miafogel.com

Mina två veckor på Mallorca blev grymt bra. Jag blev starkare och i bättre form för varje pass. Löpningen kanske har överraskat mig mest och jag ser fram emot många bra löpträningar framöver. Kvällen innan vi åkte hem åt vi middag med våra vänner och vi pratade om vad var och en tyckte varit bäst under vårt träningsläger. Det är svårt att välja ut något då allt varit så bra, men jag sätter stort plus på sällskapet, vädret och de lyckade löppassen jag haft. Det finns en sak till som toppar men den håller jag lite på.

Jag har varit hemma en vecka och påbörjat förberedelser inför säsongens första race. Söndag den 14 maj tävlar jag i Frankrike, Ironman 70.3 Pays d’Aix. Min ambition för racet var vid anmälningstillfället högt. Jag skulle sikta på en top 5 placering. Sedan dess har jag fått om omvärdera då formen ännu inte är där den borde varit och istället får jag se tävlingen endast som en träningstävling. Några andra ambitioner är inte rimliga. Målet blir istället att få kroppen i race mood och köra stenhårt. Jag har kört tävlingen två gånger tidigare och som bäst placerat mig 10:a. Banan är rätt tuff med en cykling som bara går upp eller ner och en stadslöpning med flera sega backar. Jag har valt att cykla på min Canyon Speedmax även då den är lite svårare att köra på den här typen av bana. Men det är den cykeln jag ska tävla på senare under säsongen på mina A-race och detta blir ett bra tillfälle att träna på min tekniska (o)skicklighet.

I lördags var det tyvärr min tur att åka på den förkylning som maken drabbades av efter hemkomsten från Mallorca. Så huruvida en start på söndag överhuvudtaget blir av eller inte återstår att se. Fram till söndag kommer jag vila så mycket jag kan och hoppas jag hinner bli frisk. Att vila sig i form kanske är receptet.

Bild från cyklingen, 2013 Ironman 70.3 Pays d’Aix

Då har jag varit här i en vecka redan vilket betyder halvvägs. Denna gång bor vi i Playa de Muro som ligger i utkanten av Alcudia. Läget är inte lika bra som uppe i Port d’Alcudia men kul att testa något nytt och rätt skönt att ha nära ut till de fina vägarna.

Jag har börjat veckan lugnt. Varit väldigt trött både fysiskt och mentalt och saknat den där orken och gnistan att ta i ordentligt. Det är också lite småjobbigt att vara i dålig form. Särskilt här där jag har så många referenser, speciellt från förra våren. När jag vet exakt hur fort jag tidigare kört i backarna. Men varje pass jag gör leder mig framåt mot formen, så jag försöker att inte titta så mycket på mina tider eller wattsiffror.

Träningen är tävlingsspecifik då säsongens första tävling närmar sig. Det betyder att jag tränar i tävlingsbelastning under lite längre sträckor. Vi har simmat både i havet och i bassäng och varje pass känns bättre. Havet var rätt stökigt när vi simmade vilket ställer lite krav på bra teknik. I onsdags körde jag 19×100 i bassäng i stabil fart. Jag tror jag kan hitta tillbaka till mina starka simning rätt snabbt med lite fokuserad simträning.

Tuffare är det på cykeln. Jag har rullat rätt många mil hittills för att få igång benen. Det går segt och jag orkar inte ta i ordentligt. Men jag njuter av vackra Mallorca som visar sig från sin bästa sida med sol och värme. Jag njuter av att få vara här i två veckor, vilket gör att jag har tid att låta mig själv stressa ner. Att inte behöva pressa in träningsvolym med en kropp som säger ifrån ger bättre förutsättningar. Jag njuter av sällskapet, livet och miljön.

Löpningen däremot har överraskat mig. Fick till ett riktigt bra brickpass i förrgår med en fart jag inte hållt på länge och det var grymt roligt. Min numera lättare kropp har säkert hjälpt en hel del med den känslan. Nu går vi in i vecka 2 och det är dags att börja ta i mera. Men först en rejäl vilodag med vännerna. Idag har vi besökt våra smultronställen och laddat batterierna så nu känner jag mig riktigt sugen på att få träna mig så där riktigt jäkla trött igen!

I skrivande stund sitter jag på flyget till Mallorca. Två härliga träningsveckor ligger framför mig. Jag ska göra det bästa jag kan för att nyttja dem väl. Min form är inte där den borde vara vid den här tidpunkten och anledningen till det är att jag har jobbat alldeles för mycket och samtidigt har vi flyttat. Vi har lämnat Vallentuna till fördel för ett fantastiskt litet fint enplanshus i Upplands Väsby med simhall och klubbkompisar runt hörnet. Det har tagit en hel del tid och energi att köpa hus, sälja hus, flytta och komma i ordning. Och med en tuff arbetsbörda på det så har jag tvingats välja bort träningen en period. Men nu känns det oerhört bra. Huset är bättre anpassat för oss och våra behov och läget är helt perfekt!

Det är svårt att tro att det har gått ett år sedan jag var på Mallorca senast. Då bodde jag där i 3 månader. Det var nog bland det bästa jag gjort! Nu åker vi ner med två nära vänner och det ska bli så skönt att bara få umgås och fokusera på att äta, träna och sova i den absolut bästa och vackraste miljö jag vet.

Coach Andreas har gett mig ett väl anpassat träningsschema och jag är så laddad att få köra igång! Jag ska försöka blogga lite om hur det går, så häng med!

För er som är nyfikna på vad vi gjorde under veckan på Gran Canaria kommer här en liten summering!

Lördag:
Vi anlände sent och hann bara montera ihop cyklarna innan det var dags för middag och träffa hela gänget. Och vilket gäng! Underbara människor och innan veckan var slut kändes det som om vi alla var en del av familjen Friberg-Nordén.

Söndag:
Första cykelpasset på ön och första ute för mig sedan Malaysia den 12 november. Med bara en handfull pass på trainern inne sedan november kände jag mig som världens mest otränade i denna starka och proffsiga grupp. Vi körde ett distanspass och började österut längs kusten till vi vände norrut och vi fick bekanta oss med backarna på ön. Jag kunde så klart inte hänga med uppför men fick sällskap av Anna och Lisa. Resten av gruppen väntade in oss på toppen. Stigningen var jättefin och trots min dåliga form så njöt jag i fulla drag av att känna solens värme på mina bara armar och ben, det härliga sällskapet och att äntligen få tiden till att göra det jag älskar att göra! På toppen tog vi en fika och njöt ännu mer i solen och att vara där. Sen började det riktigt roliga, lika mycket som man cyklar uppför får man ju sen cykla nedför. Bara det att det går mycket fortare! Nya racern kändes fantastisk och jag skrattade typ hela vägen och äntligen slapp jag vara den sista i klungan ner. 1700 höjdmeter på detta pass på 04,20 tim.

Foto: Jesper Andersson

Ingen fika smakar så bra som efter en lång klättring. Foto: Jesper Andersson

Måndag:
Teknikträning och backintervaller. Vi började med att träna lite kurvteknik på en parkering där Calle hade ställt ut vattenflaskor som vi skulle runda på rätt sätt. Mycket nyttigt och något man gör allt för sällan. Sen var det slut på vilan. Vi körde i en timme, uppför, till nästa backe där intervallerna skulle köras, och nu fick jag bita i för att hänga med. Väl framme var jag rätt körd i benen och trodde att mitt jobb var klart där. Men jag ville i alla fall försöka och benen svarade oväntat! 5×8 minuter på tröskelpuls där vilan skedde på väg nerför. Det var riktigt roligt och inspirerande då vi möttes i backen och även cyklade om varandra. Nåja, jag gjorde ju inte det men grymt häftigt att på nära håll se hur hårt proffsen kör.

På eftermiddagen hängde jag, Anna och Johan med Lisa till den lokala simarenan där jag brände av 2500 m. Så 3 timmar cykling (runt 1000 höjdmeter) och 1 timme  simning summerade denna dag.

Teknikträning inför dagens nedförskörning. Foto: Jesper Andersson

Fokus i blicken inför kurvtagning i hög fart! Foto: Jesper Andersson

Peptalk. Foto: Jesper Andersson

Tisdag:
Förmiddagspasset blev en kortare runda med Lisa för att hinna få till ett ordentligt simpass på eftermiddagen. Cyklisterna körde en längre runda med Calle men vi startade tillsammans och höll ihop hela vägen till Mogán. Sträckan gick längs kusten, grymt fin väg men tuff med sina böljande backar och Calle höll farten hög framme i täten. I Puerto de Mogán var det så fint att vi stannade en kortis och tog en kaffe i solen. Lisa och Johan drog sedan rätt hårt på vägen tillbaka och jag fick tugga styrlinda. Igen. Blev typ sjuttioelva backintervaller.

Foto: Johan Fogel

Viktigt med selfies! Foto: Lisa Nordén

Att jag orkade ta mig igenom 3800 m simning senare på dagen förvånade mig. Ännu en bra dag till ända med 02,45 tim cykling med 1000 höjdmeter och 90 min simning. Behöver jag säga att jag sov gott sen?

Onsdag:
Vilodag! Rejält trött idag så tog en paus från cyklingen. Jag och maken stack ut före frukost på en liten morgonjogg. Vi spanande in stranden och den närliggande öknen och njöt sen länge av den goda frukostbuffén. Slappade på hotellet tills det var dags för ett simpass i havet med Lisa. Nästan hela gänget följde med till Amadores vackra strand. De som inte simmade mös i solen. Passet som leddes av Lisa var grymt roligt. Förutom skön distanssimning så tränade vi på masstarter, bojrundningar, ligga på fötter, start från land samt uppstigning från vattnet. Det var några förvånade turister som fick se action på nära håll. En halvtimme löpning och en timme öppet vatten simning blev dagens träning.

Foto: Johan Fogel

Full spätta in mot land. Foto: Jesper Andersson

Jagad av Lisa kan ge ett lätt panikslaget ansiktsuttryck. Foto: Jesper Andersson

Vi var inte seriösa hela tiden. Foto: Ninni Friberg

Torsdag:
Distanspass med inslag av 5-minuters intervaller på tung växel, i backe så klart. Riktigt trött idag trots gårdagens vilodag och nervös innan inför denna utmanande dag. Min parhäst Anna följde inte med idag vilket lämnade mig ensam med Lisa och de starka killarna. Jag kunde så klart inte hänga med och med och blev avhakad i första backen. Lisa försäkrade mig att de skulle vänta in mig på den första toppen och att jag inte skulle känna mig stressad utan hålla min fart. Vid den andra backen körde vi 6×5 min på en kadens runt 60, vila 2 min. De övriga vände ner mellan intervallerna medan jag fortsatte uppåt. Backen var rejält lång och väl uppe darrade benen av ansträngningen. Vi körde sedan ner och hem via San Bortolome. Ännu en nedförskörning med mungiporna upp till öronen. Hardcore-Lisa åkte och simmade igen men jag var helt slut och valde hotellsängen istället. Trött men så nöjd att jag klarade dagen så pass bra.

Hämtar andan efter 6 långa intervaller. Foto: Kjell Friberg

Foto: Jesper Andersson

Fredag:
Sista dagen och planen var att göra ett toppförsök. Gran Canarias högsta topp ligger på 1949 möh och heter Pico de las Nieves. För att inte behöva känna oss stressade och bränna ut benen redan i första signingen så startade jag och Anna en halvtimme före gruppen. Vi körde upp samma väg som igår och i slutet på den andra stigningen var gruppen ikapp. Tillsammans körde vi sedan vidare i lite olika fartgrupper med ihopsamling vid varje platå. Uppe vid byn Ayacata var det tur att jag inte visste hur långt kvar det var till toppen för då vet jag inte hur jag hade hanterat den stigningen. Sista biten upp var hela 11 km lång och bitvis rejält brant. Och med redan 3 timmars uppförskörning i benen var varje meter tuff. Bästa Kjell i följebil med sällskap av Anna, puschade och peppade längs vägen och efter en timme till nådde jag äntligen toppen! Så trött och så galet glad och nöjd! 05.45 timmar på cykeln och hela 2500 höjdmeter avslutade denna otroliga träningsvecka!

Bollen och därmed toppen inom räckhåll! Foto: Jesper Andersson

På toppen av Gran Canaria. Foto: Jesper Andersson

Backen besegrad. En bild säger mer än 1000 ord. Foto: Jesper Andersson

Lördag:
Packning och hemresa.  Läs mer →

Apollos cykelläger till Gran Canaria med Lisa Nordén och Calle Friberg. Jag åkte ner lite på nåder. Jag ville hellre till Mallorca. Men maken ville detta så himla mycket så till slut sa jag -Okej, vi åker. Jag förväntade mig att bli frånkörd och få cykla vilse själv hela veckan. Men så blev det inte. Det blev fantastiskt bra och ett av de bästa träningsläger jag varit på!

Foto: Jesper Andersson

Så vad är det då som gör ett träningsläger bra?

För mig är det flera faktorer som ska stämma:

1) Ledarna och deras insatser är viktigast av allt. De ska kunna hantera deltagarnas olika nivåer så att alla får ut det de vill av lägret. Vara personliga, öppna och både vilja och kunna inspirera och puscha. Och naturligtvis gilla att lära ut.

Lisa Nordén. Foto: Jesper Andersson

Calle Friberg in action. Nja, allt lärdes inte ut tack och lov. Foto: Jesper Andersson

2) Ett väl genomtänkt träningsupplägg där varje träningspass har ett syfte. Välplanerade och förberedda rundor.

Foto: Jesper Andersson

3) Deltagarna och gemenskapen. Att få tillbringa en träningsvecka med underbara människor är bland det bästa jag vet! Att få till den där gemenskapen och personliga touchen kräver en mindre grupp. Rimmar inte alltid med arrangörernas ekonomiska mål. Men ”större” träningsresor kommer alltid väljas bort av mig.

När vänskap föds på toppen av en besegrad stigning. Foto: Jesper Andersson

4) Värme, sol och en vacker omgivning väl anpassad för träning.

Foto: Jesper Andersson

5) Ett hyfsat bra booende

6) Bra mat

Lisa och Calles läger får check i boxen på alla punkter ovan! Dessutom adderade dom till två rejält värdeskapande delar som höjde nivån ytterliggare.  Det ena var grymma Kjell Friberg som med sin härliga och varma personlighet supportade oss HELA veckan genom att köra följebilen varje km vi cyklade. Han bistod med vatten, glada tillrop, fotograferande, förvarade ev vindjackor, energi eller annat vi ville ha med oss. Dessutom gav han en skön trygghet i form av att alltid vara närvarande. Det gjorde att jag alltid vågade köra på. Skulle jag ta helt slut mitt i bergen så visste jag att han skulle hitta mig i ett dike, slänga in både mig och cykeln i bilen och se till att jag kom hem igen. Inget var omöjligt för Kjelle!

Till vänster fotograf Jesper Andersson och till höger Kjell Friberg. Foto: Jesper Andersson

Det andra var Jesper ”Jeppman” Andersson. Sjukt stark cyklist och brutalt grym fotograf. Se mer om honom här. Han fotograferade oss i alla möjliga och omöjliga situationer. Varje dag! Eftersom jag låg på gränsen hela tiden fanns det inte en chans för mig att kunna foto själv då jag behövde varje pulsslag till att hänga med. Så utan Jespers insats hade jag inte haft många bilder med mig hem överhuvudtaget.  Istället har han nu förevigat denna härliga träningsvecka för mig och jag har massor av fina proffsbilder!

Då jag så gärna vill dela med mig av detta träningsläger och Jespers bilder under lägerveckan så presenterar jag dem i ett separat inlägg inom kort. Så häng med!

Påfyllning av vatten från Kjelle i följebilen. Foto: Jesper Andersson

Just nu befinner jag mig i Meloneras på Gran Canaria. Är på träningsläger med Apollo sportsclub, Lisa Nordén och Calle Friberg som ledare. Lägret är av hög kvalité! Vi har service av Kjell Friberg i följebil varje dag på cykelpassen och en grymt duktig fotograf med oss, Jesper ”Jeppman” Andersson, som fångar oss på bild i både väntade och oväntade situationer. Att våra ledare är av världsklass gör ju inte saken sämre och är otroligt inspirerande!

Vi kom i lördags, men så pass sent så vi hann bara plocka ihop cyklarna och äta middag. Men sen dess har vi tränat desto mer! Det är väldigt kuperat här och någon platt sträcka finns egentligen inte. Vi cyklar massor, passen är hårda men grymt bra. Vyerna i bergen är helt otroliga. Här är vackrare än jag förväntade mig och cyklingen är magisk.

Vädret är kalas! Vi har ca 25-32 grader och resten av veckan ser lika lovande ut. Mina ben har fått en chockstart men fungerar förvånansvärt bra. Det är som om kroppen vet vad som förväntas av den. Jag köpte en ny racer innan vi åkte som jag kör på härnere och det är grymt kul som omväxling från tempocykeln.

Jag skriver mer sen, nu är jag för trött för att ens orka tänka. Ska inta rodelposition i sängen och kanske ta mig en liten tupplur. Har jag sagt att vara på läger är det bästa jag vet?

Efter hemkomsten från förra årets äventyr och Ironman i Malaysia hamnade jag i en ”efter-livet-som-heltidsamatör-depression” vilket resulterade i en nedåtgående spiral av tröstätande utan träning. Detta ledde till en form som snarare liknade en badboll än en triathlet i jakt på en VM plats. Min känsla av misslyckande minskade ju inte direkt av det. Oavsett om jag ska gå för Hawaii igen eller inte så är jag triathlet i själ och hjärta och jag mår bra av att vara i god form. (en annan form än den runda) Så efter jul bestämde jag mig för att bryta mina dåliga kostvanor och styra in mig på rätt bana igen. Nu 7 veckor senare är jag 6 kg lättare och i takt med att kilona försvann kom också mitt sug och längtan tillbaka till jaga mitt mål. Så nu har jag bestämt mig. Nu är det slut på velandet om vad jag ska göra efter livet som heltidsamatör. Det kanske inte är slut på tvivlet på mig själv riktigt än, men jag har ändå bestämt mig för att inte ge upp mitt mål. Jag har bestämt mig för att göra ytterligare ett försök att erövra en plats till VM Ironman på Hawaii. Det jag gjorde förra året var en ”once in a lifetime” upplevelse. Nu är det mina vanliga förutsättningar jag får utgå ifrån igen med ett vanligt liv och heltidsarbete och det påverkar så klart resultatet. Men förra årets prestationslyft och lärdomar kommer jag ha med mig i kroppen in i denna säsong och med prioritering och bra träningsplanering så kan det gå.

Tillsammans med min coach har jag utarbetat en plan för 2017. Jag tror inte på mig själv tillräckligt mycket för att tro att jag under denna säsong ska kunna vinna en full Ironman, vilket i princip krävs för mig i min åldersklass för att ta en VM plats. Jag är fortfarande för långt ifrån och förutsättningarna kommer inte vara lika bra i år som förra året. Så därför har jag beslutat mig för att jag inte köra en Ironman i år. Men då målet består så behöver ha ett delmål som kan motivera mig att fortsätta satsa hårt. Därför kommer jag under 2017 att satsa på en VM plats till Ironman 70.3, dvs medeldistansen (halv Ironman) som går i Sydafrika. Att tävla på medeldistans är något jag tycker är grymt kul och det är också på den distansen jag haft mina största framgångar vilket gör mig motiverad och sugen. Det är precis vad som behövs för att kunna bli en bättre triathlet. Motivation och glädje i träningen.

MEN, jag kommer ändå ge mig själv möjligheten till en Hawaiiplats genom att än en gång resa till Mittens Rike och tävla. Ironman har gjort undantag och erbjuder platser till både VM Ironman 70.3 (medeldistans) och VM Ironman (full Ironmandistans) på några av Ironman 70.3 tävlingarna i Kina. Jag kommer köra i september i Chongqing och ytterligare en tävling i Kina om Ironman beslutar att öppna upp en till. Visst är det ett långskott, för till Kina åker sk ”Kona hyeenas”. Supervassa triathleter vars enda mål med sitt deltagande är en VM plats. Men, ingenting är omöjligt!

I början av mars åker jag på årets första träningsläger. Jag kommer spendera en vecka på Cran Canaria på ett cykelläger med Lisa Nordén och Calle Friberg som ledare. Detta kommer bli min start på denna säsong och jag ser fram emot att få köra igång träningen på allvar igen. Så vik hädan nu vinter, dåligt självförtroende och ursäkter. Nu kör vi igen!

Lika händelselöst som det är här i min blogg just nu är det också i mitt triathlonliv. Jag tränar men väldigt sparsamt. Längtan till Mallorca är oerhört stark. Det är där jag får min kraft och energi. Där jag trivs som allra bäst. Självklart kommer jag att åka dit i vår för några veckors träningsläger. Jag kan knappt vänta.

Slutet av en av mina favoritnedförskörningar

Tävlingsplanen för kommande säsong börjar ta form men är inte helt klar än. Jag pendlar nästan dagligen mellan att tro på mig själv och vilja köra igång satsningen på allvar igen till att tappa allt självförtroende och överväga att släppa mitt mål. Det styr mycket av min mentala inställning till min träning. På eller av? In eller ut?

Att sammanfatta ett år som 2016 är inte det lättaste. Vilket år det har varit! Året där jag fick leva min dröm på riktigt. Jag är så fylld av upplevelser att jag nästan spricker men ska försöka sortera, analysera och välja ut några godbitar.

Årets första tre månader var riktigt hektiska och tuffa. Det var många förberedelser som skulle göras, speciellt på jobbet, så att jag skulle kunna vara bortrest i så lång tid som vi hade planerat. Huset, mina katter, packning, ekonomin m. m. Planering, planering och planering. Och jobb, jobb och mera jobb. Jag studerade också spanska en kväll i veckan plus läxor. Och så ville jag så klart hålla träningen uppe på en bra nivå och körde en hel del roligt löpträning på Bosön med bl a Team Snabbare. När februari närmade sig sitt slut var jag också helt slut och förkylning och sjukdom tog över. De sista veckorna måste jag ha gått på ångorna för när vi äntligen landade på Mallorca den 17 mars föll jag ihop som ett korthus. Men vi var på plats! Och drömmen på mina drömmars ö,  kunde äntligen börja!

Mallorca april-juni

När jag tänker tillbaka på tiden på Mallorca är det med ett drömskt leende på läpparna. Det var tre månader som var helt fantastiska! Första gången jag åkte till Mallorca på träningsläger var 2008 och från första stunden förälskade jag mig i ön. Sedan dess har jag återkommit år efter år och kärleken har bara djupnat. Att nu få tillbringa en så lång tid där var magiskt. Förutom att njuta av alla de fantastiska träningsförutsättning ön har så åkte vi runt och upptäckte nya stränder, byar och det vardagliga livet. Vi hann också med att upptäcka nya cykelrundor, besöka turistmålen vi aldrig sett tidigare och framför allt njuta av Alcudias vackra strand.

Vi bodde typ 5 meter från Alucdias strand och här var det lätt att njuta av vårsolens värmande strålar

Vi började med ett träningsläger som coach Andreas Lindén höll för sina adepter. Och med det jag gick ifrån noll till hundra. En rivstart in i mitt nya liv som heltidsamatör. En vecka efter lägret stod jag också på startlinjen till årets första tävling. Redan i början av april gick Triathlon Portocolom International 555 på den lite udda distansen 500 m simning, 50 km cykling och 5,2 km löpning. Hade inga större krav på mig och körde igenom tävlingen så hårt jag kunde. Kom 6:a av 16 damer i D40. Om du vill läsa mer om tävlingen finns min race rapport här.

Jag tävlade friskt sedan vidare, som en del i träningsupplägget. Så nästan alla race kördes utan någon direkt vila innan. Det var riktigt, riktigt roligt att köra alla dessa lokala tävlingar. Och jag fightades hårt!

• 17 april: OW 1900 m i Palma. Resultat 4: av 10. Läs mer här
• 24 april: Olympisk distans i Can Picafort. Resultat 4:a av 6 i D40. Läs mer här
• 7 maj: Medeldistans Ironman 70.3. Resultat 19:e av 96 i D40. Läs mer här
• 5 juni: Medeldistans Total Tri Mallorca i Cala Millor. Resultat 2:a av 3 i D40. Läs mer här

Simtävlingen i Palma lyfter jag fram som ett speciellt minne. Min allra första simtävling och i galet höga vågor. Det var underbart roligt! Jag lyfter också fram medeldistanstävlingen i Cala Millor där jag själv egentligen inte tyckte jag presterade så bra men där motståndet för dagen var lite mindre och jag blev inte bara 2:a i min age group utan också 3:a total av alla damer vilket gav mig mina allra första prispengar!

Annars är nog det mest framträdande minnet från min tid på Mallorca alla mina åttor. Hårda intervaller på åtta minuter x 4. På cykeln och på löpningen. Hårt piskad av coachen och mig själv att hela tiden utveckla mera watt och högre fart. Den här hårda träningsperioden byggde inte bara upp min syreupptagningsförmåga, den byggde också en större tålighet i framför allt mitt huvud. Jag tränade inte så mycket som jag hade förväntat mig, men jag tränade hårt. Jag har nog aldrig varit så trött i mitt liv.

Hemma i Sverige juli-aug

Till midsommar lämnade vi härliga Mallorca och reste hem till Sverige igen. Under denna period gick jag in och jobbade i 3,5 vecka men för övrigt fortsatte träningen på heltid. Jag tävlade på ännu en medeldistans, RM i Vansbro. Där kom jag 9:a av 20. Målet med tävlingen var att cykla stenhårt och under 02,50 tim vilket jag lyckades med. Jag var otroligt nöjd med att se ett sånt framsteg på cykeln! Läs mer om det här. Jag tävlade även på Åland, också det en medeldistans. Kom 3:a av 7 i D40 men är nog den tävlingen jag är mest besviken över. Åkte därifrån med tårarna i ögonen.  Här kan du läsa varför.

En till höjdpunkt denna period var min nya cykel! På den satte jag nytt pers på Tomten, (Triathlonsklubbens egna tempocup) med en snittfart på 36 km/h på 19 km. Vi hann precis börja bekanta oss med varandra innan vi tillsammans reste ner till Phuket.

Foto: Pontus Bohlin

Phuket sept – okt

På Phuket i Thailand skulle den tävlingsspecifika träningen samt formtoppningen ske i samma klimat som jag sedan skulle köra min A-tävling i. Det är så mycket av den här perioden som inte blev som planerat . Så mycket som gick fel. Och som jag inte kunde förutspå eller förhindra. Efter bara några dagar på plats åkte jag på en dunderförkylning och blev borta över en vecka. Regnet öste också ner, dag efter dag och solen sken med sin frånvaro. Det gjorde att flera av de viktiga nyckelpassen inte blev av eller fick ändras. Efter förkylningen fick jag till en halvdan träningsvecka bara, där kroppen kändes tung och jag hade svårt att få till bra träningspass. Löpningen gick fruktansvärt dåligt och nu även simningen. Meddelandena från min vän hemma i Sverige blev färre och färre i takt med att hon blev sjukare och sjukare. Oron växte sig stark i magen tills det till slut ofattbara beskedet kom i början av oktober.  Hon var borta. Jag föll. Träningsglädjen försvann och all ork rann ur mig. En vecka senare reste vi till Hefei i Kina och tävlade. Ironman 70.3 Hefei, där planen från början var att satsa på en kvalplats. Tävlingen blev otroligt minnesvärd på flera sätt. Kina är speciellt och trots det dåliga skick jag var i där så är det ett positivt och starkt minne. Jag gav det jag hade för dagen och pressade mig nog det hårdaste jag någonsin gjort hittills. Resultatet blev en 8:e plats av 21 i D40. Läs mer här.

De tunga mörka molnen på Phuket hängde över oss under hela våra vistelse där

Utsikten kvällstid från hotellet i Hefei, Kina

Tillbaka i Phuket igen slog ännu en förkylning till och jag blev däckad i nästan två veckor. Detta var nog sista dödsstöten på min motivation med nu bara 2 veckor kvar till Racet med stort R – Ironman Malaysia. Utan uthållighetsträning och formtoppning är det svårt att slåss om höga placeringar i en så pass lång och hård tävling som en Ironman.  Jag krigade och slutade på en 16:e plats av 33 i D40. Här kan du läsa min race rapport.

Slutanalys och lite träning i siffor

I jämförelse med 2015 så har jag faktiskt inte tränat så mycket mer trots att jag under 2016 varit ledig och tränat på heltid. Detta gör mig ibland lite ledsen och fundersam. Tog jag inte tillvara på tiden och chansen tillräckligt mycket? Tränade jag för lite? Samtidigt vet jag att med den intensiva träning jag gjorde under i alla fall de första 3 månaderna så hade jag inte klarat av att träna så mycket mer. Då hade jag inte kunnat köra så hårt som jag var tvungen att göra på mina pass samt att risken för skador hade varit överhängande. Volym är inte alltid lika med framgång. Men ändå. Nog hade jag trott att jag skulle tränat mer än jag gjorde. (för de som inte redan vet, så har jag en grym coach som styrt mitt upplägg och som jag har fullt förtroende för)

• Simningen: Jag har simmat ungefär lika mycket som tidigare år och målet var att upprätthålla en redan hyfsad nivå och resultat. Detta lyckades jag bra med!
• Cyklingen: Jag hade som mål att förbättra min cykling en par nivåer och det var också här vi lade ner krutet. Jag har cyklat 100 timmar mer och det gav resultat. (Nåja, en och annan ”åtta” har nog bidragit mer till det resultatet) Jag nådde inte hela vägen men kom väldigt långt.
• Löpningen: Jag har tränat lite mindre löpning och tyvärr nådde jag inte alls mitt mål som var att kunna springa en triathlonhalvmara på 01,45 tim.

Totalt sett har jag lyft mig en nivå och tagit ett stort steg framåt under detta otroliga roliga och utvecklande träningsår. Men tyvärr räckte det inte hela vägen fram till målsättningen med ett kval till Hawaii.

Jag har levt min dröm men utan att få svar på min fråga om hur bra kan jag bli om jag får träna på heltid i 8 månader. Så här i efterhand nu så tycker jag inte det. I alla fall inte fullt ut. Inte så som det var planerat. Nu blir ju inte alltid livet som man planerar och önskar och det är väl kanske det som är livet. Min slutsummering så här när jag tittar i backspegel är ändå att jag känner att jag har så mycket mer att ge. Jag vet att jag kan mer och det är också det som driver mig vidare. Det är också det drivet som kommer att få mig att planera för en ny tävlingssäsong med nya delmål på min väg mot Hawaii. Hur den kommer att se ut avslöjar jag inom kort. Och med de orden lämnar jag drömåret 2016 bakom mig.

Nu har det gått en månad sedan Ironman Malaysia och min hemkomst till Sverige. Sedan dess har jag försökt anpassa mig till vardagen och det vanliga livet. Jag är tillbaka på jobbet vilket är roligt men också en stor omställning. Jag har vilat från träningen en hel del och bara tränat när jag känt för det. Kan erkänna att det är inte särskilt ofta. Har fastnat i en mental dipp gällande min satsning. Decembermörkret har också omslutit mig och utan en plan framåt har jag ingen motivation till träning. Och anledningen till att jag planlöst sitter still i soffan är att jag har börjat tvivla på mig själv och min egen förmåga. Det snurrar många tankar i huvudet nu och än är jag inte klar över vad jag vill. Jag vet att jag INTE vill genomföra ännu en Ironman utan en tro på att jag kan utmana om en pallplats.

Under årets sista veckor ska jag försöka komma fram till vad jag vill göra. Tills dess förblir nästa kapitel oskrivet och frågan obesvarad -Vad kommer efter livet som heltidsamatör?

I våras när allt låg framför mig, jag kände mig stark och inget hinder var för stort. Den känslan vill jag ha igen.