte tappat lusten för att träna men jag orkar inte prestera. När jag tänker på vad som krävs av mig i träningsinsats för att komma tillbaka till min tidigare form så sitter sensommarens träningsminnen på näthinnan. Då jag pressade mig igenom min formtoppningsperiod med järnbrist som gjorde mig tröttare än döden och den upplevelsen var inte rolig. Visst vet jag att det inte var en normal upplevelse av hård träning som jag faktiskt älskar. Men någonting hände där i huvudet på mig och dessa hjärnspöken hemsöker mig nu.

Så jag har nu klivit av mitt träningsschema. Jag vill inte ha några som helst krav på mig och har just nu dragit ett stort streck över nästa säsongs tävlingsplan. Varken viljan eller motivationen finns där. Istället tränar jag bara när jag vill och vad jag vill. Om det leder till något vet jag inte och jag vill heller inte fundera på det. Inte heller hur länge eller vad som händer sen.  Jag vill bara vara, helt planlös och kravlös, så länge jag själv vill. Och jag känner mig lättad och nöjd att ha landat i det beslutet och mår faktiskt riktigt bra.

Jag passade på att göra något roligt och bokade en bikefit med grymma Björn Andersson. En hel del förändringar gjordes och det kändes riktigt bra! Ser fram emot att få testa de nya inställningarna på Mallorca om några veckor. Under sköna cykelpass när jag vill och hur jag vill!

Björn Andersson skapar magi på makens cykel också

Mitt förra blogginlägg skrev jag 6 veckor innan årets A-race. Då var jag stark och på väg mot en grym form. Jag laddade för racet jag tränat för hela säsongen. Strax efter det började jag känna mig sliten. Träningen blev tyngre och tuffare att klara av.

Järnbristen
Jag pressade mig själv hårt och fortsatte genomföra all planerad träning på schemat. Tänkte att det är så här det ska vara efter en period med bra träning, klart man blir trött. Under några veckor fortsatte jag att leverera de tider och wattal jag förväntades göra men jag fick slita hårt för det. Återhämtningen blev sämre och sämre trots att jag tog flera vilodagar. Jag bara tröttare och tröttare. Till slut kunde jag inte längre nå upp till tävlingsbelastning ens för en kort stund. Nåt var fel. Min coach sa då – Jag tror du kan ha järnbrist, du måste gå och ta blodprov. Och tyvärr visade det sig att han hade rätt. Med två veckor kvar till race. Trots att jag kände mig trött och sliten var jag fast besluten att köra mitt race. Jag skulle ändå kunna prestera bra. Min form var trots tröttheten bra. Jag började äta järntabletter och fortsatte min formtoppning. Men jag åkte rätt ner i diket rent fysiskt, även om jag just då vägrade se det.

Ironman ställer in mitt A-race
En vecka innan Ironman 70.3 Chongqing får jag ett mail från organisationen som meddelar att de ställer in tävlingen pg a lokala myndigheter hade bestämt det. Jaha, hur hanterar man detta? Den normala Mia hade nog inte hanterat det så bra. Troligen hade jag efter många känslofyllda utspel försökt hitta ett sätt att stämma hela Kina. Men i mitt trötta tillstånd orkade jag inte riktigt bry mig. Vilket nog var bra för inte bara mig utan även min omgivning. Vi, jag och min man, deppade hela lördagen men på söndagen bestämde vi oss för att se över våra alternativ. Väldigt vuxet och moget. Ironman erbjöd oss ingen kompensation i det här läget, mer än att vi antingen skulle få tillbaka vår anmälningsavgift eller flytta den till en annan, öppen tävling innan den 30 juni nästa år. Vi hade så klart redan köpt flygbiljetter samt visum. Tack och lov var hotellet inte betalt i förväg. Vi tog beslutet att fokusera om till Ironman 70.3 Hefei (Kina) som skulle gå fyra veckor senare och gjorde vår överflyttning till den. Det skulle innebära att vårt visum ännu skulle gå att utnyttja och jag skulle få fyra veckor till att hinna få upp mitt järnvärde på och hitta tillbaka till styrkan igen. Vi körde Hefei förra året så ännu en fördel med att känna till banan i förväg. Så nöjda med att vi lyckades vända något negativt till positivt såg vi nu framåt.

Ironman ställer in mitt alternativa A-race
Säg den lycka som varar…Det gick knappt två veckor så kom beskedet från Ironman att även denna tävling ställs in. Jag kanske inte blev jätte förvånad direkt. Men väldigt besviken. Det kändes som om detta var sista chansen att få avsluta säsongen med ett race jag tränat för så länge. Men vid det här laget funkade inte min träning alls. Min kropp var helt slut. Jag kunde inte ens hålla mig vaken efter 20.00 på kvällarna och var ständigt trött. Min kropp kändes som om jag varje dag var i ett efter-race stadium, fullständigt nersliten. Men min  hjärna vägrade dock att lyssna, jag letade vidare efter ett passande race.

Spiken i kistan och säsongen avslutad
Åkte ner till Mallorca några dagar och kom hem med en förkylning. Den började lite lätt med halsont och eskalerade sedan med huvudvärk från helvetet. Och med det gav jag till slut upp. Hjärnan kom ikapp verkligheten och min fysiska status blev tydlig. Efter flera veckor utan träning är formen jag jobbat så hårt för som bortblåst. Och jag är ännu inte tillräckligt frisk för att träna.

Fokus nu är att få upp mina järnvärden och bli frisk. Sen är det bara att gå tillbaka till grundträning igen och börja planera för nästa säsong. Mitt stora mål kvarstår. Hur vägen dit ser ut återstår att se.

Just nu skulle jag bara vilja stanna tiden för en stund. Träningen går riktigt bra och jag blir starkare och starkare. Sedan tävlingen i Jönköping har jag haft en fin kontinuitet och ett bra flyt. Den här känslan är bland det bästa jag vet! Känslan av att vara i form. Här vill jag stanna tiden. Men här vill jag också ha mer tid! Mer tid till mer träning för att kunna nå fram dit jag vill. Nu är det bara 6 veckor kvar till årets race, Ironman 70.3 i Kina. 6 veckor kvar att hinna lyfta sig en nivå till. Är det möjligt? Det vet vi först om 6 veckor.

Jag har byggt upp en bättre uthållighet än jag hade förra säsongen då fokus låg mycket på fart. Nu har jag den farten i kroppen plus att jag orkar hålla den lite längre. En mycket bra kombination! Mina cykelpass består av distanspass på ca 2-3 tim inkl längre fartökningar i tävlingsfart, oftast 4-5 x 15 min. Den svenska sommaren har varit ur träningssynpunkt väldigt fin och jag har nyttjat den väl.

Foto: Johan Fogel

Gällande löpning vet jag inte riktigt var jag står än. Jag har fortsatt att kunna träna i den önskade tävlingsfarten, vilket är långt mer än jag lyckades med förra året så det är positivt. Jag springer en hel del pass i ”kvartar” även här. Rejält mycket tuffare då min önskade tävlingsfart ligger på min tröskelnivå. Jag har fått till flera såna bra pass, och även andra, men upplever inte att jag blir starkare i den farten. Det är lika tufft varje gång. Förhoppningsvis ger de senaste veckornas kontinuitet samt kommande veckor det lyft jag behöver.

Efter en lång simsvacka utan lust och simglädje har jag nu hittat ny gnista genom att jag har upptäckt tjusningen med öppet vatten simning och framför allt hur roligt det är att simma tillsammans med andra starka och duktiga simmare! Och då menar jag inte att man simmar samtidigt, utspritt och vevande i försök i att simma ifrån varandra. Mina underbara klubbkompisar har visat mig tjusningen med hur man simmar tillsammans. Att ligga i vattnet som en enda stor formation, totalt i samklang och rytm med varandra och känna hur vattnet bara forsar förbi. Hur fort jag faktiskt kan simma med hjälp av andra. Och hur fantastiskt vackra våra sjöar är. Det är som magi och jag bara älskar det!

Foto: Mikael Rosén – Human Ambition

Foto: Mikael Rosén – Human Ambition

Jönköping vann pris för Sveriges bästa idrottsstad 2017. Det är en stad som andas prestation och idrott. Och det märktes på Ironmans 70.3 race!  Vilken publik! Och vilket arrangemang! Detta var en av de bättre tävlingar jag kört. Arrangemanget och logistiken var genomtänkt och bra. Närheten till allt och utnyttjandet av stadens fina områden gjorde alla förberedelser snabba och enkla. Och banorna riktigt, riktigt fina!

Starten gick kl 09.00 vilket är mycket senare än vanligt och det är ytterligare ett plus. Skönt att inte behöva gå upp för att äta frukost innan andra ens har gått och lagt sig. Jag promenerade ner till växlingsområdet i god tid, gjorde klart de sista förberedelserna och gick noga igenom området för att ha stenkoll på flödet. Jag ville få till så snabba växlingar jag bara kunde. Sträckan från vattnet och till växlingsområdet var riktigt långt, ca 500 m sa arrangören.  Är nog den längsta sträckan jag varit med honom. Så jag visste att här gällde det att hålla uppe farten.

Vi gick ner till simstarten och där värmde jag upp med lite jogg och rörelser innan jag hoppade i vattnet för lite uppvärmningssimning. Vi var ett stort gäng från klubben och många av oss hann ses där och önska varandra lycka till. (Min grymma klubb Väsby SS Triathlon vann 1:a pris som bästa klubb i Division IV)

Foto: Pontus Bohlin

Jag ställde mig längst fram i startfållan för en simtid på 32 min. Det är vad jag normalt brukar kunna simma på. Solen tittade fram och det såg ut att kunna bli en riktigt bra dag. Nervositeten fanns där, men under kontroll. Jag kände mig pigg och stark och redo för att fightas. När starten gick kastade jag mig i vattnet som var uppmätt till 15,3 grader dagen innan. Det kändes inte så farligt kallt och störde mig inte det minsta. Jag simmade på och det kändes både fort och bra. Banan är väldigt enkel. Bara spikrakt ut, spikrakt till vänster och så spikrakt tillbaka igen. Simningen blev händelselös, jag jobbade på och tog fötter där det fanns några att ta, men mestadels simmade jag själv. Kändes som om jag valde helt rätt startgrupp, och att flertalet omkring mig också gjort det. Tiden blev 34,28 min vilket var den 6:e snabbaste simtiden i min age group.

Foto: Thomas Carlsson

Den långa löpningen på kullerstenen genom stan till växlingsområdet gjorde att pulsen rusade men benen kom igång bra. Växlade utan missöden och så rullade jag ut ur stan. Cykelbanan körs ett varv på fantastiskt fina landsvägar. De första 4 milen är rätt mycket uppför. Särskilt den första backen som börjar nästan direkt efter bara några kilometer. Den består av några fina serpentinsvängar och det kändes lite som om jag var i bergen på Mallorca. Den var inte så brant så det gick att köra på. Kanske fegade jag lite och höll igen, men jag ville inte börja med att gå ut för hårt. Jag blev inte omkörd lika mycket som jag brukar kunna bli och funderade en del på om det berodde på att jag inte simmat lika bra som jag brukar eller om jag faktiskt cyklar bättre. Kanske var det en kombination. Min plan var att hålla en belastning på 160 i snitt watt så länge jag kunde. Det borde ge mig en cykeltid runt 2,50 tim.

Tyvärr såg jag en hel del drafting av tjejerna (killarna brydde jag mig inte om att titta efter) som körde om mig. Några av dem låg så nära som 30 cm bakom killarna. Jag noterade några av dem och tittade sedan efteråt i resultatlistan och de slutade på rätt höga placeringar. Jag inser att om jag vill vara med och konkurrera så måste jag göra detsamma, annars tävlar vi inte på lika villkor och jag har inte en chans att hänga med. Jag brottades mentalt en del med dessa tankar och vid ett tillfälle gick jag med en tjej som dundrade förbi i en klunga. Lade mig några meter bakom en stund men det kändes så fel att jag släppte till regelrätt avstånd och då gick det inte att hänga med längre. Tycker det här är så trist, jag vill inte behöva bli en fuskare för att andra fuskar. Jag kan tänka mig att det lätt blir så för många, att det rättfärdigas på nåt sätt. Nu ska jag inte bli bitter, förutom detta så var det en fantastisk cykling och kände mig stark fram till 70 km, där började benen stumna och värka och min hastighet sänktes betydligt. Ändå körde jag om många och det var väldigt få som körde om mig. Den andra halvan av banan är lättcyklad men vi hade mycket motvind så det gick inte lika fort som jag hade hoppats på.

Av någon anledning så fick jag inte i mig hela mitt planerade intag av sportdryck. Jag blev aldrig så där törstig som jag blivit tidigare utav min Umara sportdryck vilket kanske gjorde att jag inte drack allt. En annan orsak kan också vara att när jag är kall så dricker jag inte lika mycket. Vädret och temperaturen var helt okej för att vara svensk sommar, men inte tillräckligt hög för att jag inte ska frysa lite i fartvinden. Dock kände jag mig inte energilös och intaget var rätt bra ändå (200 gr). Växlade in efter 02:51:55 tim med ett snitt NP 159 watt.

Ut på löpningen så kändes det som det brukar efter 9 mil hård cykling, stolpigt och tungt. Men jag vet att det brukar släppa och försökte hitta in i ett bra tempo. Jag hade som mål att hålla 5,20 fart men tittade inte så mycket på klockan utan gick mer på känslan. Det är ju aldrig risk att jag springer för fort direkt. Jag måste istället mana på mig själv hela tiden att stå ut med ligga kvar i det obekväma tillstånd man befinner sig i så här på slutet. Löpningen går först från växlingsområdet in till målområdet och parken och därifrån springer man sedan 3 varv runt Munksjön. Det var en hel del grusvägar annars relativt lättsprungen bana med en backe i början av varvet. Det var mycket publik runt banan. Fantastiska människor som hejade vilt på allt och alla! Särskilt inne i stan kokade det av folk som kantade kravallstaketen. Grymt peppande! Vi hade också en egen supporterskara på plats. Johans syskon med familjer hade rest hela vägen till Jönköping för att stödja oss runt banan och dom var grymma och gav massor med energi.

Jag sprang förbi många och upplevde att jag sprang rätt fort. Fyllde på med energi och mitt planerade intag fungerade utmärkt. Vid varje vätskestation tog jag två muggar vatten, försökte ta dom i farten men får upp mer vatten i näsan än i munnen. Så istället får jag ta några gångsteg medan jag dricker. Blev passerad av några riktigt snabba tjejer, har inte en chans till deras höga fart, och vet att ett par av dem är i min age group. Efter första varvet kändes det rätt bra. Benen svarade bättre och de lite kalla fötterna började nu få tillbaka känseln. De tillfällen jag tittade på min klocka så visade den att jag höll runt 5.15 fart. Mitt andra varv blev ett bra varv, och mentalt är det skönt att ge sig ut på det sista varvet. Allt jag passerar gör jag för sista gången och så tänker jag så fort det går lite trögt. Vet att det nu är superviktigt att jag håller farten och pressar mig till det yttersta. Min hjärna försöker övertala mig att ge upp nu. ”-Slå av på takten Mia, säger den till mig. Det är skönt att gå lite, du kan ju ändå inte vinna så då behöver du inte stå ut med den här smärtsamma känslan”. Men jag har sen Kinatävlingen förra året hittat en ny teknik som hjälper mig mycket och det är att jag låtsas/intalar mig själv att jag antingen leder eller ligger 2:a. Och det enda jag behöver göra nu är att orka stå ut den sista biten så är den där kvalplatsen min. Att varje sekund räknas. Så jag fortsätter att driva på. Får en liten svacka vid den näst sista vätskedepån och dricker extra mycket vatten vilket tar några sekunder extra. Men därefter jobbar jag hårt framåt, springer nu om mängder med folk som är ute på banan och många av dem är ute på sitt första varv. Jag känner ett sting av irritation ibland när jag tvingas kryssa mig fram mellan långsammare löpare som springer eller går i bredd och pratar. Men det är bara för att jag är så trött och kämpar mot sekunderna precis som om det vore på liv och död.

Foto: Thomas Carlsson

Sista långa rakan in mot parken och målområdet är lång och jag ligger precis på gränsen vad jag klarar. Får då helt plötsligt syn på en tjej som sprang om mig tidigt, som jag är på väg ikapp! Min hjärna,  som nu är inställd på att jag antingen leder eller ligger 2:a (ni vet mitt mentala trick att lura mig själv),  ser ju nu klart och tydligt att jag är 2:a och på väg ikapp ledaren. Jag ökar på så mycket jag bara kan, krämar ur det sista lilla som finns kvar och kommer ikapp henne. Beslutar mig för en överraskningsmanöver och passerar henne så snabbt jag kan i hopp om att hon inte ska orka med en fartökning. Tyvärr gör jag detta strax för en kurva och där fylls hela löparbanan med en massa gubbar som ska stanna och heja och prata med sina nära och kära i publiken. Jag kommer inte fram! Får stanna till och blir vansinnig. Hojtar åt dem att flytta på sig! Vips så är tjejen bakom mig ikapp och i ryggen på mig. Hon tar sig förbi och jag försöker att öka på igen för att plocka in henne på upploppet men det går inte. Hon har krafter kvar och jag är helt slut och passerar mållinjen strax bakom henne utan att knappt vara medveten om det. Min löptid blev 01:52:33 tim vilket ger en snittfart på precis 5.20 min/km om banan är exakt 21,1 km.

Totalt slutade jag på en 8:e plats av 57 fullföljande damer i min age group med tiden 05:26:30 tim. Jag hade som mål att komma top 10 sub 5,30 vilket gick med god marginal. Jag är väldigt nöjd med hela tävlingen och att den planerad belastningen/farten i cyklingen och löpningen höll precis där jag trodde den skulle landa.

Förra året då jag satsade hårt med träning på heltid landade som bäst kring detta resultat. Nu har jag ännu ett par månader på mig att försöka komma ännu lite närmare min drömgräns på 5 timmar på en halv Ironman. Det är förstås en rätt övermäktig uppgift på den korta tiden men kan jag kapa några minuter till så har jag detta år tagit mig ytterligare ett kliv närmare. Alla framsteg är bra, även de små!

Kuriosa: Nej, hon jag spurtade på liv och död mot var inte ens i min age group, men jag var hårt jagad bakifrån och kanske var det tack vare spurtstriden som jag höll undan till min 8:e plats. Just 8:e eller 9:e plats är kanske inte så viktigt, det viktiga ligger i att jag kan puscha in i det sista. För nån dag så kan just det vara avgörande för en kvalplats eller inte.

Väsby SS Triathlon, min grymma klubb var bästa klubb i Division IV

Nu är det dags att tävla på riktigt. På söndag kör jag Ironman 70.3 i Jönköping. Det är en medeldistans på 1,9 km simning, 90 km cykling och 21,1 km löpning.

Den senaste tävlingen jag körde var i RM i Olympisk distans i Uppsala. Ännu en träningstävling. Där simmade jag okej, cyklade rätt svagt och sprang hyfsat bra. Sedan dess har jag tränat på bra och nästan kunnat följa mitt träningsschema fullt ut. Min form är på väg. Var den befinner sig just nu har jag ingen aning om. Det kan gå precis hur som helst på söndag. Min ambition är att tävla och göra så bra som möjligt ifrån mig. Hur långt det räcker återstår att se. Jag hoppas på en top 10 placering och en tid under 05,30 tim. Kan jag göra det är jag på rätt väg i min träning och ett sånt kvitto på att träningen fungerar är vad man vill ha.

Foto: Pontus Bohlin

Jag är laddad och ser fram emot att komma ner till Jönköping och bli en del av hela Ironman circusen tillsammans med vänner och familj. Det går att följa mig på Ironman.com.

Wish me luck!

Jag har inte försvunnit eller slutat träna! Tvärtom har jag efter tävlingen i Frankrike börjat kunna prioritera min träning igen och är nu igång ordentligt. Jag körde en tävling på olympisk distans (1500 m sim – 40 km cykling – 10 km löpning) i Hallstahammar för ett par veckor sedan i syfte att få till ett hårt grenspecifikt träningspass. Det var roligt att köra utan krav och istället bara fokusera på att bli så trött som möjligt.

Foto: Johan Fogel

Efter det så lossnade det lite och jag har fått till flera bra pass på cykeln där jag nu äntligen når jag nu upp till den tävlingsfart jag vill/behöver. Visserligen ännu bara under intervaller men det är väldigt tillfredställande att kunna nå rätt belastning, om än bara för en stund. Lika så gäller det min löpning så kan jag träna i rätt fart. Nästa steg är att bli uthållig i dessa farter och än har jag gott om tid på mig.

På tal om gott om tid. Jag har inte skrivit så mycket om min tävlingsplan för denna säsong så det kan nog vara på sin plats att nämna lite. För den uppmärksamme så finns tävlingsplanen summerad här inne bloggen sedan en tid tillbaka.

I morgon har jag ännu en träningstävling planerad, Riksmästerskapet i Olympisk distans Uppsala. Planen är att köra igenom så jämnt och hårt som möjligt. Jag hoppas på att min löpning ska ha lyft sig ett snäpp sedan förra tävlingen. Banan i Uppsala passar mig egentligen inte alls. Upp och ner och knixiga svängar. Men det ger mig bra fartträning!

Min första A-tävling är Ironman 70.3 i Jönköping den 9 juli. Det är lite för kort tid kvar för att jag ska hinna till nivå som krävs men jag kommer vara en bit på väg. Den andra A-tävlingen är Ironman 70.3 i Kina, Chongqing den 24 september. Och till dess är det tid till att komma i riktigt bra form! Är riktigt laddad och allt jag gör nu är för att vara så förberedd och bra form jag bara kan till den tävlingen. Då blir det åka av!

Foto: Johan Fogel

Säsongsdebuten är avklarad och med bättre resultat än väntat! Från början var målsättningen hög med sikte på en top 5 placering. Men allt eftersom vinterns mörka månader passerades fick jag ändra målbilden då formen inte fanns där av olika anledningar. Jag var ändå sugen på att tävla och målsättningen fick bli att köra hårt och göra en så bra tävling som möjligt och grunda inför kommande tävlingar. Helgen innan klubbades jag av en sjukdomskänsla som satte sig i hela kroppen. Konstant huvudvärk, ont i kroppen och obeskrivlig trötthet. Känslan satt i ända fram till det var dags att ställa sig på startlinjen. Så än en gång fick jag justera min målsättning och nu blev den att starta och känna efter vad kroppen klarade och kanske få ut någonting av dagen i alla fall. Coachen rådde mig att hålla mig på 80-90 % och inte ta ut mig till 100%. Jag tyckte det lät bra och med det beslutet fattat så kändes det ganska bra och avslappnat där på stranden inför start.

Foto: Johan Fogel

Morgonen var vacker. Sjön var omgiven av en dimma av mystik som låg som ett halvt täcke över bergskanten. Jag åkte ensam med Ironmanbussen ut till starten som ligger ca 25 km utanför staden och kunde i lugn och ro göra mig klar i växlingsområdet. Klubbkompisarna anslöt lite senare. Gick ner till vattnet för att simma in lite men hann bara doppa tån i vattnet när speakern ropade ut att alla måste upp ur vattnet och gå bort mot starten. Gick ändå ut i vattnet och doppade mig för att få in vattnet innanför våtdräkten och på så sätt lindra den där första kalla känslan. Men vattnet höll en behaglig temperatur och jag började se fram emot simningen.

Jag och min simcoach minuterna före start. Foto: Johan Fogel

Letade upp startfållan för en simtid på 32 minuter och hittade där min simcoach Lena. Vi småpratade lite och önskade varandra lycka till. När starten gick snubblade jag mig ut i vattnet på alla de många och vassa stenarna och började simma lugnt och sansat. Det kändes bra och jag slappnade av mer och mer och kunde öka farten lite successivt. Banan är ett varv (1960 m) och väldigt okomplicerad. Rakt ut, höger vid vändbojen, simma en liten bit, och sen höger igen och så hem igen. Som en klassisk U-bana. Med rullande start så händer det inte så mycket längre under simmomentet. Jag sökte mig in så nära bojarna som möjligt och det var ingen trängsel nån gång. Försökte hitta några bra fötter men lyckades inte och fick simma i stort sett själv. Upp ur vattnet som 6:e dam i min age group och med en simtid på 34,02 min. En godkänd tid och placering för dagen.

Från vattnet och till växlingsområdet är det en rejäl bit att springa. Kan nog vara den längsta sträckan jag upplevt på en tävling hittills. Blev rejält flåsig på vägen och fumlade en del med våtdräkten innan jag kunde hämta mig cykel och ge mig iväg.

Solen var uppe och värmde redan skönt på axlarna. Jag började trampa och det gjorde genast ont i låren. På samma sätt som dagen innan när jag testcyklade. Det gick liksom inte att ta i riktigt för det blev nästan som kramp i båda framsidor lår. Jag rullade på men känslan i låren lämnade aldrig riktigt. Jag oroade mig för att jag faktiskt skulle få kramp när jag väl skulle bli tvungen att ta i ordentligt. Cykelbanan är rejält kuperad och man kör över 1100 höjdmeter på den 9 mil långa banan. Backarna är inte superlånga eller branta men de är många. Och där måste man ju ta i för att ta sig upp. Den första stigningen kommer efter ca 19 km så jag hade ändå gott om tid på mig att värma upp benen. Den är heller inte så brant så jag körde på så lätt jag kunde och krampen höll sig borta. Supporterskaran dök oväntat upp i backen och det gav energi. På banans lite flackare parti utnyttjade jag min tempocykel till fullo och körde riktigt fort genom dalen. Jag körde om hur många som helst och det var riktigt roligt. Tyvärr var det mycket drafting och få domare ute på banan var helt passiva. Vid ett tillfälle blir jag tajt omkörd på insidan av en kille samtidigt som en mc domare passerade mig på yttersidan. Killen kör sedan om även framförvarande cyklist på insidan. Detta är en diskvalificererande handling men utan att ens markera åkte domaren vidare.

Banans mest tekniska del är vid en utförskörning med flera skarpa serpentinsvängar och precis som förra gången jag tävlade här så fick jag bevittna den otäcka scenen av en medtävlare som underskattat kurvan (eller kanske överskattat sin förmåga?), ligga blodig efter en krasch i bergväggen, redan vid första kurvan. Tyvärr också vid den tredje kurvan låg det en skadad triathlet i diket. Trots att det satt tydliga varningsskyltar uppe i god tid innan kurvan.

Den sista stigningen är det mest utmanande på denna bana. Den kommer efter ca 70 km och är 3,2 km lång och bitvis brantar den till ordentligt. Jag tog mig an den så lätt jag kunde för att inte riskera kramp och det gick riktigt bra. Utsikten är fantastisk på vägen upp.

Foto: Johan Fogel

Utförskörningen är härlig därifrån. Jag har gott om energi kvar i kroppen och snart har jag också tagit mig an den sista klättringen innan man får rulla in mot stan igen. Kommer in på tiden 03,17 tim och har bara tappat en placering och ligger nu på 7:e plats. Gör en hyfsat snabb växling och börjar tassa ut på löparbanan. Det känns rätt bra trots allt. Visst är benen tunga men på nåt konstigt sätt var det skönt att få röra på benen.

Foto: Johan Fogel

Löpningen går inne i stan, en del i parken med grusunderlag och en del på asfalt mitt igenom stan. Vi springer tre varv innan målgång och även denna bana är kuperad. Känslan mellan odödlighet och att tro att jag inte kan springa en meter till växlar i samma takt som backarna. Jag känner hur det åter börjar dra i låren och jag fokuserar allt jag kan på att slappna av och kan i stort sett bara hålla en fart. Jag håller mig löpandes hela vägen och passerar vätskestationerna snabbt och effektivt. All energi jag behöver har jag med mig och behöver därför bara ta en mugg vatten. Banan skördar sina offer och jag springer om många som går i backarna. Supporterskaran gör ett strålande jobb och jag blir lika glad varje gång de dyker upp. Annars är denna tävling väldigt väldigt tyst. Det är väldigt få ur publiken som hejar. Kanske är det den franska kulturen, jag vet inte. Efter 18 km börjar det ta emot men det går fint att mata på sista biten in mot den stora rondellen och in på den röda mattan. Jag avslutar de 21 km löpning efter 01,56 min och med en totaltid på 05,56 tim. Det räckte till en fin 7:e plats i min age group och jag är både överraskad och glad för det. Sist jag tävlade här var hösten 2013 och då fick jag tiden 06,02 tim och en 19:e plats. Då var jag yngre, i bra slag, pigg, frisk och tävlade fullt ut. Det är väldigt tillfredställande att kunna spöa mitt bästa jag innan livet som heltidsamatör, med mitt sämsta jag efter livet som heltidsamatör! Det där med att träna på heltid är inte så dumt, förutom att det nu är ett minne blott så verkar det sitta kvar en del styrka i kroppen. Det hoppas jag kunna använda mig av denna säsong.

Foto: Johan Fogel